REPORTAGE: Frispråkig hippie-pop, förtrollande pianospel och svensk knockout på Waves Vienna

REPORTAGE: Frispråkig hippie-pop, förtrollande pianospel och svensk knockout på Waves Vienna

Fyleleran gör mina händer snustorra men ger mig motstånd. Det är skönt. En slags trög formbar mjukhet som verkar kunna ta vilken form som helst. Min stundande resa till Wien och festivalen Waves Vienna, gör mig kluven. Våra egengjorda demonstrationsplakat väntar på oss i skolans lokaler inför fredagens klimatmarsch, men jag kommer inte att kunna delta.

När satirprogrammet Svenska Nyheter listar vad vi skäms mest över gällande klimatet hamnar flygskam på första plats. 2019 kom också ett trendbrott i Sverige med färre antal flygresor, men redan 2020 väntas passagerarantalen öka igen enligt Transportstyrelsen.

Flygskam och minskat resande till trots, på Arlanda slingrar sig köerna och mitt morgonflyg till Wien är fullsatt. Bredvid mig en äldre och en yngre man. Den yngre uppmärksammar mig på en sladd som halkat ur min väska och jag tackar honom. Jag misstänker duon som kollegor, men efter en stund förstår jag att det är far och son. När flygvärdinnan kommer med vagnen för sopor är jag åter disträ, den äldre mannen viftar och ber mig slänga mitt skräp. Han ser bister ut. Sekunden efter säger han till sin son ”vad tycker du om Greta då? Visst är det pinsamt”. Sonen svarar uppgivet ”ja, jag vet inte vad man ska säga”. Sedan blir det tyst och exakt vad det är som är pinsamt vet bara dem två. Jag lämnas med en snopen tjuvlyssnande min.

I Wien pryds gatorna av affischer och plakat: det stundande valet i Österrike och fredagens klimatmarsch. Klimatet är en viktig fråga för väljarna. På väg till festivalområdet passerar jag stora uppradade sopsorteringskärl. Showcasefestivalen och musikkonferensen Waves Vienna stoltserar med 100 akter fördelade över tre dagar. Fokusländer är Ungern och Sverige, således spelar flera svenska akter på festivalen i år.

gallery_large

(Foto: Kiki Heindl)

Jag inleder med Miss Sister – 22-åriga Ida Gratte från Kalmar. På repertoaren hör vi alltifrån gladpop till akustiskt och dansmusik i lightversion. Det är varierat och hon pratar om sina inspirationskällor i låtskrivandet. Att Miss Sister är en jämställdhetskämpe märks, intrycket är upproriskt, ungdomligt, som att hon genom musik lättar på ångan inombords. Ida är ett krutpaket och låten Little Monster är en fullträff med sitt budskap om sexism och catcalling.

Scenen är märkligt utsmyckad med slingrande plastväxter och bambupinnar, som festivalens budget här tog slut. Låsbara skåp längs väggen och en uppsatt affisch med olika grönsaker på, skvallrar om att vi befinner oss i en skola. Lyckligtvis får Idas röstresurser oss att tänka på annat än scendekor, för när hon slirar på rösten ibland, sådär snyggt a la bluesrock – då smälter vi.

Miss Sister: ★★★★☆☆

Berlinbaserade J.Lamotta ser cool ut i pösiga byxor och Buffalo-skor, hon påminner om Chilli i TLC. Uppbackad av ett band får vi neosoul och R&B som övergår i loungejazz, inledningsvis är det lovande men sen blir det såsigt. Det är något som skaver, låtarna med intetsägande texter är inte tillräckligt bra? Jag tvekar men väljer att gå. I korridoren möter jag en kille vars t-shirt har texten: ”It gets worse”. Jag uppfattar budskapet som en försäkran om var konserten jag lämnat är på väg.

Scenen WUK Beisl är i en pub på festivalområdet, men att benämna det som en scen är nästintill ljug, för publik och artist står på samma golv. Symboliskt och intimt kanske, men med högt i tak känns det inte så. Nåväl, min kravspecifikation över dugliga scener glöms snabbt bort när svenska Ida ”Adée” Olssons aura fyller upp lokalen med ljus. Adée inleder överraskande med Uti Vår Hage, som övergår i Make My Day där hon leker med röst och frasering. Hon berättar att de senaste sex åren varit fyllda av spelningar och visst utstrålar Ida både trygghet och scennärvaro. Låten If You Jump får mer kraft live och Idas DJ har en peppig energi, inspirerande att se!

När hon presenterar nya singeln gör hon en rörelse som hon sträcker ut för att gå upp i en boxningsring. Vi anar att Ida är redo för nästa rond och konserten blir modigare, mer känslosam. Hennes avvägda mellansnack känns genuint, moget med den där särskilda värmen närvarande. Mixen av soul, hiphop och pop gör sig utmärkt live, och när hon får publiken att sjunga med i slutet tar hon oss alla på knockout.

Adée: ★★★★★☆

Martin Kohlstedt blir jag tipsad om och tur är väl det, för klassisk pianomusik hade inte varit mitt första val på festival annars. Nyfiken smyger jag in i den mörklagda lokalen. Den tyska kompositören och pianisten förenar klassiskt med ambient och elektronika, med på scen är syntar och ett stort piano. Kohlstedt påvisar full inlevelse; grimaserar, ler av njutning, som om kroppen är en kanal där musiken intuitivt passerar. Scenen flödar i dimmigt gult, orange, blått och lila ljus.

Det är oerhört fascinerande. Publiken står mycket stilla eller sitter ner. Mellan låtarna ger han ett mjukt och humoristiskt intryck. Han för en lättsam dialog och lockar fram skratt. Konserten känns som ett samspel, icke förberett, där vi är delaktiga i processen genom vår blotta närvaro, energin vi tillför i rummet. Hans pianospel är kolossalt vackert, obeskrivligt hypnotiserande. Stum av beundran är den enda liknelsen jag kan komma på vid konserten slut: Uffes änglar. De Lundell sjöng om i den där jullåten. De landade här och nu.

Martin Kohlstedt: ★★★★★★

gallery_large

(Foto: Eva Ruiz)

Området för festivalen heter WUK, det är ett konst- och kulturområde med hus i tegel och innergårdar i kullersten. Det är en perfekt plats för en festival med ett undantag: mängden människor i lokalerna. Det är varmt som i en bastu, speciellt vid konserterna i ”skolsalarna”.

Festivalens system med hårdare muggar som byts ut istället för att slängas är utmärkt, en liten avgift tas ut första gången, men lämnar du sedan in muggen igen för mer dryck behöver du inte köpa en ny. Obegripligt att detta system som funnits flera år ute i Europa, inte nått svenska festivaler ännu?

gallery_large

(Foto: Veronica Larsen)

På en av innergårdarna njuter jag min ostkorv med riven pepparrot när två från Schweiz fångar mitt intresse, duon rekommenderar artisten Iris Gold och vi tar följe dit. Tio minuter in är det fortfarande stressad sound-check men när tekniken äntligen får grönt ljus byts spända ögonbryn ut mot leenden. Iris Gold med trummis och gitarrist välkomnar oss med självförtroende.

Vi befinner oss åter bland fula plastväxter och bambu, att Iris fått en liten scen är underligt, men det är uppenbart att hon vill göra det bästa utav det. Scenen har smyckats med solrosor och Iris byter kläder som det vore en arenakonsert. Publikkontakten är imponerande, hon verkar vilja ha oss inpå livet och vi dyrkas som om vi vore solsken. Bandet är följsamt och Iris får stå i fokus med sin soulrockiga pop.

Konsertenergin är het och flörtig, uppvuxen i ett hippiekollektiv i Köpenhamn räds inte Iris frispråkighet. Hon vill se Kundalini flöda, vårt sakrala chakra öppnas och hon uppmanar oss att skrika ”pussy power”. Ursäkta ordvalet, men Iris verkar vilja knulla oss med sin musik. Det är befriande åtråvärt med en artist som älskar att stå på scen, som älskar sin publik. För i det finns ett budskap om frigörelse: älska varje liten del av dig själv och du älskar hela världen.

Iris Gold: ★★★★★☆

gallery_large

(Foto: Eva Ruiz)

På ett torg i Wiens centralare delar pågår en marknad. Antikt, smycken och krimskrams. En pigg dam vill sälja mig julgranspynt men december känns som en evighet bort i min sommarklänning. Jag köper en ängel istället och när damen ser min plånbok, påpekar hon att den ska jag hålla koll på: ”Det finns människor som… det är annorlunda tider nu, inte som det var förr” säger hon. Någon fortsättning på detta uttalande får jag inte för hon hastar vidare till nästa kund.

Vid St. Stephen's Cathedral tar striden av människor aldrig slut. Jag smiter in i ett bönerum i hopp om tystnad men genom ett öppet fönster hörs stadens brus. Jag påminns om podcasten jag lyssnade på under flygresan, Camilla Elfving och Vivi Linde i MediumPodden diskuterade kraften i skrifter, böner och mantran. Att när många människor vänder sig till samma sak, med samma intention (t.ex. med en önskan om något) så fylls skrifter, böner och mantran med kärlek. Orden laddas med så mycket energi att de fortlever. Likadant är det ju också med musik? Låtar utan förbrukningsdatum som ideligen hittar nya lyssnare, som överlever för att de är älskade, för att de ständigt fylls med liv.

gallery_large

(Foto: Veronica Larsen)

Att musik inte behöver vara på ett språk man förstår för att vara fantastiskt, får vi bevis för under fredagen. Ukrainska rapparen Alyona Alyona är en förhandssnackis, bara någon vecka tidigare har hon uppträtt på Reeperbahn Festival i Hamburg och kammat hem deras internationella musikpris. Den 27-åriga förskoleläraren från Kiev har med sig DJ och support på scen. Supporten i flames-linne, bandana och högt uppdragna träningsbyxor dansar och förstärker Alyonas rap och sång samt bidrar med attityd. Hon är minst lika bra som Alyona och det finns en påtaglig värme och glädje mellan dem.

Alyona i shorts, guldkedja och tunn boxarrock rappar snabbt utan ansträngning. Publiken är peppad redan från start och där jag står är det fullt med unga brudar som dansar. Musikmässigt är det en mix av trap, hiphop och syntiga emo-slingor. Starka refränger och melodiska beats gör att låtarna sätter sig snabbt, vi sjunger glatt med på imiterad ukrainska. Alyona säger inte så mycket, hon verkar blyg i relation till publiken. Det gör det hela bara desto charmigare. Minnesvärt!

Alyona Alyona: ★★★★★☆

Under fredagen och lördagen är det mer svenskt på schemat, popbandet Melby och coola Linn Koch-Emmery lockar fin publik. Det är högkvalitativt levererat från båda men inget som faller undertecknad i smaken.

gallery_large

(Foto: Laura Loposci)

Manx från Göteborg väcker mitt intresse, hennes mjukt polerade rnb-pop är behaglig med mycket bas, synt och elektroniska slagverk. Hon backas upp av ett tremannaband. Ljust rosablått scenljus med gröna lampor, de vita spröjsade fönstren bakom scenen samt gåtfulla samplade ljud, ger associationer till kvällshimmel, skärgårdsmiljö och sjöjungfrur.

Manx är Maria Nyström och under konserten står hon bredbent i mitten av scen, som hon står vid rodret på en båt med stadig köl. Hon siktar på något i fjärran. Det är skickligt genomfört och när Manx med sista låten ut anländer hamn, får hon välförtjänt publikens rungande applåder.

Manx: ★★★★☆☆

Ont i tassarna samt sur över att puben WUK Beisl är smockfull så man inte ser ”scenen”, sätter jag mig demonstrativt ner på golvet i ett trångt hörn. Long Tall Jefferson från Schweiz är poppis, hans lättsmälta folk-pop-amerikana tangerar lägereldskänsla och trots mjäkigheten är det svårt att gå där ifrån. Jag låter mig vaggas med i folkmassan och först när konserten är slut, lokalen är tömd, ser jag jordgloben placerad på synten. Den är inte nedsläckt, den lyser i klart vitt ljus.

gallery_large

(Foto: Veronica Larsen)

Fötterna får därefter leda vägen hem och jag tackar Waves Vienna för denna gång. Hemma på Arlanda kommer ett sms, en granne meddelar att barnen som gjort busstreck i vårt kvarter har avslöjats. De skäms oerhört och får göra rätt för sig.

Skam är en känsla vi bekantas med redan som barn, för vi lär oss vad som är rätt och fel. Vi lär oss: dela med dig, inte slåss, säg tack och hjälp till. Men trots uppfostran glömmer vi ofta bort och det allra enklaste blir plötsligt svårt. I den vuxna världen tar urskiljning vid; vi delar inte med oss till vem som helst, vi vill bara tacka och hjälpa dem vi väljer ut. Det om något är pinsamt.

Jag vägrar att tro att det finns människor utan skam i sin kropp, vi skäms bannemej alla lika mycket innerst inne för orättvisorna på vår jord, det gäller inte bara klimatet. Men de som inte erkänner skammen är räddast av oss alla.

Världen så som vi har känt till den, världen som tog form under den industriella revolutionen, börjar nu likt Fyleleran formas om. Visserligen trögt och med motstånd, men du som inte backar för motstånd, du uppnår också förändring. Du skapar något nytt.

Uppenbarelseboken 21:

”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer (…) Och han* som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” Och han* sade: ”Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.”

*Vi byter ut det till Greta, va?

 

Snart kommer änglarna att landa
Snart står morgonen i brand
Törs jag säja att vi har varandra
Törs du lägga kinden i min hand

Vi är människor och det är märkligt
och kanske svårt och omöjligt ibland
Var inte rädd för det som är verkligt
Fred och lugn inatt i mänskoland

 (Ulf Lundell, Snart Kommer Änglarna Att Landa)


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA