x

INTERVJU: Tove Lo - "Jag sjunger om mitt liv och droger har varit en del av det”

INTERVJU: Tove Lo - "Jag sjunger om mitt liv och droger har varit en del av det”

Framgången är total för den tuffa popmakerskan från Djursholm som tagit världen med storm. Tove Lo är aktuell med nya albumet Lady Wood som talar till en hel generation. För GAFFA berättar Tove Lo även om baksidan av myntet.

Klockan är elva på förmiddagen i Seattle. Tove Lo har inte ätit frukost än, men en kaffe har hon i alla fall hunnit få i sig. Dagen är späckad av olika radiointervjuer innan det ska soundcheckas inför kvällens arenaspelning. Tove gillar Seattle. Just nu påminner det om Sverige till klimatet. Den där friska höstluften och hur löven skiftar färg. Det enda som skaver är att Tove känner att hon kanske tog för sig lite väl mycket under gårdagens karaokekväll. Ville alla verkligen höra henne riva av rockdänga på rockdänga?

– En kille som är med på turnén fyllde år. Jag sjöng väldigt mycket Aerosmith och Meatloaf, haha. Men vi hade så jävla roligt. Man får ta fram sin rockiga sida lite och då.

Tove Los resa är en framgångssaga. Sedan hon frontade experimentella rockbandet Tremblebee på Rytmus musikgymnasium i Stockholm har det hänt mycket. Flera år innan genombrottet med första skivan arbetade hon professionellt som låtskrivare. Hon är idag en del av Max Martins låtskrivarkollektiv Wolf Cousins och har skrivit låtar till artister som Zara Larsson, Icona Pop och Ellie Goulding. Ifjol tilldelades Tove Lo det svenska hederspriset Elias Merit Awards i Los Angeles. Motiveringen var att hon framfångsrikt har “höjt Sveriges profil inom musik- och nöjesindrustrin”. Men det är som artist på egna ben som de två senaste åren har varit rena Autobahn för Tove Lo. Hon har mottagit Grammisar och Rockbjörnar. Låtar som Habits (Stay High) och Talking Body har gått fram som ångvältar. Hon har gått från indie till kommersiell, från tonårspublikens svarta indieluggar till en mycket bredare målgrupp. Hon har toppat Billboardlistan med Habits (Stay High) och turnérat extremt mycket, inte minst i USA, där hon delat scen med artister som Katy Perry, Taylor Swift, Madonna, Britney Spears och Rihanna.



När GAFFA intervjuar Tove Lo är det bara fyra konserter kvar på turnén tillsammans med Maroon 5, ett band hon tidigt utvecklade tycke för. Under gymnasiet var låten Sunday Morning från deras debutplatta Songs About Jane den första låten hon spelade in i skolans studio. Inför turnéns premiärgig i San Antonio var Tove extremt nervös. De hade inte spelat låtarna live och nu skulle de underhålla en fullsatt arena. Även om hon bestigit många scener de senaste åren, kan hon fortfarande få explosioner av nervositet emellanåt. Men allt gick vägen, även den här gången, precis som det brukar göra för Tove. Dagen efter gigget hade de ledigt. Keyboardisten i Maroon 5, PJ Morton, är från New Orleans. Han tog med gänget till en liten bargata i staden. Det myllrade av liv och musik, med alltifrån sprakande brassband till skönsjungande skejtkillar. Tove Lo och de andra slöt upp med drinkar från en av barerna.

– Vi stod där och dansade och sjöng med gatumusikerna, tillsammans med killarna i Maroon 5. Det var så fett! Om jag som 16-åring bara hade vetat om att jag skulle få vara med om det här.

Tove Lo är entusiastisk när hon talar om turnélivet, det är tydligt att hon lever livet hon drömt om. Hon berättar om hur hon tillsammans med de andra turnédeltagarna nästan bildar en ny liten familj, och hur de upplever många små och stora stunder tilsammans.

– Lika magiskt som att höra 2 000 personer skrika texterna jag skrivit är det att sitta ihopträngd på en buss med de andra, och spela konstiga lekar för att man måste döda åtta timmar. Jag känner mig jättehemma när jag är ute på vägarna.

Men livet som artist är inte alltid så omgärdat och extatiskt. Låten Flashes på nya skivan skvallrar om en upplevd ensamhet. “You think I´m surrounded, but babe I do most of this alone” sjunger hon i en låt som verkar riktad till en människa som inte alls befinner sig i den bubbla Tove gör. Visst drabbas även Tove Lo av den där allmänmänskliga känslan av ensamhet i bland. Senaste tillfället hon plågades av detta var under en paus i turnén, när intervjuerna avlöste varandra. Varje timme på dygnet fylldes av antingen jobb eller sömn. Hon träffade journalister varje dag, utan att veta vilka de var och utan att de egentligen visste så mycket om vem hon var. Hon kände att allt hon gjorde var att prata om sig själv. En kväll låg hon ensam i sin lägenhet i New York. 

– Det var inte alls kul. Jaha, här ligger jag helt ensam, tänkte jag. Mina kompisar var samlade någon annanstans. Men jag fick ju komma ut på turné efter några dagar igen, och då kändes allt så mycket bättre.

När Tove Lo nu släpper sitt andra album är det modern pop, friskt kryddat med deephouse-vibbar och en kontemporär minimalism. Även om det är pirrigt att släppa en uppföljare till den hyllade debutplattan, känner Tove ett annat lugn den här gången.

– När jag släppte debutplattan var allt så nytt, spännande och läskigt. Jag visste liksom ingenting om hur saker skulle gå till, eller vad som skulle hända. Nu känner jag mig lugnare. Jag antar att jag vet lite mer vad som väntar. Jag har tillbringat lång tid i min lilla bubbla och skapat någonting som jag personligen tycker känns självklart och jättebra. Det har varit väldigt emotionellt uttömmande att skriva den här plattan. Nu ska man visa upp det för alla och det är så klart pirrigt.

ETT POLITISKT STATEMENT

Lady Wood har i media beskrivits som ett feministiskt manifest, vilket är förståeligt, speciellt med tanke på låtar som Cool Girl och titelspåret Lady Wood. Tove varken älskar eller besväras av att den främst har omtalats på det sättet.

– Det är väl för att de inte är så vana vid att folk är feminister här i USA, haha. Nu drar jag kanske hela USA över en kam, men det är faktiskt inte så vanligt att vara uttalad feminist i den kommersiella popvärlden här riktigt. Fast det börjar att bli allt mer vanligt, vilket är bra. Just nu räcker det att man är tjej och gör vad man vill, ligger med vem man vill och skiter i vad andra säger, då har man gjort ett politiskt statement.

Men kan du inte bli lite trött på att något så grundläggande blir stora rubriker?

– Ja, ibland kan känna mig hyllad för någonting som borde vara självklart. Liksom “hörni vafan, kom igen nu!”. Men det är bättre att det ses som någonting positivt i stället för negativt. Jag står jättegärna för att vara feminist och kan skrika det hundra gånger om.

En del av hennes tidigare låtar, inte minst Habits (Stay High), har i USA emellanåt använts som en paroll-låt i kampen för legalisering av viss narkotika. Det har lett till att många som Tove Lo träffar när hon är runt på turné tror att hon är en tvättäkta stoner girl, vilket hon själv inte skulle beskriva sig som. Oftar frågar en total främling om de ska ta en joint ihop. Hon har inga större problem med att låten används i politiskt syfte, speciellt inte vad det gäller kampen för legalisering av vissa preparat, även om hon själv inte springer runt och skriker “legalize”.

– Just när det gäller gräs tycker jag absolut att det är okej att låten används i politiskt syfte. Jag tycker att gräs är mycket mindre harmlöst än alkohol. Jag är väl rätt liberal och öppen med att man ska få bestämma själv när det gäller droger. Men allt i för stor mängd är ju skadligt. Det finns så klart mycket risker med narkotika, och jag vill inte uppmuntra folk, men jag sjunger om mitt liv och droger har varit en del av det.

Hon menar att drogerna inte försvinner för att människor inte pratar och sjunger om dem. Hon har sett att det ofta sköts väldigt snyggt i stater där det är lagligt, som till exempel i Denver, Colorado, där man kan skaffa sig gräs på ett tryggt och säkert sätt.

SER SIG INTE SOM PROVOCERANDE

Tove Lo är en artist med mycket attityd. Nya skivans artwork består till stor del av hud. I en av bilderna ligger hon i en säng och greppar självsäkert tag i sina tights. På skivomslaget drar hon i närbild ner sina jeansshorts en aning. Albumets frekventa användande av ordet “fuck” har skivbolaget cencurerat på den kommersiella gångbarhetens altare. Även tidigare avhandlade ämnet droger och det frispråkiga sättet att sjunga om sex på, har gjort att många ser Tove Lo som en provokatör. Men Tove Lo ser sig inte som det, även om människor i hennes omgivning kanske har har den uppfattningen av henne. Redan i tidig ålder reagerade omgivningen. Hon minns hur hennes föräldrars kompisar inte tyckte om när hon skaffade tatueringar och svart hår i tonåren. Idag är det långt många fler människor som tar sig rätten att bedöma henne. Ju mer folk som vet vem hon, och i samma veva som hon får fans, upplever hon att hon möts av människor som inte tycker om henne. De som tycker att hon är provocerande. Men det verkar hon inte bry sig ett dugg om. När vi talar om vad hennes mamma och pappa tycker om hennes artisteri, medger hon att de kanske hade velat se en lite mer rumsren Tove Lo.

– De tycker att jag är provocerande. Men de frågar inte så mycket om texterna, de hade nog gärna sett mig sjunga om någonting annat, men samtidigt så accepterar de att det är jag, och tycker att det är häftigt. Så länge jag mår bra och är lycklig i det jag gör så är de glada.

Lady Wood handlar mycket om kärlek, men låten Don't Talk About It breddar skivan, här sätter hon en törn i sidan på samtiden. “Don´t talk about it, sweep it under the rug like we do” och “We can take perfect pictures. You better keep a straight face for the camera flashes but you're fucked” är rader som träffar tidens ytlighet rakt i solar plexus. Tove Lo har jämförts med artister som Katy Perry och Taylor Swift, men hon har under sin än så länge rätt korta karriär omsorgsfullt odlat en indie-image som kontrasterar mot de amerikanska kollegornas plastigare persona. En ambition som hon noggrant underhåller genom att se till att hennes videor och pressbilder idkar både återhållsamhet och råhet. Det finns någonting rufft över Tove som verkar tilltala en hel generation. Det är påtagligt att Tove Lo är mycket av en enkel människa trots sin extrema framgång. Hon bjuder gärna på sig själv i sociala medier. Lägger upp en bilder ur grodperspektiv med avsiktlig dubbelhaka eller bilder på hemlösa hundar som hon vill ska få ett hem. Hennes favoritplagg är ett par slitna gamla Levi's-shorts som sitter skönt och som miljonär lägger hon helst pengarna på att flyga över sina svenska kompisar till USA. Hon älskar när hon får chansen att inkludera dem i vad som händer i hennes liv på andra sidan Atlanten. Men hon medger att hon inte alltid är den vännen som hon önskar att hon var.

– Jag har hört att när jag väl är närvarande är jag en väldigt bra kompis, då är jag väldigt stöttande. Men att jag bara kan försvinna, att de inte riktigt kan räkna med mig. Vilket är sant. När jag är iväg så här måste jag vara där jag är. Jag har till exempel väldigt svårt för att hålla en relation igång över SMS. Sitta och skicka uppdateringar liksom, jag hatar att hålla på med min telefon. Jag vill ju finnas där för mina vänner. Men ärligt talat är det inte alltid så.

REFLEKTERAT KRING KÄRLEK

Att Lady Wood äger både glädje och sorg förklaras delvis av att hennes relation tog slut ifjol, mitt i skrivprocessen. Det har skapat en dynamisk skiva som fångar både kärlekens eufori och avigsidor. Skivan ramar både text- och musikmässigt in det där ruset som Tove Lo ständigt befinner sig i just nu. Ett rus som hon menar också präglat hennes kärleksliv. Efter att det tog slut med exet har hon reflekterat mer än vanligt över vad som egentligen är äkta kärlek. 

– Jag har kommit till insikten att det jag har trott varit äkta kärlek, kanske inte riktigt är det. Att ju mer jag känner, desto mer äkta är det, det tror jag fortfarande på något sätt när det gäller livet i stort. Men när det gäller kärlek är inte den djupaste när man känner den där passionen, när man tror att man ska dö utan någon. Utan det är det där lugna, där man känner sig trygg. Men jag har aldrig riktigt känt.

Tror du på livslång kärlek?

– Jag har ju sett det, mina föräldrar är ju fortfarande gifta. Det är folk som reagerar “shit, dina föräldrar är ju verkligen kära i varandra”, haha, typ ovanligt. Jag liksom lever med beviset. Men jag tror att alla människor är så olika. Vissa har behovet av att leva med en och samma person hela sitt liv. Är båda så, tror jag absolut att det går, men det är inte för alla.

Tove Lo är en artist som omfamnar det mörka i tillvaron. Det är inte för intet hon tilldelats smeknamet “The saddest girl in Sweden”. Nya plattan behandlar kravlöst sex, ensamhet och känslan att inte kunna styra sina handlingar. Hon menar att hon egentlingen inte är mer destruktiv än någon annan, men att hon kanske lever ut det mer än andra. Under tonåren undrade hon var alla de mörka tankarna kom ifrån. När hon började ta klivet in i den kreativa värld hon nu befinner sig i, märkte hon att människor inom den hade mer kontakt med livets svärta.

– Är man en kreativ person tar man ofta mycket av sina kreativitet från de känslor som det inte brukar pratas så mycket om. Det är de man använder sig av när man skapar. Sen är jag ju som jag är. Jag tycker om att tappa kontrollen och att falla. Då känner jag mig väldigt fri, när jag släpper allt ansvar och konsekvenstänk. Men det fungerar ju inte att leva bara så, har man ju lärt sig, haha. Jag vet inte hur min musik skulle vara utan viss destruktivitet.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA