Fram till och med nyårsafton publicerar vi våra skribenters personliga årsbästalistor.
1. Jamie XX – In Colour
Viss musik hör du inte med öronen, utan du känner den stråla ut från bröstet, ut i armarna och ut ur kroppen – och världen omkring dig förändras till något vackrare och viktigare. In Colour är ett sådant album.
2. Alva Noto – Xerrox Vol. 3
Fascinerande hur många olika uttryck Alva Noto finner för sin ultra-intellektuella ultra-minimalism. Anala klick och sprak, brutalt oväsen, piano med tinnitus-ton, osv. Och nu, kanske det mest oväntade, öm och skör ambient.
3. Sufjan Stevens – Carrie & Lowell
Låt dig inte luras av den mjuka rösten och det ömsinta anslaget. Carrie & Lowell är ett brutalt naket album, som berättar sanna och sorgsna berättelser om en familj som blödande slits isär.
4. Earl Sweatshirt – I Don't Like Shit, I Don't Go Outside
Fantastiskt hur en till synes deprimerad människas svartsynta, sävliga klagan kan vara så svängig och full av liv. Herr tröja mår sämre så att du kan må bättre.
5. Floaring Points – Eleania
I gränslandet mellan jazz och elektronik improviserar Floating Points ihop en 45 minuter lång svit, som rör sig som varm rök genom rummet – svävande, sensuell och ständigt föränderlig.
6. Julia Holter – Have You in My Wilderness
Varje gång Julia Holter släpper ett nytt album skingras ännu en dimridå. Reverben blir lite torrare, ett lager elektronik skalas bort, sångerna får en tydligare struktur, och det blir liksom lite, lite mänskligare.
7. Kendrick Lamar – To Pimp A Butterfly
Kendrick Lamar är jazz, funk och hiphop. Han är kåt, politisk och andlig. Han är mittfåra och avant garde. Så det är inte alltid enkelt att hänga med i de sexton tvära kast albumet rymmer. Men det är lätt värt ansträngningen.
8. Nick Höppner – Folk
Nick Höppner, överstepräst i techno-templet Berghain, stal respektfullt från musiken som ekar i klubbens hallar, och skapade i processen, likt Kendrick Lamar, ett spretigt album som likväl känns fullt naturligt i sin egen kontext.
9. Jefre Cantu-Ledesma – A Year With 13 Moons
Hur många lager distorsion kan man lägga över en spröd melodi utan att den går sönder? Frågan ställdes av My Bloody Valentine redan i slutet av 80-talet, och eftersom ingen verkar ha något bra svar spetsar Jefre Cantu-Ledesma till frågan ytterligare.
10. Vril – Portal
Nästan varje år lyckas någon släppa ett minimalt och brutalt album som påminner oss att techno är bättre när det händer mindre. I år kan vi tacka Vril för påminnelsen.
11. Low – Ones and Sixes
12. Leandro Fresco – El Reino Invisible
13. Senking – Closing Ice
14. Donnacha Costello – Stay Perfectly Still
15. The Black Dog – Neither/Neither
16. British Murder Boys – British Murder Boys
17. lMumdance & Logos – Proto
18. The Persuader – Skargard
19. Inner8 – Inner8
20. Mathew Jonson: Fabric 84
