Nyhet

"Ironiskt nog betyder det inte att man 'bara flyter på' för att man heter Flo"

Flo Morrissey. Lika delar retrofierad hippiefolksångerska och sociala medier-brukare.

Hon är 20 år, frankofil och ser både upp till samt låter som Karen Dalton. Dessutom ser hon oförskämt cool ut i sin hippieinspirerade klädstil. Men vad mer finns det att berätta om denna nya brittiska folk-singer/songwriter? En massa. Som att hon heter Flo Morrissey, har just släppt sitt förträffliga debutalbum Tomorrow Will Be Beautiful och…ja, fortsätt läsa den här intervjun så får du veta.

Sociala medier exploderade när du var i tonåren, och din generation har på ett sätt fungerat som ofrivilliga försökskaniner när det gäller att lära sig hantera allt detta. Som en person som kanske inte gärna gör saker som andra gör, hur har sociala medier påverkat dig under den perioden i ditt liv?

– Internet har varit ett så underbart verktyg för mig. Jag lade ut saker online när jag var 14 år och det var så min manager hittade mig, jag gjorde aldrig några framträdanden. Bara hårt arbete med att skicka saker till bloggar och att sprida mina låtar sedan jag var ung. Som du är inne på, det är jätteviktigt för mig att hitta balansen mellan att hålla vissa saker heliga och samtidigt ändå öppna intressanta dörrar via Internet. Det låter vansinnigt, men Instagram har faktiskt lett mig till några av mina favoritmänniskor i världen och om du vet hur du ska använda tekniken på ett artistiskt sätt så tror jag att det är till väldigt stor hjälp.

Känner du dig som en outsider?

– Jag känner mig mer som en outsider i världen utanför hemmet snarare än online. De flesta av mina vänner går på universitetet och gör något helt annat, jag har också alltid stått min familj nära och inte gått på fester och så vidare. För mig är Internet som en egen värld där folk projicerar vad som helst. Ibland är det ledsamt när jag träffar någon jag beundrar som jag hittat online och sedan är de helt annorlunda i verkligheten. Jag hoppas att den människa jag är verkligen är den folk uppfattar mig som online. Men egentligen är det sak samma för mig, musiken ska visa vägen!

Ännu är du förvisso rätt ung, men vad skulle du säga har varit det mest avgörande i din karriär hittills?

– Att bli signad av Glassnote när jag var 18. De är verkligen underbara och förstår mig, jag har haft riktig tur.

Du har beskrivit din stil som bohemisk och du verkar väldigt medveten om hur du klär dig. Kan du se dig själv fotograferas för modemagasinen?

– (Skratt) Jag vet inte, det är inte prio ett för mig – därmed inte sagt att det inte vore trevligt, men jag fokuserar på musiken. Vi får väl se…

Är du också bohemisk på så sätt att du bara låter saker ha sin gång och tar dagen som den kommer?

– Jag blir bättre och bättre på det. Ironiskt nog betyder det inte att man 'bara flyter på' för att man heter Flo.

Läser du böcker?

– Ja, särskilt på senare tid. Jag tycker om poesi av Rilke, buddhistböcker som jag lånar av min far och jag inleder varje dag med Drops of Gold av Emma Curtis Hopkins. Romaner har jag aldrig fastnat för.

Du ger intrycket av att vara en ganska beslutsam och seriös person, åtminstone utåt sett. Känner du ibland för att fnittra och larva dig också, eller är det något du gör mer i privata sammanhang?

– Ha! Ja, jag är rätt seriös ibland, antar jag, men jag har också ett sinne för humor och gillar att ha roligt. Antagligen är mitt sätt att skratta och ha roligt inte riktigt som de flesta andra i min ålder.

Några av dina låtar har funnits sedan du var 15 år. Så här några år senare, har du känt behovet att förbättra dem textmässigt innan de hamnade på albumet eller var de tillräckligt bra redan från början?

– Jag tycker att låtarna ska förbli som de var eftersom de skulle vara på det sättet när jag skrev dem. Så nej. Jag har behållit allting som det var.

Wildflower är en fantastisk låt. Kan du berätta lite om hur den kom till?

– Wow, tack! Det var verkligen kul att höra. Jag hade gitarrslingan, delvis spanskinfluerad, och sedan lade jag till texten. Den handlar om första gången jag åkte bort på egen hand och reste till Kalifornien, jag hade just fyllt 18, och var till en nygammal vän jag lärde känna där och sedan var tvungen att säga farväl till. Jag var tacksam för erfarenheten eftersom den lärde mig, som jag sjunger, 'through the pain we emerge, with so much more power'. Det roliga är att det där är om någon annan från resten av skivan, ha ha!

Hur blev du signad av Glassnote?

– Daniel Glass, skivbolagschefen kom för att se när jag spelade med Alela Diane i London när jag var 18. Han hade aldrig hört mig innan men hans vän bad honom komma den kvällen och sedan skrev jag på några veckor senare.

När hittade du din sångröst? Letade du efter ditt eget uttryck eller kom det naturligt?

– Ärligt talat har det alltid känts naturligt för mig. Givetvis måste man öva, men jag visste att det här var vad jag ville göra och jag har haft tur som kan leva på att sjunga och göra det jag älskar.

Du verkar föredra elgitarr framför akustisk, åtminstone på skiva. Finns det en särskild anledning?

– Tycker du!? På skivan är det i och för sig en del elgitarr, men vanligtvis spelar jag bara akustisk. Jag tror vi hade en halvelektrisk Gibson vintagegitarr som lät grymt bra på flera av låtarna. Förhoppningsvis kan jag börja införliva det elementet i mina livespelningar snart.

 Har du arrangerat stråkarna själv eller fick du hjälp med det?

– Noah (Georgeson som producerat albumet) studerade stråkarrangemang på college, så jag lät honom ta befälet. Dock hade jag en stor del i beslutandet om den väg vi till slut valde. Det var fantastiskt att samarbeta med en likasinnad.

Du har pluggat franska och uttryckt varma känslor för Paris. Är du en frankofil? Och kan du tänka dig att sjunga på franska?

– Javisst! Jag avgudar Frankrike, särskilt Paris och de södra delarna av landet. Faktum är att jag just nu sitter i Paris och imorgon ska jag göra en spelning som headline. Jag har redan sjungit några franska covers och hoppas kunna släppa en EP med franska sånger en vacker dag.

 Var befinner du dig om fem år?

– Jag vet aldrig hur jag ska svara på den frågan. Man kan inte längre här i världen förvänta sig att saker kommer att ske på det normala sättet, så jag tar bara en dag i sänder. Förhoppningsvis har jag några fler album i ryggen och har fått se nya platser världen över.

Kommer du till Sverige för att uppträda?

– Det hoppas jag verkligen, det vore inspirerande och jättekul!

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT 

p>
ANNONCE