x

Från eskapism till realism

Från eskapism till realism

För snart tre år sedan släpptes 1987, Fibes, Oh fibes! tredje album, en fläckfri studie i luxuös produktion och en hyllning till det ultimata popåret. Soundet var välpolerat och låtarna andades evig ungdom och en längtan efter det barnsligt sorglösa. Albumet blev en succé och gav dem bland annat en grammis för årets pop, och gjorde dem ett namn som bandet i Sverige som var bäst på den överdimensionerade, souliga pianopopen.

Kanske blev bandet själva något mättade av soundet, för mycket tycks ha förändrats på deras fjärde fullängdare Album. Sound och produktion är nedtonat, majoriteten av spåren är ballader och skivan präglas av en bitterljuv melankoli. Christian Ohlsson, sångare, och Edvin Edvinsson, basist, bekräftar att de inte ville göra samma sak en gång till, utan prova något annat och nyansera bilden av sig själva.

– Det är omöjligt att svara på hur stort kliv det är och hur folk kommer reagera på det, men vi har försökt sträva åt en annan värld, säger Christian. Jag tycker det här känns väldigt spännande och okrystat. Vi har liksom inte suttit och brainstormat fram något helt annat, det här är också en sida av oss, precis som förra plattan, vi har bara inte varit där och nosat innan.

De har jobbat efter ett slags manifest där målet har varit ett ärligare uttryck som inte behöver rättas till eller målas över med en dyr produktion. Christian förklarar:

– Det har egentligen handlat om att våga lita på hur man framför och spelar låten, att det är så det ska låta. Vi ville nå ett slags ärligare uttryck, mer organiskt och personligt. Ett avtryck av hur vi låter med våra brister och fel, och det som vi gör bra. Han beskriver det som en utmaning, att hålla sig till några få tagningar och inte putsa för mycket:

– Det känns väldigt nytt för oss att bara gå in i studion och bara ta två eller tre tagningar på allt som vi gör. Vi var väldigt tydliga med Pontus (Winnberg som producerat, red. anm.) att inte börja skava bort det, inte polera, och inte gömma oss bakom den typen av produktion, helt enkelt. Utan behålla väldigt mycket av det som var där och då. Det är en väldigt dokumentär känsla på hela produktionen.

Också texterna har en väldigt annorlunda framtoning jämfört med tidigare album.

– Jag har försökt att få texterna att gå i linje med det som vi pratat om, säger Christian, hela vårt tänk, det dokumentära och personliga. Det har varit svårt och de flesta känns mer melankoliska än vad de gjort innan, vilket också känts helt naturligt med tanke på den sinnesstämning som vi har varit i och allt det som sker utanför oss. Det är svårt att skriva glada texter när det finns så mycket som är i fritt fall utanför ens värld.

Just samarbetet med Pontus Winnberg, mer känd för allmänheten som en av medlemmarna i Miike Snow, beskriver de som avgörande för hur albumet nu låter.

Deras första två album, Still Fresh (2004) och Emotional (2006) spelade bandet in och producerade helt själva. Pontus, som är barndomsvän till Christian och Mathias, togs in som producent på 1987, men har denna gång varit med tidigt i processen och Christian beskriver hans roll som "en sorts exekutiv kreatör", som inte bara producerat utan också skrivit melodier och arrangemang. Edvin beskriver vinsten med att samarbeta med Pontus:

– Vi ville hitta tillbaka till oss själva som band, tror jag, och göra det genom att utnyttja att vi hade en producent och att vi inte behövde vara mer än ett band. När vi snickrade ihop skivorna själva fick vi liksom pendla mellan att vara band och producent och så där.

Att överlåta ansvar till någon annan är dock något som kräver stort förtroende och inte är helt lätt alla gånger.

– Vi är rätt omöjliga att ha att göra med tror jag, säger Christian. Om du pratar med Pontus om det så skulle han nog beskriva det som ett krig, men jag tror att det för vår del har varit ovärderligt.

 

Den gamla skolan

i intervjuer med bandet inför tidigare släpp har samtalen kretsat kring den perfekta poplåten i konventionellt format. En fascination, som tycks handla lika mycket om popens magi som tidlösa kvaliteter hos det klassiska. ambitionen att skriva bra melodier menar Christian finns kvar, även om popen på Album skiljer sig från den på exempelvis 1987. Också den klassiska låtstrukturen har behållits.

– Vi är jättebra på att arbeta i vers-refräng-vers-dubbelrefräng-stick-formatet, och det är dumt att inte göra det, säger Edvin.

Vurmen för en äldre generation musik har varit väldigt explicit på bandets tidigare album, men denna gång var det snarare arbetssätt än specifikt sound som stått ideal.

– Vi har pratat väldigt mycket om den gamla skolans sätt att spela in saker på. Det gick väldigt mycket i linje med hur vi ville att det skulle låta, säger Christian.

Målet var att fånga den direkta närvaron av något som skapas i nuet, känslan av att spela en låt för första gången, som Christian uttrycker det.

Inspelningen har ägt rum i studion Ingrid i Stockholm som drivs av Björn Yttling (Peter Bjorn and John), Pontus Winnberg och Nille Perned, en dynamisk miljö som de beskriver som en stor familj av musiker. Därför kan också en rad samarbeten höras på skivan. Exempelvis är det John Eriksson i ovan nämnda band som står för marschkompet på Cerahtonia, och tjejerna i Icona Pop som körar på Apex of the Sun. Också 1987 innehöll samarbeten, men då med forna popikoner som Kim Wilde och Björn Skifs. Edvin säger att de då lockades av ett slags eskapism, men att det denna gång var en annan strävan som var ledstjärna.

– Jag har jagat jättemycket efter det beständiga, säger Edvin. Efter saker som kan få finnas kvar, och det kanske är därför vi har valt att spela in den som vi gjorde? Har det funkat i 40 år så är det något med det som är härligt. Och är det någon som ska komma in och spela trummor så är det jättehärligt om det är samma människa som man tar en kaffe med tre dagar senare.

 

Färre referenser

Musikaliskt tar Album dock ett tydligare avstamp i nuet.

– Nu, mindre än någonsin, har vi pratat väldigt lite referenser, säger Christian. när vi väl satte formatet för vad vi skulle göra har vi bara fått lita på den processen. Eftersom metoden på ett sätt har varit retro så har det varit viktigt att det absolut inte får bli en retroplatta. Vi vill göra något väldigt kontemporärt.

Tänker ni mycket på hur er musik förhåller sig till samtiden?

– Nej, jag tror inte att vi tänker på det på klassiskt manér, att vi ska försöka lista ut vad som kommer runt hörnet och sätta någon trend, säger Christian. Jag tror också att vi hade varit helt värdelösa på det faktiskt. Men jag tror att vi bestämmer oss för att göra något väldigt tydligt i alla fall, när vi väl gör det så gör vi det oftast hela vägen ut.

Edvin utvecklar:

– Jag tror det kan komma naturligt. Om man skapar någonting så vill man ju skapa något som inte finns, som man tycker borde finnas, och då faller det sig naturligt att man gör det.

trots förändrat innehåll tycks formen, eller grunden, för vad Fibes, Oh fibes! är vara intakt.

En beundran för vad som står emot tidens tand sätter fortfarande en stark prägel på bandet, men att de tydliga referenserna till skivsamlingen fått stå tillbaka något för att ge utrymme för en annan sida av dem markerar ett nytt självförtroende.

Det är modigt att gå i en ny riktning.

– Kanske idiotiskt också, säger Christian och skrattar. Det får vi se, men det känns ärligt.

 

Två sidor av samma låt

Ni sa att ni skrivit låtarna utifrån pianot, det hörs verkligen på Goodbye to love som fungerar lika bra som dansant pop som pianoballad.

– Den var ett jätteroligt sätt att göra det övertydligt, eftersom den är med (på Album, red. anm.) två gånger, berättar Edvin. Den är nästan ännu mer ledsam som poplåt. Det var ett litet infall det där, som bara hände. Det skulle bara vara en ballad. Men så var vi i studion och så provade vi att spela den dubbelt så fort.

– Skivan är mer tillbakalutad än de tidigare, fyller Christian i, men det är viktigt att det i de låtarna som har minst hopp i sig finns en kontrast i musiken, att det finns ett hopp i melodierna och arrangemangen, och Goodbye to love är väl ett jättebra exempel på det.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA