x

"Efter branden hade jag inget att återvända till"

"Efter branden hade jag inget att återvända till"

När Neko Case i höstas lämnade Vermont för att resa till Stockholm var det med full fokus på att göra ett nytt album i den svenska huvudstaden. Sambon Jeff stannade under tiden hemma i USA och höll ställningarna tillsammans med djuren. Men så ringde plötsligt telefonen mitt i natten i den hyrda lägenheten på Södermalm…

– Läget var allvarligt, vårt hus stod i lågor och brandkåren var på plats, berättar Case. Jeff sade ”jag tror inte att huset kommer att klara sig…”, han famlade efter orden och vi visste inte om katterna och hundarna tagit sig ut. Allt var en enda röra. Men vad skulle jag göra? Jag var tvungen att ta mig samman och finnas där för Jeffs skull och intala honom att det bara är materiella ting som brinner upp. Viktigast var ändå att alla klarade sig. Men det var riktigt tungt, jag var i chocktillstånd ett tag, säger hon eftertänksamt.

Tror fan, det.

Bara att bläddra igenom bildgalleriet i det sex år gamla reportaget i Country Living är en plåga. Livsstilsmagasinet gjorde då ett besök hemma hos sångerskan i det gamla huset, byggt 1787, där hon lagt lika mycket hjärta och själ i inredningen som vore den en av hennes mest känsloblottande sånger. Case vid pianoalkoven i köket. Case och hunden Liza vid matplatsen. Case i en fåtölj omgiven av bokhylletapeter i övre hallen. Case i stallet med en häst. Cases badrum. Cases … snyft … vinylsamling.

För att vara en som fått sitt hem, sina minnen – sitt liv – slukat av lågor har den 47-åriga amerikanskan inga svårigheter att prata öppet om det inträffade, utan väljer att se det ur det bredare perspektivet:

– Det stör mig inte alls. Många andra har drabbats av långt värre saker. När jag kom hem igen åkte jag dit och fotade och försökte ta in det som hänt. Både intressant och ofattbart på samma gång. Vad man måste komma ihåg är att när naturen gör sådant mot en är det inte personligt. Man behöver inte grubbla över vad man kunde ha gjort annorlunda, för det fanns inget man kunde ha gjort.

Vad var det som hände egentligen?

– Jag hade en lada från 1800-talet som hade väldigt gamla ledningar dragna och enligt brandkåren var det möjligen i dem det började. Annars kunde det vara vad som helst, en mus som gick förbi eller höet som förmultnade och fattade eld. Allt som behövs är lite vått hö för att börja kompostera, även om det inte är lika sannolikt som de gamla ledningarna.

Du har ju haft din beskärda del av motgångar i livet. Jag tänker på ditt förra album som växte fram medan du brottades med en depression. Har det hjälpt dig att handskas med situationen efter branden tror du?

– Vad som var bra med tidpunkten för branden var att jag inte överhuvudtaget var i närheten av att vara deprimerad, snarare var jag väldigt lycklig i Stockholm och kände mig närvarande för första gången på länge. Tillfreds med hur skivan tog form. Att arbeta med alla där var en enda glädje, så lyckligtvis hade jag inom mig en sorts fast mark under fötterna varifrån jag hanterade allt. Ännu idag är jag inte ledsen över att ha förlorat mitt hem och mina saker, för alla klarade sig och i samma veva drabbades Puerto Rico och Houston av orkaner och Kalifornien av enorma bränder där många människor dog eller förlorade familjemedlemmar. I förhållande till vad de förlorade klarade jag mig lindrigt undan.

Trauman som dessa kan ibland förändra en person ganska mycket. Känner du att du redan hade haft din förändring, om du förstår vad jag menar?

– Mmm… Du vet aldrig hur du kommer att reagera i en situation förrän den inträffar. Jag hade så många saker och var väldigt känslomässigt fäst vid sånt jag samlat genom åren. Insikten att de i det läget faktiskt inte längre betydde särskilt mycket var en stor lättnad. Jag var bara glad över att vara vid liv och att Jeff som var där hann ut i tid.

Än så länge har de inte återuppbyggt något hus på gården utan bor tillfälligt i en liten stuga. Tydligen är det en del handläggning som återstår hos försäkringsbolaget och kostnaden för att bygga ett likadant hus skulle bli väldigt dyrt, berättar hon. Ovissheten till trots trivs de i trakterna kring Green Mountains nära gränsen till granndelstaten New Hampshire. Jag frågar hur hon är som medborgare och om hon är engagerad i samhället:

– Jag har en bra relation med mina grannar och de jag känner. Vermont går politiskt ganska mycket åt det håll jag själv går, så jag röstar och talar öppet om saker som intresserar mig. En dag besökte jag ett seminarium i Montpelier om kriget mot kvinnor. Jag har inga illusioner om att folk bryr sig ett skit om vad jag säger, men jag gör mitt bästa för det jag tror på.

Men känns det som att andra ser dig som en kändis?

– Lokalt ser de mig nog som vem som helst. Folk vet att jag är musiker men alla pratar med varandra på samma sätt. Det närmaste jag kommit att vara kändis är nog när kvinnan som jag känner på FedEx – vi byter grönsaker med varandra från våra trädgårdar – hon sade ”du som är musiker, du är väl miljonär?”… Jag skrattade högt och svarade ”faktum är att jag inte har några pengar, men jag kan komma över med gurkor”! Rätt roligt, det där. Inte många musiker är rika. Folk drar ibland sina egna slutsatser och tror att de kan räkna andras pengar fastän de inte finns.

Vid sidan av solokarriären är Neko Case fortfarande medlem i kanadensiska The New Pornographers där hon har en fri roll att kliva ut ur och in i bandet som det passar henne. Var gång de är i Sverige undrar alla om hon är med på turnén, för att bli lika besvikna när hon inte är det:

– Jag försöker vara med dem så mycket jag kan när vi inte är upptagna på olika håll. Jag har varit med i bandet ända från början och har aldrig egentligen lämnat det, men från tid till annan kan jag inte turnera eftersom mitt eget band spelar samtidigt. Vilket förstås suger.

Har det någon gång varit tal om att turnera både med dem och ditt eget band tillsammans?

– Båda banden är väldigt fysiska, så det hade varit för krävande. Min röst hade orkat max en vecka. Vi har spelat på festivaler där jag ena kvällen uppträtt med dem och andra kvällen solo, det har fungerat riktigt bra, men det är tufft.

Case sitter i Amsterdam och skall strax iväg med en taxi till Schiphol, men eftersom hon inte gör minsta ansats till att runda av påminner jag henne lite fint …

– Åh, det är gott om tid kvar. Jag blev så glad över att någon från Sverige skulle ringa, jag har pratat så varmt om tiden i Stockholm. Dessutom åkte jag på influensan senast jag turnerade hos er, så nu är jag skyldiga er en femtimmars spelning! Om ni står ut så länge… Ha ha!

Vänta lite nu, sade du inte nyss att dubbla spelningar var alldeles för ansträngande…?

– Egentligen, men jag är skyldig Stockholm och Oslo lite rock’n’roll, skrattar hon.

Vi får se till att ta hand om dig ordentligt när du kommer hit, helt enkelt, så du inte blir sjuk igen.

– Det blir säkert inga problem, jag smörjer in mig med någon antibakteriell salva innan jag går ombord på planet. Eller reser i en hermetiskt tillsluten säck och blir levererad till Stockholm. Förvisso lär jag kvävas, men jag är i alla fall inte sjuk när jag kommer fram!

SIDESTORY: Tiden i Stockholm

Hell-On, Neko Cases sjunde soloalbum, radas gästartisterna upp: Mark Lanegan, Beth Ditto, Carl Newman, Eric Bachmann samt en av hennes stora hjältar, Robert Forster från The Go-Betweens. Dessutom medverkar bundsförvanterna k.d. Lang och Laura Veirs. Beslutet att spela in stora delar av skivan i Stockholm kom sig av att Case ville jobba med en extern producent och hade fått upp ögonen för Peter Bjorn and John-medlemmen Björn Yttling:

– Många bra låtar och skivor jag kände till hade Björn som en röd tråd. Min manager kollade om det gick att ordna ett möte med honom och det visade sig att han vid det tillfället var i USA på väg hem till Stockholm. Jag flög över från västkusten medan han ordnade så att vi kunde äta frukost tillsammans och prata om saken. Jag känner dessutom Camera Obscura, så jag frågade dem hur de tyckte det var att arbeta med honom eftersom han jobbat på några av mina favoritlåtar med dem. De hade inte ens träffat honom personligen men ansåg att han gjort ett så fantastiskt arbete med stråkarrangemang och allt möjligt, vilket jag gillade. Sedan är han mycket för starka refränger.

Samarbetet med Yttling visade sig fungera precis så bra hon tänkt sig:

– Jag behövde ett nytt sound och eftersom han är en så duktig musiker kan han spela vilket instrument som helst. Det var verkligen en fröjd att se honom gå in i studion och där bestämma sig för vilket instrument han ville spela på en låt. Ibland visste han i förväg och ibland bara testade han sig fram. På ett sätt är han en skolad musiker samtidigt som han är spontan. I början visste jag inte alltid vad han tänkte göra på en låt, men efter någon vecka eller två får man en känsla för hur folk fungerar. Visst, det kunde ha blivit katastrof om vi inte kommit överens, men nu blev det jättebra.

Yttling är av samma uppfattning och berättar om hur det var att arbeta tillsammans med Case:

– Det var både kul och inspirerande. Neko var väldigt öppen för alla möjliga idéer, hon verkar ha samarbetat med mycket folk i sin karriär. Även om hon inte hade jobbat med någon extern producent tidigare kom hon in i det väldigt snabbt. Hon har en bra blandning av att vara i kontroll över sina låtar men samtidigt släppa in andras idéer och låta dem få spelrum. Sedan är hon ju en extremt bra textförfattare. Dessutom var hon väldigt intresserad av Stockholm och hur vi gör saker i Ingrid-studion.

Vistelsen i Sverige skulle ursprungligen vara i tre veckor men blev av olika skäl förlängd. Yttling fortsätter:

– När branden inträffade trodde jag ju att hon skulle åka hem med första bästa flyg, men istället bokade hon om och stannade längre. Jag hade annat jobb i New York inplanerat och drog dit i två veckor – när jag kom hem igen var hon fortfarande kvar!

Den numera Sverigefrälsta amerikanskan förklarar:

– Jag ville verkligen få skivan klar och efter branden hade jag inget att återvända till. Jag trivdes så bra med att både bo och jobba på Södermalm. Bara att kunna gå till mataffären och säga hej till folk. Jag skaffade medlemskap på gymmet nere på gatan där jag bodde. Paret jag hyrde lägenheten av var så underbara, de kändes som mina föräldrar!

Så då återser du dem när du kommer hit och spelar i oktober?

– Ja, jag måste ta med dem ut och äta middag och ge dem lite kärlek, de var fantastiska.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA