x

Bad Religion-special: här är 10 tokgrymma liverariteter

Bad Religion-special: här är 10 tokgrymma liverariteter

De amerikanska punkikonerna i Bad Religion kommer tillbaka till Sverige för två augustispelningar. Denna gång besöker man nöjesparkerna Liseberg och Gröna Lund. Vår skribent Patrik Blomqvist passar därför på att lista tio tokgrymma liverariteter som han tycker bandet borde damma av.

I Want Something More (No Control, 1989)

En 47 sekunder lång raket innehållande en närmast episk kamp mellan gitarristerna Brett Gurewitz och Greg Hetson, som med sina respektive yxor skapar en orkanliknande effekt och placerar en mitt i stormens öga.

Better Off Dead (Stranger Than Fiction, 1994)

Åh, vad underbart det är, det tunga, moll-iga vemodet som vilar över denna oförskämt bortglömda pärla. Höjdpunkten här är dock basisten Jay Bentleys fantastiska slingor i refrängen.

Walk Away (Against The Grain, 1990)

Att finna modet för att kunna ta sig ur en tillvaro i vilken man vantrivs är inte det lättaste, särskilt om band och broar behöver klippas och brännas. Här har vi ett passande ledmotiv med ruter så det räcker och blir över.

Kerosene (Recipe For Hate, 1993)

Då det lät rent ut sagt förjävligt när bandet senast spelade en nedstämd version av den här guldklimpen i Tyskland, kan man ju alltid hoppas att Greg Graffin – såvida han inte har en tub helium med sig upp på scen – ägnar all sin tid innan spelningen och levererar en sprakande tappning av denna allsångsvänliga protestdänga.

Bored And Extremely Dangerous (The Process Of Belief, 2002)

Med Gurewitz tillbaka som medlåtskrivare, och en nyligen rekryterad batterist i form av Brooks Wackerman, stod bandet här för punkrockårets mest hitfyllda släpp. Brian Baker står här för en helt fenomenal insats med sina melodiska ackordfinurligheter. På Liseberg och Gröna Lund vore det som grädde på moset om låten öppnas med Graffin på akustisk gitarr, och avslutas med fullt band efter klockpartiet.

Unacceptable (Against The Grain, 1990)

Bentley är en grovt underskattad låtskrivare, och borde således ta mer plats i kreddlistan. Älskar dessutom hur Graffin sjunger versraderna uppåt och nedåt likt en hejdlös berg- och dalbana.

Who We Are (The Process Of Belief, 2002)

Varför fick varken den här eller Shattered Faith plats bland a-sidorna? Bara på grund av de fantastiska körinsatserna i detta spår gör att jag utan problem skulle kunna byta bort både Evangeline och The Lie.

Atheist Peace (The Empire Strikes First, 2004)

Trots den tråkigaste och klenaste produktionen i bandets historia, lyckades man väga upp detta klåperi med vitrioldrypande alster som Sinister Rogue, God’s Love och Atheist Peace. Här snackar vi rivjärnsvassa verser!

The Grand Delusion (New Maps Of Hell, 2008)

Plattan som slog ner likt en vätebomb i tillvaron. För min skull kan gruppen spela New Maps Of Hell i sin helhet på Liseberg och Grönan, så länge de stannar upp och låter otroligt versstarka The Grand Delusion brännas av ett par-tre gånger.

The Fast Life (The New America, 2000)

Det sista albumet i bandets formsvaga trio, även innehållande föregående The Gray Race och No Substance, hintade dock om att man var på väg att återfinna glöden. Detta genom det glödheta introspåret You’ve Got A Chance och detta utmärkta bonusspår.

Här ser du Bad Religion:

9 augusti – Liseberg, Göteborg

10 augusti – Gröna Lund, Stockholm


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA