x

2010-talets bästa låtar: Plats 100 – 81

2010-talets bästa låtar: Plats 100 – 81

En lista att hata, älska, ifrågasätta eller helt enkelt fascineras av? När drygt 20 personer ur GAFFAs skribentklan tar sig an 2010-talet blir resultatet splittrat men härligt. För i slutändan så handlar det ju om låtar som betyder något – både personligt och för musikscenen i stort.

Kolla in plats 114 till 101 här.

  1. Queens Of The Stone Age – Villains Of Circumstance

En lömskt förförisk vaggvisa som förvandlas till en hjärtkrossande tango genom ett törstande hjärta. En tidlös och dunkel diamant till kärlekslåt som på grund av skurkar av omständigheter beskriver hur även du ibland måste befinna dig så pass långt bort från den eller det du älskar att du kan känna hur kroppens alla celler torkar ihop i en smärtsamt ökande hastighet. Men med stängda ögon kan du drömma dig hem. I din evighet kommer denna person att vara evigt din. Alltid, alltid, och vidare och vidare. Kanske decenniets bästa och – dessvärre – mest lättmissade kärlekslåt. (AT)

  1. Kiasmos – Thrown

Ólafur Arnalds och Janus Rasmussens ”filmmusik möter rejv”-hybrid har beskrivits som bland annat techno, microhouse, electronica och IDM. På Kiasmos självbetitlade förenas svettiga dansgolv och sofistikerade ljudlager i decenniets kanske mest fulländade elektroniska musik. Duons spelning på konserthuset Harpa, Reykjavik, 2014, är en av de bästa jag någonsin varit på. Avslutade gjorde just Thrown, där blott fyra toner spelar över stråkar och basdunk i nio minuter. Den perfekta konsertfinalen satte djupa spår. (JR)

  1. Damso – Mosaïque Solitaire

Det stämmer, man måste nog prata eller åtminstone förstå franska för att kunna ta till sig helheten av belgiska rapparens magnum opus. Ett slags kollage, som är ihopsatt för att förklara hur ensamhet kan se ut, bildar en outgrundlig källa av symboler som dessutom blir ett slags ankare för artistens hela diskografi. Fransk rap fick under 2010-talet en ny härskare som visade sig vara en vansinnig producent. Flowet och beatet är imponerande vad man än talar för språk. Det är très très noir, som Damso själv skulle ha sagt. (JSi)

  1. Broken Bells – Holding On For Life

Holding On For Life, producerad och skriven av James Mercer och Brian Burton i Broken Bells, är en innehållsrik historia. Vi ges skräckfilmsljud, malande indiegitarrer, Bee Gees-falsett, syntmattor, Daft Punk-disco och psykedelisk rock. Även den märkligt motsägelsefulla texten fängslar oss; James sjunger ”what a lovely day to be lonely” men känslan vi får är snarare ofrivillig ensamhet, desperation och krampaktigt tag om en livlina. Hoppet om att döden aldrig kommer knacka på vår dörr. (VL)

   96. Satyricon – Phoenix

Ibland kan oväntat det mest udda bli det som lyfter ett redan förtjänstfullt celebrerat bands fina musik till en ny excellent nivå. När bandet tillåter sig glida ut från den trygga sargen av tradition, genre och förväntningar. Satyricon med rötter i 90-talets norska svartmetallvåg vågade och vann i sin kollaboration med forna Madrugada-sångaren Sivert Høyem, vilket resulterar i en utsökt läcker låt i mörk mjukmetall. Phoenix är en ljuv mix av svärtan i black metal och en närmast fulländad melodi. (AS)

  1. Rosalia – Pienso Tu Mira

Pienso Tu Mira var startskottet för vad som ser ut att bli en framgångsrik och mycket intressant musikkarriär för Rosalia. Sångerskan är den första som tagit den spanska folkgenren flamenco och gjort om den till pop. Åtminstone som slagit utanför Spaniens gränser. Hennes sound är experimentellt och poppigt på samma gång, en oslagbar kombination. Även om man inte förstår spanska, går det att få ut otroligt mycket från sångarens djupt rörande röst och sound. (MSS)

  1. Numenorean – Regret

Vilt och vackert. Under sju minuter tumlar känslorna om från tyngsta misär till gryende hopp – och tillbaka – i kanadensarnas förstasingel från albumet Adore. Att utse en knappt årsgammal låt till en av decenniets bästa kan synas vågat. Dock tvekar jag inte att ge Regret denna ära. Lemleys sång är välartikulerad i alla röstlägen och rakt igenom growlet och skriken är lyriken en ytterligt viktig beståndsdel till den makalösa känsloupplevelse det kan bli om du släpper in musiken innanför bröstbenet. (AS)

  1. Hällas – Star Rider

Av alla miljoner 70-talsdyrkande (hård)rocksband från det senaste decenniet är Hällas ett av få riktigt intressanta, och kanske det enda som faktiskt är bra på riktigt; på meriter som bygger på inspiration och inte imitation. Star Rider är så många saker jag älskar på samma gång. Den är kosmisk riddarmusik med ingredienser från massvis av genrer, genomunik sång, underbara stämmor, spejs-moog, delikat trumlunk och gitarrer som smeker ryggkotorna. Och mystik – vem är egentligen star rider, the space master? (JR)

gallery_large

(Foto: Kristian Bengtsson)

“Började som ett skämt” – Hällas om Star Rider

– Låten började mer eller mindre som ett skämt och landade i en demo som vi var väldigt skeptiska till. Men något sa oss att vi borde spela in låten, för vi kände alla att det fanns något i den som vi inte kunde sätta fingret på. Vi valde att ge låten en riktig chans och under studioinspelningen så märkte nog alla i bandet hur vår skepsis successivt började att försvinna. När singeln släpptes och skivan kommit 2017 fick vi ett fantastiskt mottagande. Ett av de starkaste ögonblicken var när vi framförde låten live på Muskelrock 2018 i Alvesta. Vi hade aldrig haft en sådan stor publik och en sådan euforisk symbios tillsammans med åskådarna från första ton av låten till sista. Det är ett ögonblick vi aldrig kommer att glömma. 

Vilken är er favoritlåt från 2010-talet?

– Vi lyssnar inte speciellt mycket på ny musik så det är en väldigt svår fråga. Men en låt som öppnade tiotalet storartat var Hisingen Blues med Graveyard från 2011. En kanonlåt som visar att rock i all sin enkelhet och råhet övervinner allt. Det är en otroligt viktig låt för den svenska rockmusiken där världen fick upp ögonen för en ny våg av svensk rockmusik som kommit fram de senaste åren. Vi hade också äran att få turnera med Graveyard 2018 vilket har betytt otroligt mycket för oss. (GR)

  1. Ninsun Poli – Hey Lover

År 2013 släppte Ninsun Poli Hey Lover som en fristående singel med tillhörande video. En briljant svartvit historia som fångar låtens stämning och intensitet. Året därpå inkluderades Hey Lover på EP:n Breaking Rules. Hey Lover utgör inte bara skivans formtopp, den står även för karriärens höjdpunkt. Låten bygger på hypnotiska rullande trummattor som upplevs som tredimensionella och arrangemanget drivs framåt av den extremt taggade och närvarande sångerskan. Låten dryper av energi och Poli ger allt. När hon vrålar sig hes i sticket är det omöjligt att värja sig. Produktionen är också av sådan karaktär att man hela tiden vill höja ljudet, det blir liksom aldrig tillräckligt starkt. Hey Lover är svår att genreplacera liksom resten av Polis repertoar och känns som det mest tidlösa av hennes många uttryck. (KH)

  1. Anika – I Go To Sleep

De senaste åren har Annika Henderson framför allt spenderat med sitt band Exploded View. Inget fel i sig, bandet är både intressant och bra, men det är som soloartist – under namnet Anika – hon gjort störst avtryck. Hela det självbetitlade debutalbumet från 2010 är mer eller mindre magiskt. Allra bäst är hitten I Go To Sleep – som fått lite av en revival genom Netflix-serien Russian Doll. Den enkla, nästan barnsliga, melodin kombinerat med hennes släpiga, märkliga röst blir till något enastående. (JE)

  1. Kodaline – High Hopes

Irländarnas låt från debutalbumet A Perfect World börjar som en mjuk pianoballad men byggs efter hand upp med kör och rikare orkestrering för att sluta med enbart piano och Steve Garrigans sammetsröst. Uppenbarligen är sången tillkommen efter ett uppslitande uppbrott och uttrycker sorg, besvikelse och tvivel, men erbjuder ändå tröst åt den som lyssnar. “Broken bottles in the hotel lobby / Seems to me like I’m just scared of never feeling it again” är öppningsrader som griper tag i en direkt och sedan släpper High Hopes aldrig taget. (SK)

  1. Ghost – Dance Macabre

Det finns lika många definitioner av vad som gör en ”decenniets bästa låt” som det finns låtar. Den som kändes rimligast – utöver kravet med anekdotiska, personliga och sentimentala kopplingar – var en låt som jag inte kunde sluta lyssna på. Under en månad 2018 bestod 90 procent av min sammanlagda musikkonsumtion av Tobias Forge, Salem Al Fakir och Vincent Pontares popjuvel. Dance Macabre har allt, allt som krävs av ett lättuggat men ändå så sofistikerat hjärnplåster. Från riffet som lurar mig in i baktakt för att sedan snurra runt i mötet med tamburiner, orglar, en mysmelankolirefrängmelodi som får signalsubstanser att gå bananer, gitarrsolot … Björn och Benny, kliv ner. Låten hade inte nått till toppen utan sin text. Ett historiskt dokument över den ultimata carpe diem–företeelsen; människor som släppte alla hämningar och festade, pippade och älskade varandra tills digerdöden tog dem. Och den går lika bra att applicera på din egen förälskelse, den där känslan av att aldrig vilja släppa någon. Känslan som slår allt. (JR)

  1. Future Of The Left – Beneath The Waves An Ocean

Inte bara är det världens bästa basljud, det är också en perfekt mix av Mclusky, Wire och Big Black. Det är sarkastiskt, cyniskt och ilsket i ett. Future Of The Left gick vidare där Mclusky kraschade och la till ett new wave-sound och melodier men behöll det återhållna vansinnet. Basen ankrar allt i en överdistad tyngd som är omöjlig att inte älska medan Falco hackar fram ett argt ord i taget och när det är dags för den mantra-liknande refrängen väser han ut orden: ”no way you’ll ever find peace with the name they gave you”. Ren världsklass rakt igenom. (MS)

  1. Billy Talent – Rabbit Down The Hole

Punkrockande kanadensarna smällde iväg sin kanske allra bästa platta, Afraid Of Heights, efter mer än 15 år i gamet. Bara sådär. Bland raden av piggt ilskna låtar är den ömsinta Rabbit Down The Hole samtidigt ett fint exempel på den människokärlek som alltid genomsyrar bandets musik och frontmannen Benjamin Kowalewicz texter. Billy Talent håller punkens fana högt i sin mix av samhällskritik, ursinne och värme. En låt som kan göra dig både upprörd, förbannad och glad. En låt att dricka styrka från. (AS)

  1. Machine Head – Bastards

Hur framför man besvikelsen efter ett misslyckat presidentval till sina närmaste? Machine Heads frontman Robert Flynn talade med sina två söner, satte sig sedan med gitarren och efter knappa timmen hade väsentliga delar av samtalet lagt grunden till den extremt medryckande Bastards. "Fear and hatred won today, the darkness ate the light" men vik er ej, allt blir snart bra igen. (KH)

  1. Bäddat För Trubbel – Fakta Och Nostalgi

Att nämna vardagsrealism i samma mening som Bäddat För Trubbel känns lika blasé som ... ja kanske just vardagsrealismen i sig. Men faktum är att Bäddat För Trubbel bör ses som svenska mästare i genren. Fakta Och Nostalgi tillhör en av bandets lugnare låtar – en ballad, för att använda ett gammalt hederligt men bespottat uttryck. Till skillnad från många av bandets andra låtar jagas här ingen verklighetsflykt i spriten utan här tonsätts en form av uppgivenhet och känsla av att vara sentimental i sökandet efter att hitta någon att dela sin vardag med. Någon som faktiskt bryr sig om hur man mår. Opretentiöst men med en jävla känsla. (CJ)

  1. (Sandy) Alex G – Bobby

Alex G:s album Rocket från 2017 väcker i likhet med mycket annat den produktive indiefavoriten släppt ifrån sig genom åren frågan: "hur många genrer kan en artist blanda?" Svaret är hur många som helst. Och tur är väl det då vi får till oss guldkorn som till exempel låten Bobby. En låt som andas både finstämd alt-folk/country och kantig indie. Här blandas både fiol och banjo, och resultatet blir oförklarligt perfekt. (CJ)

  1. Tyler, The Creator – Yonkers

Det finns något att uppskatta i att observera en artist som växer och förändras offentligt. Förmodligen är det samma perversa begär som lämnar miljoner människor fastklistrade framför reality-TV. Youtube-klippen till låtarna French men framför allt Yonkers som barn i min generation spelade upp i skolkorridorer världen över var startpunkten för Tylers uppväxt i offentligheten. Han och Odd Future brann med kreativitet, var ofta juvenila i sina texter, arga och fördomsfulla. Ingen har kunnat sluta titta sedan dess och denna låt utgör ett kontroversiellt men betydelsefullt startskott. (JSi)

  1. Lastkaj 14 – Dom Har Fel

Dom Har Fel är omsorgsfullt arrangerad och exemplariskt genomförd trallpunk, tillika ett (av många) lysande exempel från ett sensationellt bra album. Stryparns sång är prima, basgitarren glöder, trumljudet är fett och refrängen är majestätisk. När man inte trodde att det gick att göra bättre tar Bulten plötsligt över sången och briljerar i sista refrängen. (KH)

gallery_large

(Foto: Lastkaj 14)

“Jag skrev texten under en tung tid i livet” – Stryparn från Lastkaj 14 om Dom Har Fel

– Det tydligaste man minns från inspelningen var att detta var en av de låtarna som var minst färdiga när vi gick in i studio. Vi hade dessutom gjort om refrängen helt och hållet två dagar tidigare så det var lite oklart hur den överhuvudtaget skulle låta och vara. De sista ändringarna gjordes faktiskt samtidigt som vi spelade in låten. Vi tog bland annat bort ett körpaket på slutet för att det helt enkelt lät lite för högtidligt och religiöst.

Har du ett speciellt minne kopplat till låten? 

– Ja, låten för mig handlar framför allt om att ingenting går att mörka eller trycka undan hur länge som helst. Jag skrev texten under en tung tid i livet då jag för första gången på länge kände att skiten äntligen började vara ute och jag kanske kunde blicka framåt.

Vilken är din favoritlåt från 2010-talet?

– Då frågan är så svår och det finns för många alternativ samt för få rader i tidningen blir svaret: Lastkaj 14 – Håll Höjd samt de flesta bitarna från Stormar-albumet. Utan de hade vi aldrig fått chansen att spela så mycket för så många och troligen inte heller fått äran att vara med på er lista.

  1. Liars – Pro Anti Anti

Liars gick fullt ut med Mess, och bäst av alla är Pro Anti Anti, en stenhård dansrockare som hade funkat lika bra med akustiska instrument men som Liars – med sin maskinpark – tar till oanade höjder. Det är elektronika tagen dit Kent aldrig vågade gå, en elektronisk dödsmarch med Nitzer Ebb på steroider och med en bättre skivsamling. (MS)

Kolla in plats 80 till 61 här.

LÄS OCKSÅ: 2010-talets bästa album


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA