2010-talets bästa album: Plats 114 – 101

2010-talets bästa album: Plats 114 – 101

Du kommer inte hålla med oss i stort men du kommer att hitta något som sedan tidigare har gått dig förbi. Vår lista över 2010-talets bästa album visar tydligt hur musikbranschen ser ut nu för tiden. Trender må komma och gå, men alla genrer får plats. Och det gedigna musikhantverket hittas både bland det mest kommersiella som i det mest obskyra.

  1. Netherbird – The Grander Voyage

Bandets återkomst efter ett par års uppehåll träffade hårt och slog an i både metal-själ och hjärterötter. Den stora resan Netherbird påbörjade här lyfter musiken till de allt högre höjderna; stämningsfullt, känslosamt och skärande vackert. Lyriken i The Grander Voyage är mörkt och melankoliskt smärtfylld rakt igenom. I dessa texter finns mer av vemod och naturlyrisk känsla än av det becksvarta mörker man ofta finner i musik av det här slaget. Detta är ordkonst, en svärta med poetisk kvalitet. (AS)

  1. Lagwagon – Railer

Nionde fullängdaren startar med ett stolt gitarrsolo. Sen är det fullt ställ i tolv spår. När band som hållit igång i 20 eller 30 år ska hitta tillbaka till rötterna blir det lätt pannkaka. Men i det här fallet uppbringas en genuin energi och ett material som varken känns nostalgiskt eller tillgjort. Lagwagon återvände med Hang 2014 och verkade vara något stort på spåren. Fem år senare har kvintetten slipat klart på Railer, rena rama diamanten. (KH)

  1. Amy Shark – Love Monster

Amy Shark skulle kanske kunna beskrivas som Australiens svar på Miriam Bryant – komplett med halvuppsatt hårknut och Adidas. Det handlar om fullkomligt lysande alternativpop med storstadsvibbar. Texterna bär på hög igenkänningsfaktor – de är självutlämnande och hjärtslitande, där poetiskt skarpsynta detaljer blandas med vardagliga klichéer. Med debutalbumet Love Monster knep hon fyra ARIA-utmärkelser (Australian Recording Industry Association Music Awards) och det är lätt att förstå varför. (SK)

  1. Mariam The Believer – Blood Donation

Mariam Wallentin kickade igång musikåret 2013 med en kastad handske, ett sammanhängande och fokuserat styrkebesked och trampade upp egna stigar genom sin unika mörker- och ljusskiftande popmusik. Mariam Wallentins gitarrspel är på samma gång nervigt och vackert, ord som passar fint in på albumet som helhet. Albumpusslet är ambitiöst sammanfogat av körer och instrumentala insatser på ett vis som gör att Wildbirds & Peacedrums-bakgrunden inte blir alltför tydlig. (BS)

gallery_large

(Foto: Klara Källström, Thobias Fäldt)

"Jag var så jäkla trött på all självgodhet” – Mariam The Believer om Blood Donation

När Mariam Wallentin kom på att hon ville göra skivan på egen hand och vid sidan av Wildbirds & Peacedrums hade hon en idé om att våga ställa frågor istället för att låtsas eller försöka ha så många svar. 

– Jag var på turné, hängde backstage på ett stort festivalområde och var så jäkla trött på all självgodhet och alla plattityder jag mötte, ville försöka skala av och blottlägga det vi har bakom alla lager av murar och skydd. Mejsla fram en kärna, mana fram blodet i kroppen och blottlägga givandet ifrån människor som inte räknar med att få någonting tillbaka. På grund av den allra finaste handlingen, osjälviskt givande. 

Vad minns du tydligast från inspelningen?

– Tidiga sommar-morgnar cyklandes över Västerbron och ett skimrande stilla vatten till studion vi fått låna i Stadshagen. Surret av ett Leslie-kabinett. Lära mig byta strängar på min första elgitarr. Hårdheten som skapades på fingertopparna. Tre veckor i ett hett och folktomt Stockholm, ett intensivt djupdyk ifrån inspelning till mix, lekfullheten och fokuset. 

Vilken är din favoritskiva från 2010-talet?

– Ah, typ omöjligt att svara på, musiklyssnande är så mycket i stunden och beroende hur en mår för min del, men några skivor som jag lyssnade mycket på just när de släpptes är till exempel Leonard Cohens You Want It Darker (otrolig avskedsskiva), Lorentz Kärlekslåtar (åka bil sommaren 2014), Kendrick Lamars To Pimp A Butterfly (historien, glöden, flow), Arvo Pärts Babel (pojkkör och orgel) och Cecilia Bartolis Sospiri (mitt mest trogna resandesällskap varvat med Nina Simones Baltimore). (GR)

  1. Vasas Flora Och Fauna – Släkt Med Lotta Svärd

Vasas Flora Och Fauna förkroppsligar en motsatsröst till den urbana, övre medelklass som stirrat sig så länge i spegeln att de blivit sjuka i huvudet. På sin debut var Iiris Viljanen en del av det österbottniska bandet som dansade mellan det tillvända och motsträviga. Här är Mattias Björkas texter lika mycket P.O Enqvist som Sigge Stark – en match made in heaven. Och ofta fångas den där poesins essentiella uppgift: att berätta om banala ting med nya ord. (JBe)

  1. Peaking Lights – 936

Om och kring decennieskiftet mellan 00- och 10-talet var den experimentella LA-etiketten Not Not Fun något av en ostoppbar kraft. Allt de gav ut var väl värt att lägga öronen på. Psykedelia/dub/pop-duon Peaking Lights har legat på en mängd olika bolag genom åren, men de känns verkligen som ett typexempel på ett Not Not Fun-band – de är nyfikna, briljanta, DIY-ivrare, hippie-aktiga … Så att 936, deras hittills bästa album, släpptes 2011 på Not Not Fun är en händelse som ser ut som en tanke. (JJF)

  1. Matana Roberts – Coin Coin Chapter Four: Memphis

I slutet av 00-talet började den Chicagofödda kompositören/altsaxofonisten Matana Roberts arbeta på albumserien Coin Coin, som har ”mycket att göra med berättelser och människor från [hennes] släkthistoria”. Coin Coin Chapter Four: Memphis utgör, förstås, den fjärde delen (av planerade tolv) i Coin Coin-projektet. Liksom sina föregångare är den ett sensationellt verk. Matanas sätt att smälta samman frijazz, blues, folk, spirituals, poesi och nästan GY!BE-aktiga stämningar med narrativ kring amerikansk överlevnad är helt unikt. (JJF)

  1. Aleks – Inte Längre Fiender

En debut fylld av svensk soul med gatuattityd. Aleks står på asfalten när han skildrar kärlek, samhälle, vemod och humor. Albumet bjuder på downtempo soul på baktunga beats och filmiska produktioner. Här blandas den klassiska soulens karaktärsdrag med ett elektroniskt sound, och helheten fungerar lika bra på dansgolvet som till dina ensamma nätter. Hans stil och den säkerhet med vilken han på spår efter spår skapar tydliga melodier för tankarna till den framlidne Nate Dogg. (AA)

  1. Enforcer – Diamonds

Starkt 80-talsdoftande och punkig metal. Enforcers andra album bör ses som Arvikabandets mästerverk. Det här kan på ytan framstå som en ren nostalgitripp; till och med produktionen låter sådär vass och tunn som det gjorde när det begav sig. Men hellre ett band som levererar här och nu än gamla stötar som turnerar på samma material år ut och år in. Musik som får vänsternäven att instinktivt åka upp i luften, flera gånger om. (AFr)

  1. Deaf Havana – Fools And Worthless Liars

“We're all fools and worthless liars / Young and unemployable / Lonely, drunk and beautiful / We’re so sick and oh so tired” – raderna där Deaf Havana hämtat titeln till sitt andra album sammanfattar ganska väl vad det handlar om. James Veck-Gelodi skriver alla texter och sjunger om ungdom, nostalgi, avundsjuka, ångest och känslan av att inte räcka till. All självömkan blir ändå inte svår att ta till sig tack vare fyndiga formuleringar och omväxlande arrangemang, som drivs av starka trummor och intressanta gitarrer. (SK)

  1. Billy Talent – Afraid Of Heights

Kanadensarna gör som alltid musik som skapar aggressiv upprymdhet hos lyssnaren. Punk med både attityd och känslor. Låtmaterialet på Afraid Of Heights är starkt rakt igenom och en måste bara stanna upp vid smarta spår som Rabbit Down The Hole, Ghost Ship Of Cannibal Rats och This Is Our War. Sedan har vi Louder Than The DJ för alla oss som gillar att sjunga oss hesa om vår kärlek till rockmusiken! Humor, kärlek och uppror är vad Billy Talent står för, så ock i sin kanske bästa platta till dags dato. (AS)

  1. Numenorean – Adore

Mörkt och grymt, hårt och vackert, fyllt av smärta och ångest. Med drag av shoegazing black metal men också tunga spår av rånorsk svartmetall och brittisk metalcore. Under albumets gång tumlar känslorna fram och tillbaka mellan ren desperation och ett uns av hoppfullhet. Lyriken låter oss följa känslostormarna, ibland ytterst sparsmakat som i spåret Stay med en enda återkommande textrad låten igenom; “Please stay with me one more night". Desperationen dryper och det smärtar att lyssna, smärtar gott. (AS)

  1. Mokadelic – Gomorra: La Serie

Mokadelic skapade originalmusiken till första säsongen av den italienska teveserien Gomorra 2014. Den perfekta matchningen mellan seriens suggestiva berättelse och kvintettens suggestiva toner har fortsatt och utökats även i efterföljande säsonger. Den instrumentala postrock-electronican förstärker dramatiken, obehaget, förfallet, spänningen, tragiken och allvaret och låter förstås helt underbar även utan tevebilder. Tidlös magi. (KH)

  1. Anna Högberg Attack – Anna Högberg Attack

Anna Högberg Attacks självbetitlade debutplatta står aldrig still. Ibland är den en vilt rasande eldsvåda, ibland guppar den fram på ljuvligt melodiska vågor. Ibland svävar den tyngdlöst uppe bland molnen, ibland borrar den sig ner till jordens mittpunkt. Att lyssna på den är med andra ord som att stå mitt i en virvlande känslo- och tankestorm. Och där är gudagott att vara. Har du någon gång undrat om svensk frijazz lever och har hälsan – köp Anna Högberg Attack. (JJF)

Kolla in plats 100 till 81 här


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA