Kommentar

I’m sticking with Alkberg

När blev du senast starstruck? För mig var det nog senhösten 2021.

Under ett releaseevent där den svenska gruppen Smile spelade upp några låtar smög Mattias Alkberg in och ställde sig cirka tre meter ifrån mig. Här ville en del av mig bara gå fram och ösa beröm över honom, men en annan del höll tag i mig och ba’: “Det ger du fan i”. Går du fram till herr Alkberg så måste du ha något mer att komma med än: “Jag vill bara säga att jag tycker du är så jävla bra, tack för musiken!”. Inte för att jag tror att jag skulle få en föraktfull min från Alkbergs håll, han verkar ju ändå genuint trevlig och nere på jorden mitt i allt. Nej, det är för att jag själv har någon föreställning om att ska man ta en första kontakt så ska det vara något mer konkret än bara ett konstaterande utan fortsättning. Man vill ju ha en givande pratstund för båda liksom och det var inte rätt läge där och då. Och kanske vill jag, som det stora fanet jag är, hålla mig på avstånd. Det blir nog bäst så.

Jag är väl inte annars den som blir starstruck så lätt, en artist är en människa. Men det finns något over the top med Alkberg. I min värld är han ju ett geni, kort och gott. Hans formuleringar är fantastiska både i musiken och i poesin. Vardagen hörs via ett skimmer av kall humor, rå verklighet, bitter sanning och sann värme. hans låtar är ren och skär pop, hans åsikter är starka och hans vägval är genuina. För att vara en helt vanlig människa så är han en minst sagt en talangfull sådan.

Och nu har han varit i den här förbannade branschen i cirkus 30 år. Jag lärde känna hans musik runt 1998, strax efter att The Bear Quartet-plattan Moby Dick vände upp och ner på allt. Jag minns starkt en upplevelse på Hultsfredsfestivalen några år senare då BQ skulle göra två scener samtidigt och vi valde “fel” scen. På Dansbanan spelade inte bandet, här reciterade man istället typ August Strindberg och brände böcker. Kanske säger jag, för mina minnen är vaga. Men jag minns definitivt att jag fick en bok i huvudet och gick ut därifrån lite småsur samtidigt som jag på avstånd såg ett fullpackat Teaterladan och hörde ett The Bear Quartet i full karriär. Några år senare såg jag bandet på Debaser Medis i Stockholm och var givetvis något besviken då gruppen har en förmåga att alltid stryka sina fans mothårs. Jag hatade det och jag älskade det. 

Så när den här mannen 30 år in gör sig redo för ännu en turné handlar det inte om att samla sig. Nej, för det är en nostalgi-nejsägare vi har att göra med. Att döpa det hela till Renässanstönt känns också oerhört Alkberg – blanda det pretentiösa med självmedvetenhet, det pålästa med självhatet. “Man tjänar knappt ett enda öre fast man kan allt”, som han sjunger i Relativt Norrbotten.

Nostalgi eller ej, nu hade jag velat ta tillfället i akt att skandera mina favoritplattor. Men i likhet med den där upplevelsen på Smiles releasefest så tyglar jag mig även här, för allas trevnad. Jag väljer istället att tänka tillbaka på när Alkberg i soloform och i den där Teaterladan på Hultsfred 2000-nånting gjorde en cover av The Velvet Undergrounds I’m Sticking With You. Då följde jag hans karriär minutiöst och det gör jag fortfarande.

Ikväll (23 sept) är det premiär för Renässanstönt – en show i två akter, konsert och filmvisning, som firar Mattis 30 år som konstnär.

ANNONCE