x

KRÖNIKA: "Svensk rap lever och frodas, Ludvig"

KRÖNIKA: "Svensk rap lever och frodas, Ludvig"

(Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte GAFFA.)

I en nyligen publicerad krönika betitlad "Året då den svenska hiphop-scenen dog för mig”, begråter fotografen och skribenten Ludvig Gropp en hel genres förfall. Han gör detta med dåligt underbyggda, förlåt, obefintliga argument och en hjärtskärande jämförelse mellan Lorentz och Erik Lundin. Allt detta vore helt befogat om han höll sig till vad han själv tycker. Det värsta är hans halvhjärtade försök att mäta temperaturen på svensk rap idag. En uppgift som skribenten inte är ensam om att ta på sig. Generellt sett verkar det finnas en tendens att kunna snabb-recensera rap som genre på ett sätt som få skulle göra med annan musik. "Man behöver väl inte vara så smart för det där", tänker man kanske. "Alla kan ju prata, det är väl det han den där Kendrick gör i princip va?" "Fast jag kan ju inte spela gitarr som Van Halen, så rockmusik är nog för komplicerat för mig att uttala mig om".
 
Krönikan försöker dock fokusera på just svensk rap men skulle lika gärna ha sammanfattats i en enda vag plattityd som “Det var bättre förr”, “Gör svensk rap bra igen” eller för att citera Gropps snyftande tanke: "Det går inte att förstå hur detta når topplistorna”. 
 
I själva fallet är det inte alls svårt att förstå hur två till synes motsatta artister som Lorentz och Erik Lundin kan nå åhörarsuccé. I Gropps text kan man (om man kisar hårt) utläsa en svag vilja att tycka om svensk rap igen, vilket är positivt. I samma text hittar man dock en förbluffande lättja. Det är fullt förståeligt om man inte tycker om en viss musikgenre, eller för den delen musik på ett visst språk. Men att förkasta svensk rap på grund av Erik Lundin är som att ge upp på spansk surrealism på grund av Salavador Dalí. 
 
Ett element som ofta lockar i musik är kontraster. De flesta som är intresserade av musik uppskattar och njuter av olika artister som bjuder på polariserade verk inom samma genre. Lorentz är en… how you say … acquired taste, för att låna hans svengelska. Killen som sa att han rappar på svenska för att det är mer real då. Den som letar efter substans i form av slående rader måste ofta fantisera ihop dem medan hen istället låter sig förtrollas av Lorentz makalösa produktion. Ibland släpper han små guldkorn som “Det jag hör lurar inte mig som Beats by Dre”. Ibland, men det är för sällan, och det är inte för lyricismens skull man lyssnar på Lorentz.
 
Flodhästar i Colombia, som för övrigt inte kom ut förra året, erbjuder en mer krävande lyssnarupplevelse för att man verkligen ska förstå substansen. Den är såklart upp till tolkning, som i all konst på den här nivån. Men den är där i fulla dagsljuset, inte det minsta gömd. 
 
Bara i första versen rappar Erik Lundin om drömmarna om rikedom; hans och ett antal andra inte helt fiktiva karaktärers utopiska drömmar. Hur detta driv kan eskalera från småbrott till rån och till ja, flodhästar i Colombia. I texterna gör rapparen något som bara de mest genialiska kan göra med – för att återkomma till det – kontrasterna. På samma terrass som livets fest verkar äga rum, belyser Lundin en känsla som ofta mörkläggs och som ingen kriminell vågar erkänna ingår i yrket; ångesten. Kontrasten är också slående i referenserna och språket. Ortens måttsystem för distributionen av illegala substanser används sida vid sida med en referens till Montessoripedagogiken, och det låter som att rapparen har mer än ett modersmål. 
 
Man skulle kunna gå vidare och förklara varenda vers i vad som sedan blir en mini-epik om materialism och girighet ur olika personers perspektiv. Man skulle kunna hänvisa Ludvig Gropp, och andra lika honom, till många låtar och projekt inom svensk rap som faktiskt kom ut förra året. Som till exempel Stors Under Broarna, som berättar historier som inga krönikor någonsin gör. 
 
Man skulle kunna. Något säger mig dock att en krönikör som tror att en låt som heter Flodhästar I Colombia handlar om Erik Lundins kön är en slags person som inte är värd att övertyga.
 
2018 kommer säkerligen att bli ett bra år för svensk rap. För rapparna och för de som inte bara hör men också lyssnar. Vi kanske borde lyda nästa gång Erik Lundin inleder en låt med “bakk".
 
Jonathan Sindihebura är en skribent på GAFFA.
 
Har du en krönika eller ett debattinlägg du vill få ut? Kontakta oss på [email protected]

Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA