x

Jenny Wilson guidar dig genom 11 år gamla Hardships! – "en morsas bekännelser"

Jenny Wilson guidar dig genom 11 år gamla Hardships! – "en morsas bekännelser"

Jenny Wilson tar oss igenom elva år gamla Hardships! – ett konceptalbum skapat av en ganska olycklig, övertrött och duktig tvåbarnsmamma med en skamfylld längtan efter frihet.

Jag vet att upplägget för den här serien brukar se annorlunda ut, att ni ber oss artister skriva några rader om varje låt från ett utvalt album, men när jag nu började lyssna igenom de 13 låtarna, insåg jag att mer eller mindre varenda en av dem handlar om exakt samma sak – Hardships! är ett helt och hållet konceptuellt album. Så då är det bättre att jag berättar om hur tillblivelsen av det gick till och hur mina tankar kring arbetet såg ut.  

Mitt andra album Hardships! tog säkert åtminstone tre år att färdigställa. Jag skissade, skrev och  komponerade lika febrigt som fragmentariskt. Två minuter här, två minuter där. Ständigt med en  bebis på höften och ett litet frågvist dagisbarn som snodde runt fötterna och jag var i slutskedet av en relation som knakade betänkligt i fogarna. Jag var en ganska olycklig, övertrött och duktig tvåbarnsmamma som helst bara ville få fly in i min musik men kände skam över min heta längtan bort från vardagen. 

Jag spelade in hundratals snuttar på enkelt fickminne, allt som kom till mig, livrädd för att idéerna skulle skingras på samma sätt som drömmar behagar skingra sig när man försöker komma ihåg dem. Trots att den egna tiden förstås var snudd på obefintlig, eller kanske tack vare det, var jag maniskt beslutsam i att få tillgång till mitt skapande jag, den enda del av mig som jag kände mig trygg i – till skillnad från mammarollen.

LÄNGTAN EFTER FRIHETEN

Utan att själv veta om det hade jag så påbörjat mitt första riktigt genomgripande tematiska projekt. Albumet skulle handla om den hisnande insikten av att vara oumbärlig, om att ha ett alltför stort ansvar, om att befinna sig i mitten av ett slagfält och samtidigt försöka handskas med en kärlek större och långt mer gränslös än något jag tidigare upplevt. Mest handlar det kanske ändå om längtan efter friheten man inte längre så enkelt kan definiera sedan man blivit förälder. En morsas bekännelser. Jag kände mig krigslysten, och ville att det skulle smaka salt om skivan, inte sött. Idén till omslagsbilden kom jag på långt innan musiken var färdig. Jag ville posera med ett gevär i famnen, på samma vis som man trycker sitt barn intill sig.

När bebisen var stor nog för dagis flyttade jag in i ett arbetsrum nära Mariatorget. Det blev min fristad, en plats där jag fick utveckla och förverkliga mina ideér. Jag baxade dit ett piano och  nålade upp bilder på Nina Simone, Missy Elliott och min nyfunna bundsförvant poeten Sonja Åkesson på väggarna. Pianot och dessa tre kvinnor präglade helt och hållet hur Hardships! låter. Jag hade börjat bli ganska haj på att programmera beats och jobba med samplingar och njöt av att arrangera vävar av mina favoritljud. Jag ville att rytmerna skulle rassla som skallerormar, att  fotstampen skulle kännas jordgolvs-dammiga, att flöjterna skulle vara förrädiskt hypnotiska. Pianot ville jag skulle kännas gistet och lite ostämt (förmodligen för att det var det jag hade till hands!). Och så hade jag fått upp öronen för hur man kunde arbeta med stämsång och svarskörer, jag hämtade förstås inspiration från R&B och gospeln. För mig var detta uttryck något helt främmande och oprövat, jag kom från skramlig postpunk och spinkig indiepop där skönsång inte är ett dugg viktigt. Min debutskiva hade jag gjort mer eller mindre i en garderob i hemmet, nu ville jag att det skulle kännas mindre lo-fi och mer ”satsigt”, trots att jag fortfarande gjorde det mesta själv och mestadels jobbade ensam i mitt älskade lilla arbetsrum. Därför bjöd jag in gäster som kunde bistå med det jag själv saknade, och faktum är att Hardships! är den av mina skivor med flest medverkande på, efter Trauma: Fredrik Björling (Dungen med flera) spelade trummor på 

flera av låtarna, Leo Svensson kom dit med en stråktrio. Joachim Ekermann spelade en del bas. Carl Malmgren (Je Ne Se Quoi), Lina Selleby (Doktor Kosmos), Sara Wilson (First Floor Power, Woodlands), Karl Jonas Winqvist (First Floor Power, Blood Music), Sarah Assbring (El Perro Del Mar), Simone Ruby (Rubies) och Jaqueline Cummings (Mapei) doade, hojtade och sjöng. Lina Langendorf spelade sax och tvärflöjt.

MODERSKAP UR EN FUL VINKEL

När skivan släpptes, våren 2009, hade det gått fyra år sedan min debut Love And Youth kom, och jag minns att flera reportrar föreslog att det väl ändå gått väldigt många år sedan förra skivan, vad har du gjort sedan dess egentligen? Hålögt och med illa dolt förakt stirrade jag tillbaka på dem och tänkte så högt att det ekade i skallen, ”Du har ingen aning”.

Jag kände mig påfallande udda när jag försökte berätta om skivans tematik för den ena unga,  barnlösa pigga journalisten efter den andra, som med kvävda gäspningar undrade vad i helsike jag pratade om egentligen. Jag kände knappt någon som hade barn själva, så att skriva en hel samling låtar som alla behandlade moderskap ur en ful vinkel fast med humor visade sig vara en  mer avancerad uppgift än vad jag själv kunde bära. Därför fokuserade jag mest på att prata om  musikproduktionen, om ljuden och om influenserna och sådant.

Idag, mer än tio år sedan jag sist lyssnade på den, blir jag faktiskt glatt överraskad över hur lekfull produktionen faktiskt är – inte minst för att vara gjord av en utschasad morsa.


The Path  

Det absolut första som hörs på plattan är en liten barnröst som säger ”Du” och sedan drar låten  igång. Idén med texten som ju börjar med, ”Jag ville födas, så jag kröp ut mitt i natten, ut ur min  mamma” hade jag fått från den tecknade barnfilmen Kirikoú som jag och mina småpojkar hade sett säkert 25 gånger. Kirikoú bestämmer sig för att han vill ut i den stora världen och åstadkomma nån nytta. Han var omgiven av dumbommar och fick göra allt själv, trots att han var en bebis. Vi älskade den filmen. The Path var tänkt just som en slags ensam vandring genom livets vedermödor och nycker, men i låtens ”epilog” vaknar jaget upp efter tio år och bredvid henne ligger en nyfödd son som hon ber stanna kvar lite till, att den ensamma vägen kan vänta ett tag till. Lina Langendorf spelar en helt otroligt fin flöjt på den.  

Like A Fading Rainbow  

Som merparten av alla låtar jag någonsin skrivit handlar även denna om att känna sig instängd  och olycklig och att vilja fly ut i frihet – vad nu än frihet kan tänkas vara. Jag hade precis börjat lyssna på Västafrikansk rockmusik och ville gärna att det skulle höras i den plinkiga gitarrslingan som från början utgjorde hela grunden till låten. Jag var aldrig helt nöjd med hur låten blev till sist, jag tyckte att jag hade övergivit den ursprungliga skevheten och förpestat produktionen med ”radio-tänk”. 

Clattering Hooves  

Handklapp, rassel, flöjter och hästhovsklapper samt den eviga frihetslängtan, här projicerat genom en strävsam arbetshästs ögon.  

The Wooden Chair  

Jag minns att folk tolkade låten som en ”göra-slut-låt” eftersom jag sjunger ”I wanna leave you baby, but our veins are entwined”, men istället är det en hålögd mammas nattvaka och förbjudna tankar om att lämna sin bebis av längtan efter att bara få vara ifred.  

Porcelain Castle  

Skrevs ur ett mer fiktiv-romantiskt (varslande) perspektiv, den handlar om att ha blivit lämnad av  sin älskade, att stå ensam med småbarn och det växande berget av smutsig disk som tornar upp i  köket. Den här sticker ut något på plattan eftersom jag lät cellisten Leo Svensson-Sander skriva ett stråkarrangemang för trio. Jag ville att det skulle påminna om Whitney Houstons lilla tumpiano i  introt av It’s Not Right (But It’s Okay).  

Anchor Made Of Gold  

En slags uppräkning av ett överlevnads-kit som eventuellt ska få mig att överleva det krig jag  tyckte jag befann mig i då – mitt i en sönderfallande relation med pappan till mina barn. Här körar vännen Sarah Assbring och i outrot kommer Simone Ruby in med sin lena kaliforniska stämma: ”Jenny, I know you have it in you, but you have to go further ...” Kanske ett av mina mest R&B-iga moment.  

Bad Waters  

Jag älskade filmen Bad Lands, och den här är en slags parafras på den, en depp-romantisk låt om  att vända civilisationen ryggen och skita i allt. Karl Jonas Winqvist hojtar i bakgrunden. Starka  Nina Simone-vibbar i handklapps- och flås-partiet.  

Only Here For The Fight  

Lina Langendorfs saxofonspel gör hela den här låten!  

Pass Me The Salt  

Utspelar sig vid ett köksbord som antagit skepnaden av ett slagfält och var den låt jag gillade bäst  på plattan, förmodligen för att jag helt enkelt hade så kul när jag gjorde den. Jag lånade ohämmat  Missy Elliotts humoristiska och innovativa produktions-tänk och lät låten byggas på ett kollage av  ljud och infall med olika typ av röster. Förutom ”bebisgnäll-körerna” tog jag mod till mig och frågade Jaqueline Cummings, som under artistnamnet Mapei nyligen släppt debutsingeln Video  Vixen, vilken hade fått mig helt galet upphetsad. Hon kom till mig med sin hest fylliga magi och  jag minns att jag skämdes lite för att jag själv hade en så ”benig” röst. Och var mina engelska texter verkligen korrekta? Skit samma. Det blev rätt grymt ändå. 

Motherhood  

Jag ville göra en låt som påminde om slavsång. A capella med fotstamp och handklapp. Det var  såklart en hyllning över alla världens mödrars osynliga arbete. Mapei hörs även i denna.  

Hardships  

Upprättelse. Ge mig en medalj för vad jag åstadkommit, men skynda på innan mina bröst börjar  läcka, för helvete! Jag tyckte det var väldigt roligt att leka med ordet ”baby”, som ju gissningsvis är den mest använda låttext-frasen av alla. Men den ”baby” jag resonerar med är förstås bebisen i vagnen som ännu inte kan svara på en enda av mina desperata frågor.  

We Had Everything  

Min enda regelrätta ballad jag någonsin skrivit som en i denna duett med den sköna falsetten Carl Malmgren faktiskt fick lov att bli smörig och bara fin, utan infall och knix. Jag hade glömt bort den här låten, men minns nu, genant nog, att jag tyckte att den påminde lite om The Lady In My Life på Michael Jacksons Thriller. Titeln snodde jag från ett konstverk av Rob Ryan, och texten var inspirerad av hans ord i verket: We Had Nothing. We Had Not Much. We Had Enough. We Had Everything. P.s Please Don’t Ever Let Me Have Too Much.  

Strings Of Grass  

Jag ville avsluta skivan i ett ljust tonläge, i hoppfullhet. Men när jag läser texten nu, tycker jag den  verkar handla mest om förgänglighet – att man inte kan ta någonting för givet. Att livet är flyktigt  och att allt man kan göra är att flyta med. Textraden om att jag kikar upp mot himlen medan  potatisen i grytan bränner fast är knyckt från Sonja Åkesson. Utan hennes vardagssurrealistiska  texter hade jag kanske aldrig skrivit Hardships! 

SIDESTORY: Fullspäckad framtid

Jenny Wilson har minst sagt mycket grejer på gång. Hon gör sig för närvarande redo för ett albumsläpp med den nystartade duon Driften. 

– Vi gör erotic horror ambient, det är något helt annorlunda än allt jag tidigare gjort! 

Albumet är tänkt att komma i april om allt går som det ska. 

I maj kommer sedan en första singel från hennes kommande solo-album. Den heter Ge Mig Nåt Starkt och albumet som väntas dyka upp i augusti eller september går under titeln Mästerverket.

Dessutom har hon producerat Nicole Sabounés kommande album. Materialet på skivan är skrivet av dem båda.

LÄS OCKSÅ: Se trailern till kommande The Smiths-film


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA