GAFFA pratade spirande konstnärskollektiv och okonstlad rockmusik med hyllade Woodlands.
Woodlands har varit ett sätt för er att gå tillbaka till vad man kan kalla urmusik. Vad tror ni är det som har bidragit till ta några steg tillbaka? Och hur sätter man in musiken i en samtid utan att det blir konstlat?
Marcus: Innan jag träffade Sara och Niklas (Korssell, reds. anm.) var det några år sen jag spelade i band, så, klyschigt nog känns det som att det är ren och skär spelglädje. Direkt när vi började spela kändes det enkelt och okomplicerat både musikaliskt och vänskapsmässigt. Ingen av oss hade till en början egentligen några krav på hur den ene eller andra skulle spela. Det lät och kändes bra från start. Rock är tidlös och ofta okonstlad.
Peter Morén jämför musiken med Yoko Ono, T-Rex, Grateful Dead och Neil Young.
Marcus: Allt vi har lyssnat på och spelat har såklart satt spår. Vi har dessutom ganska mycket gemensamt i våra musikaliska erfarenheter av att utvecklas och spela under 1990- och 2000-talet. Rent generellt kanske man kan säga att vi mötts i en blandning av punk-kraut-pop-avant garde-psyche-blues. Rent generellt alltså.
Rent konkret, vad tillförde den ärrade producenten Per Sunding till slutresultatet? Hur kom ni i kontakt med honom?
Sara Wilson: Jag har varit bekant med Per sedan jag var 17 år och bodde i Malmö, jag har alltid tyckt om honom som person. Dessutom behärskar han utmärkt sitt hantverk både som producent och som tekniker. Han har öra för att bandet ska låta bra ihop, det var något vi la stor vikt på. Att till exempel spela in hela bandet samtidigt och inte fokusera så mycket på pålägg. Vi ville att låtarna skulle kännas fulländade bara med vår lilla trio. Han har producerat många skivor som betytt mycket för mig. Bob Hunds för att ta ett exempel. Per som producent var en trygg part som vi kunde lita på. Det är oerhört viktigt när man befinner sig i en studio. Att ha någon som lyssnar och hör när det låter bra.
Ni tre kommer från lite olika bakgrunder. Men vad är det som sammanför er musikaliskt och personligt, tycker ni?
Marcus: Jag tycker vi har väldigt liknande bakgrunder. Vi har alla spelat och utvecklats i band − man ger och tar, man har kul, man får hybris, man löser problem och går vidare tillsammans eller var och en för sig. Detta har vi gemensamt gjort på olika håll. I och med att vi gjort detta har vi stor tolerans och öppenhet mot varandra. Vi tycker dessutom om varandra. Det underlättar.
Sara: Jag håller med. Det är av stor betydelse att man spelat i band och är trygg i det. När vi första gången spelade ihop var det liksom helt utan problem, vi bara körde på (vilket för övrigt var på ett livegig som Marcus bara hoppade in på). Jag och Niklas har ju både spelat och känt varandra länge. Men Marcus blev över en dag både en bästa vän och en given bandmedlem.
Vad är den största skillnaden med att jobba genom Ingrid i jämförelse med tidigare mer inkörda bolag?
Marcus: Ingrid är en bra kanal att snabbt utvecklas och bli synliggjord i. Alla inblandade är öppna för alternativa tillvägagångssätt att skapa och nå ut med bra musik samtidigt är det ett större ansvar och frihet för artisten så vi har styrt och varit inblandade i en stor del av de praktiska delarna. Själva musiken var inspelad och klar innan Ingrid kom in i bilden.
Sara: Ingrid är ett kollektiv av människor som gör det som de vill göra. Ett sympatiskt initiativ i en väldigt rädd musikvärld. Peter Morén, som är en del av Ingrid, har varit vår stora hjälp att få ut skivan. Han kom som en räddare i nöden.
Lyssna på Woodlands spellista med musik som inspirerade till debuten.
