OS-ankaret Ola Wenström om hårdrock, smurfhouse och vägen till erkänd sportjournalist.
Idag går startskottet för 2014 års Vinter-OS i Sotji, Ryssland – en ovanligt omtvistad olympiad på grund av Rysslands vedervärdiga antigaylagar. Sportjournalisten Ola Wenström leder Viasats OS-sändningar under vinterspelen 7-23 februari. Ola Wenström har rapporterat om sporthändelser i många år och är känd för att leda direktsändningar på ett lättsamt sätt. GAFFA tog ett musiksnack med Sveriges mesta sportjournalist.
Kommer du från en musikalisk familj?
– Det var alltid mycket musik hemma när jag växte upp, men ingen som spelade något instrument tyvärr. Det är något jag oerhört gärna skulle kunna. Jag tog ett par gitarrlektioner på mellanstadiet, men jag och den tyska musikläraren var inte på samma våglängd så jag blev avskräckt. Det blev ganska fumligt också, med mina korta och knubbiga fingrar. Jag gick och skämdes med gitarrfodralet och gav upp efter en termin.
Vilken musik växte du upp med?
– Ett väldigt varierat, brett spektrum. Mina föräldrar är födda 1946 och drev en jazzklubb i Vimmerby. Det blev en del Beatles hemma, Keith Jarrett, Frank Zappa och Steely Dan. Också Bee Gees. Musiken stod ofta på ganska högt. En stor blandning, som jag är oerhört tacksam för idag.
Vad var din första "egna" musik?
– Jag är född 1966 så istället för Beatles eller Stones så det var KISS eller Sweet som gällde för oss. Jag var en Sweet-kille, jag minns hur jag åkte in till Gamla Stan och köpte min första egna skiva, Off The Record med Sweet. Den var fräck med en pickup på omslaget som körde i uppförstorade skivspår. Jag har kvar skivan någonstans uppe på vinden, tillsammans med en massa discosinglar, bland annat.
När kom discon in i bilden?
– Runt 1980, efter att Sweet ebbat ut. Då lyssnade jag på punk, som Ebba Grön, hårdrock som Judas Priest och ny synth i form av New Order, Human League och Simple Minds samtidigt. Jag var också helt betagen av allt som kom från S.O.L.A.R Records i Los Angeles. Musiken gav mig det jobbet jag har idag egentligen. Det började med att jag nitade upp äggkartonger med tvåtusen häftstift i mitt rum i källaren. Sen gjorde vi radioprogram där, Radio Garderob som det hette för att det lät så dåligt. Det ledde senare till en plats på en närradiostation, där jag spelade skivor och pratade. Sen insåg jag att jag nog var ganska sportintresserad, och på den vägen är det.
Vad lyssnar du på idag?
– Jag gillar att lyssna på radio, direktkänslan med livesändningar som är "här och nu". Så det blir en del radiohits, men även Keith Jarretts Köln-konserter som avkoppling. Som uppladdning gillar jag att köra Busta Rhymes Thank You just nu, den bygger på en discosingel från 1981. Sen är Disclosure och Pleasurekraft två favoriter. Tung house, jag gillar bas. Mycket av dagens populära house har annars lite smurfhitsvarning.
Finns det någon musik du inte tål?
– Reggae är rätt tråkigt, då byter jag kanal. Sen har jag svårt för när Pointer Sisters I'm So Excited kommer på dansgolvet. Då går jag hem. De tror att man ska gilla det bara för att man är 40 plus. Hits från tidigt 80-tal är tråkigt, jag vill ha det nyare och hårdare.
Vilken är din största musikupplevelse?
– Jag har varit på en del stora konserter, som David Bowie 1983, och har ofta funderat på varför jag inte tycker det är lika häftigt som alla andra. Konserter har ofta varit besvikelser för mig. Ett undantag var Swedish House Mafia på stranden i Miami för tre år sen. Det var inte planerat, utan vi råkade bara snubbla in där. Annars var det stort när de första närradiosändningarna skulle komma igång när jag var elva år. Vi klädde på oss och satte oss på balkongen mitt i vintern, bara för att få så lite brus som möjligt på sändningen. Vinjettlåten var en discosingel som jag letade efter i tio år sen och råkade springa på under en CD-mässa 2008: Tamiko Jones Can't Live Without Your Love. När den kom igång så vibrerade man av lycka.
Finns det någon bra sportmusik?
– Rätt musikval till sportbilder kan ofta lyfta inslagen. Och då menar jag inte Rod Stewarts Sailing till seglarbilder ... När jag hör Aviciis Heart Upon My Sleeve så önskar jag att jag ägde ett basketlag, så jag kunde köra den låten som intro. Med bilder från omklädningsrummet, ljus, ljud, rök.
Om någon skulle göra en låt om Ola Wenström, vem skulle det vara?
– Bo Sundström. Han kunde skriva en klurig text om den sociala enstöringen, som är en pedantisk slarver. Om en märklig figur som både gillar allt och är väldigt kategorisk.
