x

Mellan experimentellt och klassiskt

Mellan experimentellt och klassiskt

I USA finns en musikalisk röd tråd full med ansiktshår. Tråden går logiskt genom östkustens Seattle och fortsätter genom det nuvarande musikaliska Meckat Portland. Vad som kan verka en smula udda är att tråden löpt hela vägen till Louisville i bluegrass-staten Kentucky. För det är här som man, alltsedan starten 1998, hittar den allra mest perfekta hybriden av storvulen americana och fågelskådande folkmusik – och den stavas naturligtvis My Morning Jacket.

– Ja, visst finns det ett musikaliskt släktskap, funderar My Morning Jackets trummis Patrick Hallahan via telefon från Louisville. Varför vet jag däremot inte, men vi kanske kan skylla på vädret. Både Portland, Seattle och Louisville är platser där det regnar mycket och där det är kallt om vintern. Det gör det väl kanske lättare att sitta inlåst, låta skägget växa och koncentrera sig på musik i stället för att skaffa ett socialt liv.

Det är en pratglad och alldeles förbannat nöjd trummis GAFFA fått på tråden. My Morning Jackets nya skiva, Circuital, deras sjätte i ordningen, är klar och redo för distribution. En skiva där både inspelningsteknik, val av miljö och musikaliskt slutresultat har handlat om precis det titeln anspelar på – att sluta cirklar och resa tillbaka.

– Skivan låter precis som vi hade tänkt oss och jag tror att mycket av det beror på att vi valde att spela in den här hemma, i Louisville något vi inte gjort på länge. Hela upplevelsen utgick från en slags trygghetszon, där man känner sig bekväm. Man beter sig alltid lite annorlunda borta, medan vi här, hemma, kunde slappna av och släppa fram enkelhet och "back to basics"-känsla.

Och "back to metal"? Eller hur ska man tolka en låttitel som "Holding on to Black Metal"?

– Ja du, det där handlar väl om att hålla fast vid sin ungdom … Vi lyssnade väldigt mycket på black metal när vi var yngre och nu när man börjat bli äldre, skaffat familj och har ansvar, så vill man någonstans hålla kvar vid den där lilla killen som sitter på pojkrummet med sina kompisar och lyssnar på metal.

Tre år sedan senaste skivan – hur säkra var ni på vad ni ville få ur er nu?

– Vi visste vad vi ville. Vi började ju den här resan på en väldigt bra plats, både geografiskt och musikalisk och att komma tillbaka till det, att få släppa fram tryggheten och det välkända mellan allt vi plockat på oss genom åren var befriande och gav, om jag får säga det själv, ett riktigt bra slutresultat.

Soundmässigt handlar det alltså, efter de mer experimentella utflykterna, om en återgång till rakare, melodisk rock med fötterna brett isär, utan att någonsin tappa de ljuva stämningar som gjort My Morning Jacket till minst lika stora rutskjorteälsklingar som Band of Horses. Så mycket som möjligt har spelats in direkt, live, i en stor samlingssal i en kyrka och extraeffekter har hållits ner så mycket som möjligt.

– Rummet och dess atmosfär gjorde enormt mycket för ljudbilden och påverkade åt vilket håll vi gick, säger Patrick. Jag tycker att vi hittat en bra balans mellan gammalt och nytt, mellan experimentellt och klassiskt.

Men hallå, tio låtar? Är det inte en väldigt kort skiva?

– Kanske det. Men det som ska vara med där finns med. Vi hade massor med material som vi valde bort. Man blir väl kräsen med åren och om man tittar bakåt på våra gamla skivor finns det massor jag gärna skulle ha låtit bli att ta med. Och om Jim (bandets sångare) hade fått välja hade Circuital säkert innehållit ännu färre spår… Då hade du fått nöja dig med åtta.

Oavsett mängden låtar kommer My Morning Jacket knappast att göra någon besviken. Den här gången heller. De två spår som nått ut till fans har tagits emot med vördnad och bloggare och skribenter tycks tävla om att beskriva hur mycket de längtar efter resten av skivan.

– Det låter ju klyschigt, men jag fattar fortfarande inte riktigt att det är så mycket folk som bryr sig. Det är verkligen en ynnest att få göra något så enkelt och roligt som att spela vanlig rock och ha så mycket folk som bryr sig.

Och om jag använder uttrycket "episk rock"..?

– Haha! Då låter jag ju pompös och dum i huvudet om jag tar åt mig … Vi är fem killar som gillar att spela musik ihop och som gör det ganska bra. Det räcker bra så.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA