x

REPORTAGE: Musikens Makt – att överleva i Norrbotten

REPORTAGE: Musikens Makt – att överleva i Norrbotten

Kvinnorna bakom Musikens Makt står beständigt på Strandscenen och inviger festivalen framför en utspridd men tapper publik som står och delar varandras paraplyer under regnet. Ännu en gång, den nionde för exakthetens skull, har festivalen bestämt sig att överleva. Bara förra året var den dödsförklarad av många men kunde räddas efter en kampanj som samlade in tusentals namn.
 
Med den historiken är det förundransvärt att arrangören Elisabeth Rosenbrand inte låter något som helst spår av tvivel, osäkerhet eller rädsla sippra in i rösten som hörs genom högtalarna. Egenskaperna som står i festivalens manifest, nämligen "värme, glädje och gemenskap", är vad hon väljer att fokusera på i sitt tal. Arrangemanget siktar till och med mycket högre än så. De skriver vidare i manifestet: “Vi lovar att aldrig sluta kämpa för allas lika värde, och att aldrig låta vår röst tystas”.
 
 
Det är väl just det där med att tystas ner som är så lätthänt när man bor här i de nordliga delarna av Sverige. Det är sant att det kanske inte är den konstnärliga rösten som förstärks och stöds mest, oavsett var man bor. Få skulle protestera om man påstod att idealister, som arrangörerna gärna kallar sig själva, ofta får skrota sina planer för att ge plats åt ändamål som har en mer lättförståeligt utilitär funktion när kommuner och sponsorer ska bestämma över satsningar. Att detta fenomen av nedskärning och uteslutning därmed verkar utsätta idéer och projekt som sker i synnerhet i norr är väntat.
 
En intresseväckande fotoutställning av olika porträtt hittas i parken mellan de olika scenerna. Bredvid bilderna finns texter som bland annat samtalar om det svåra ämnet som är att uttrycka sig konstnärligt i en liten stad i det som ofta kallas Norrland. Så här lyder ett utdrag av det projektledaren Rosenbrand skrev: “Jag tycker att Luleå behöver fler som mig. Jag är smart, kompetent, och driven men jag vill använda de egenskaperna till att göra skillnad, inte till att bara tjäna pengar för att kunna konsumera. Det känns som en omöjlighet i Luleå."  Ändå står kvinnorna på scen framför Luleälven och välkomnar oss för att delta i något de har slitit för, och under helgen kan man se dem fortsätta kämpa för att hålla allt i rullning.
 
 
När de väl kliver av scenen blir parken lik många andra festivaler som pågått på större orter i sommar. Förutom kanske faktum att det är gratis och att det kan få många att glömma att vad som erbjuds är fantastik musik, från några av de bästa musikerna i landet. När det gäller första konserten är det till och med den bästa tänkbara svenska musiken, om man ska tro vår redaktion som röstade fram Mattias Alkbergs senaste album Åtminstone Artificiell Intelligens på listan över 2017 års bästa album. Detta är Alkbergs sista stopp under turnén och bandet ser inte ut att vara ett enda dugg trötta på att spela dessa vackra pop-låtar. Att döma från antalet som vågar trotsa regnet under hela akten, och med tanke på att det här är en artist och ett band i deras absoluta toppform kreativt sett, kan man undra om det där med att vara profet i sin egen stad stämmer.
 
 
Festivalen har länge valt en feministisk utgångspunkt och tältet Flickrummet gästar konst och musik främst gjord av intressanta kvinnliga skapare däribland punkbandet Cartoon Girlfriend som utöver Alkberg blir en av festivalens allra mest minnesvärda höjdpunkter. Det är rå feministisk punk som verkar vara menad att upplevas live, i samspel med de andra åskådarna och i ständig frenetisk rörelse.
 
 
Musikens Makt verkar sakna något i form av en USP som ska övertyga fler att resa till Luleå för att uppleva denna kraft som musiken ju har. En gratisfestival borde inte heller behöva ha det, konsten den erbjuder borde kunna få finnas för att njuta och beröras av i fri form. Men i en tuff tid där den ena festivalen efter den andra klappar igen för gott blir det plötsligt arrangörernas tuffa uppgift att försvara festivalens existens. Redan efter invigningstalet från de utslagna men beslutsamma ledarna känner jag dock att ett tionde år inte är en omöjlig uppgift.
 
 

Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA