x

BLOGG: Ska vi prata om galningen med skjutvapen i Hellacopters-dokumentären?

BLOGG: Ska vi prata om galningen med skjutvapen i Hellacopters-dokumentären?

Den omtalade Amir Chamdin-regisserade dokumentären I’m In The Band – Storyn Om Hellacopters var helt okej. Om inte annat var det en bekräftelse på Nicke Platow Anderssons betydelse för svensk rock de senaste årtionde. Och samtidigt en bekräftelse på att han styr lite som han vill och alltid varit den som möjliggjort och satt gränser för vad bandet The Hellacopters är, ska vara och kan bli.

För egen del har jag förlåtit Dregen nu. The Hellacopters var alltid mest ett hopplock av karaktärer, men Dregen kändes alltid som den mest malplacerade, även i en sådan här öppen och udda ansamling av människor. Han kändes alltid som den minst viktiga och mest sleaze-spexiga jeppen i det där bandet.

Och de blev också bättre när Dregen lämnade bandet. De gick från att vara en ölstinn slusk-orkester till det bästa rockbandet Sverige någonsin producerat. Nicke i fören givetvis, sedan Kenny, Strängen, Boba Fett och Robban Eriksson – jag säger inte att det är rätt, men det kommer alltid utgöra själva essensen för vad Hellacopters var, och kanske ännu är, för undertecknad.

Dregen var alltid för poserande och gled in med en bonnig aura av "fössta tossdan i mass". Sedan valde han liksom Backyard Babies framför The Hellacopters. Det är som att välja Camilla Läckberg framför Raymond Chandler. När jag återvände till min hemstad efter studier i Uppsala så såg jag ständigt Nicke Borg i sin gigantiska SUV där jag bodde då – och fortfarande bor. Det blev liksom en bekräftelse på att alla i och kring Backyard Babies behövde kompensera för något. Nicke kanske kör en jäkla Lamborghini, men han har aldrig utstrålat någonting annat än en ren kärlek till musiken och rocken.

Kenny Håkansson uttrycker det nog allra bäst i dokumentären, när Hellacopters ska ta över USA:

– De tror att mitt mål är att ligga vid poolen med drinkar och tuttjejer. Det är en förolämling mot mig, bandet och allt jag tycker är viktigt med musik.

När Dregen hoppade av så tog The Hellacopters in Danne "Chucken" Andersson ur A-Bombs. Han fick namnet "Chuck Pounder" och hakade på bandet på turné i Europa, USA, Japan, Tasmanien, Nya Zeeland och Australien. Och han ska ha fått lite storhetsvansinne i rollen som gitarrist i det framgångsrika bandet.

I dokumentären flankeras denne Chucken av två bössor under intervjun. Produktionen har träffat honom på vischan någonstans, där han bor, och intervjun slutar med att han tar en av hagelbössorna och skjuter på gamla Hellacopters-LP-skivor.

– Man är inte bitter heller. Jag är snarare förbannad, säger han i samband med skjutandet.

Skolskjutnings-aura, fast vuxet, någon? Visst är det arrangerat. Det är säkert som när Kenta skickar en yxa genom ett skyltfönster när han får veta att Stoffe har dött i Ett Anständigt Liv (1979). Dokumentärer är inte sanningen. Det är måhända hur sanningen "känns".

Sedan fick The Hellacopters Robert "Strängen" Dahlqvist . Sedan splittrades bandet. Strängen dog. Och nu är Dregen tillbaka. Allt är förlåtet.

Men fasen va läbbig han känns i dokumentären, Chucken. Folk ska inte ha skjutvapen överhuvudtaget. 

Se dokumentären HÄR

Och se The Hellacopters leverera All Along The Watchtower i På Spåret nedan. 

LÄS OCKSÅ: Se Sveriges enda rockstjärna balla ur helt – "vi ska korsfästa vårt kött"


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA