LÅT FÖR LÅT: The Hanged Man-Rebecka går igenom debuten First Quarter Moon.
Rebecka Rolfart slog igenom tillsammans med Those Dancing Days. När den gruppen upplöstes bildade hon Vulkano, tillsammans med forna TDD-vännerna Cissi Efraimsson och Lisa Pyk Wirström, men det bandet lämnade hon. Faktiskt under inspelningen av dokumentären All We Have Is Now, som nu haft premiär. Istället har Rebecka Rolfart valt att satsa solo, och den tionde november släppte hon sin debut-EP First Quarter Moon. En platta som GAFFAs recensent Karin Bernhardsson skrev "Rebecka Rolfart skiner ensam i mörkret" om. Hela den fyrstjärninga recensionen går att läsa här. Men ni borde också stanna kvar, för nu kommer Rebecka Rolfart själv berätta om skivan i dagens Låt För Låt.
I sedvanligt maner uppmanar vi er att samtidigt som ni läser lyssna på skivan. Ni hittar den på Spotify och Wimp.
The Island
– Det är en berättelse, eller snarare förklaring, om en höst som förändrade nästan allt. Den bestod av ett stormigt humör och mörka drömmar. Tider av förändring kan vara riktigt obehagliga faktiskt. Men det blir bättre! Efter hösten kommer vintern och då är det kallt, sen börjar livet om till våren. Men The Island är liksom historien som bara snuddar vid att få ett lyckligt slut.
First Time Dreaming
– Låten är den första jag skrev för eget bruk. Lyriken har några år på nacken, men blev ändå relevant igen. Den grundar sig nog i post-tour depression. Eller ensamhet överhuvudtaget. Det är lätt att bli förvirrad när livet varit turbulent en tid och så plötsligt finns ingen runtomkring längre. Då smyger tankar och drömmar sig inpå och ibland blir det så intensivt att det är svårt att veta vad som egentligen är riktigt och sant.
Into The Night
– Min pappa visade mig en rauk uppe i skogen där han bor på Gotland. Platsen är flera meter upp över havet och vi konstaterade att den nog legat under vattenytan en gång i tiden. Jag tänkte på rauken, om saknaden att kunna se ut över havet. Resultatet blev en olycklig kärlekshistoria. Kanske lämnade havet rauken med flit eller så var det naturkrafterna som rådde över deras öden. Vad det än beror på står rauken ensam kvar och vittrar sönder i sorg och förtvivlan. Men minnet av havet kommer för alltid finnas kvar inuti den där hårda ytan av sten.
Räven
– Obehaget över att för alltid vara sig själv och att ständigt behöva leva med saker en gjort som inte går att ångra, vare sig det är mot sig själv eller andra. Och gärningar blir till förändringar. Många gånger är det för den goda sakens skull, men skuldkänslorna finns ändå kvar. Låten är ett rosa skimmer i en mörk rymd.
Walk No Bones
– Låten har sin egen promenad som jag alltid går när jag är hos pappa. Just den här promenaden var under en blöt eftermiddag. Vägen var ljus och lerig och jag var riktigt deppig. Sådär att det är svårt att lyfta huvudet, men i vattenpölarna såg jag himlen spegla sig och jag tyckte det var en fin tanke: att det är lugnt att ha huvudet hängandes ibland för det går ändå att se saker som är vackra. Men sen tog mörkret över och tanken på att hellre vara ett träd i skogen än att behöva vara människa blev väldigt lockande.
What Is Left When Right Has Gone
– Kärlek som finns men som aldrig får blomstra.
FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT
