The New Pornographers Carl Newman om att hålla ihop ett band med multipla soloartister.
Trots att de virvlande vindarna ger anledning till höstkänslor är det solig försommar i Stockholm när jag slår mig ned utanför Debaser Strand med Carl Newman. Hans The New Pornographers är på besök för att förgylla en gammal torsdagkväll med popmelodier deluxe. Den tomma uteserveringen har inte ens fått dynor ännu på sena eftermiddagen, men att få sitta och prata i ett soldränkt hörn övervinner det negativa med ömma bakdelar mot hård konstrotting. Runt oss flaxar fåglar omkring och jagar varandra, så pass att Newman undrar vad den ena är för sort. Fråga mig… Den andra är en skata, tveklöst, så vi nöjer oss med det och lämnar ornitologi för viktigare ämnen.
Kvällen innan har bandet varit i Oslo och spelat och jag frågar hur det gick där:
– Kanonbra. Oslo har alltid varit ett av våra bästa ställen. När vår första skiva kom ut sålde vi massor i Norge av någon anledning. Vi sålde mer i Norge än i många andra länder.
Per capita?
– Även i antal skivor. Vi sålde massor.
Men ni har väl fortfarande en hygglig publik här också, även om ni spelar på ett litet om än bra ställe?
– Jag tycker att det här stället är för stort för oss! Nej, men det är alltid kul. Var vi än kan spela för några hundra som kommer för att se oss är det mödan värt.
Hur länge kan man turnera med ett nytt album? Det var nio månader sedan Brill Bruisers kom ut, så ni kanske är mer involverade i andra projekt, menar jag.
– Tja, jag har redan börjat arbeta med andra saker rent musikaliskt, men det är svårt att veta hur länge man kan turnera med ett album. Ett nytt band turnerar längre, när ens album väcker uppmärksamhet åker man runt och spelar mycket mer. Man återvänder till samma platser, man åker tillbaka till New York för att försöka spela i större och större lokaler. När man har hållit på en längre tid vet man ungefär var man står. Man åker till en stad och spelar där man bör spela, så nu längre återvänder vi oftast inte någonstans såvida det inte handlar om en festival eller något liknande.
Kan ni välja och vraka lite som ni vill, menar du?
– Jag vet inte om vi kan välja och vraka, mer bara att vi vet hur mycket vi bör spela. Vetskapen om att vi inte bör spela för mycket.
2007 var ni i Stockholm och spelade på Debaser Slussen …
– Åh, det som ligger precis vid vattnet?
Precis, men det är nedlagt nu eftersom hela området ska renoveras. Hur som helst, tidigt på kvällen satt du vid bordet bakom mitt, men jag insåg inte att det var du förrän du reste dig och gick för att ladda inför spelningen. Är du fortfarande relativt anonym ute på gatorna?
– Ja, definitivt. Fast det är klart, ibland blir jag igenkänd, men inte särskilt ofta.
För när ni startade The New Pornographers sade du att Neko var den enda av er som folk kände till.
– Nuförtiden tror jag folk känner igen Dan (Bejar) oftare med tanke på hans speciella utseende.
Varken Neko eller Dan är med på turnén …?
– Faktum är att det här är första turnén vi gör utan Dan under det senaste året.
Men oftast är han inte med, åtminstone inte här?
– Kring arbetet med Brill Bruisers har han gjort nästan allt med oss sedan juli förra året. Det är bara de senaste spelningarna han inte har varit med och det är huvudsakligen för att han slutför sin nya skiva.
Blir ni någon gång osams med dem om det?
– Om vi någon gång blir förbannade på dem? (Skratt) Nej, det har alltid varit så. Dan spelar med oss när han kan eller när han vill. Det har bara alltid varit så och jag försöker övertala honom att göra saker. Ibland går han med på det, ibland gör han det inte, ibland måste man muta honom. Man säger "Du, om du gör det här så får du sååå mycket pengar …". Han har lån på huset, en fru och en dotter, så han måste tänka på sista raden … Nej, men det har bara varit så.
Du har själv en son och vad jag förstår brukar du sjunga för honom?
– Det är bara helt nyligen jag har börjat sjunga för honom eftersom han börjat intressera sig för sång, så jag tänkte att nu är det ett bra tillfälle att sjunga när han ska sova. Den som gäller just nu är All Together Now av The Beatles, eftersom det är en sån barnlåt.
Ja, på det albumet finns ju onekligen några barnlåtar.
– Eller hur? Yellow Submarine är en annan jag sjunger. Även Octopus's Garden.
Folk använder alltid referenser när någons sound ska beskrivas, men jag ser sällan någon referera till The New Pornographers. Anledningen är gissningsvis att ert sound är ganska unikt, att få band egentligen låter som ni. Det är i alla fall min teori, men vad säger du?
– Om ett band är larmigt och använder en hel del stämsång brukar vi bli jämförda med dem. Men vi har aldrig haft ett specifikt sound. Som Spoon, de låter alltid som Spoon. The National låter alltid som The National. Det finns ett antal band som har ett specifikt sound, men inte vi. Jämför man låtar som Brill Bruisers med Challengers är det väldigt, väldigt olika. Olika sångare, olika stilar. Så jag tror att vi kanske har lite mer spridning. Som The Shins, jag älskar dem, men är det många band som jämförs med The Shins?
Om du frågar mig så tycker jag nog att jag ser dem bland referenserna till och från, men aldrig er. Men jag menar att det är något positivt, kanske ett bevis på att ni sticker ut?
– Ja, jag hoppas vi har en stil, men jag vet inte vad den består av.
Hur är det att spela Dans låtar när han inte är med på turnén?
– Den här gången spelar vi bara en, Testament To Youth In Verse, men det finns andra låtar som bara inte kan göra. När Neko inte är med sjunger Kathryn hennes låtar och det är ingen stor grej, men det finns flera låtar Dan gjort som jag bara inte kan sjunga. De är så typiskt "Dan" att när han inte är med kör vi dem inte och det är därför jag alltid är glad när Dan är med. Då får vi göra Myriad Harbour, War On The East Coast eller andra som dem. Men tack och lov har vi tillräckligt många album och låtar även om vi tar bort Dans låtar.
Kathryn släppte ett nytt soloalbum för bara några veckor sedan och Neko är även hon en begåvad låtskrivare. Finns det någon möjlighet att låtar som de skrivit kan finnas med på ert nästa album?
– Jag tror inte det. Det handlar nog om bandets natur. Det har alltid varit jag som har skrivit nästan allt, sedan bidrar Dan med tre låtar och det känns som att det bara skall vara så. Neko har ibland pratat med mig om skriva med henne till hennes skivor, men jag tycker "Nej, jag ska inte vara en del av dina skivor". Det känns som att det är hennes grej.
Nu tror jag ju inte att du skulle fördärva något …
– Nej då, jag skulle inte fördärva något, bara förändra det. Plus att jag har ett knäppt kontrollbehov. Även om jag inte vet vad jag gör i The New Pornographers, även om jag famlar i mörkret …jag vet inte. Kanske om någon bidrog med en låt skulle jag överväga det, så länge jag fick bryta ner den!
Jag kom att tänka på Belle & Sebastian på albumet Fold Your Hands Child … där Stuart Murdoch lät fler av de andra bandmedlemmarna bidra än tidigare, och hur mycket jag än älskar dem håller det albumet inte riktigt samma klass som deras övriga. Även om det innehöll några kanonlåtar var det en viss förändring.
– Ja, ja, helt sant. Det fanns några låtar på det som var riktigt coola, men de lät inte som Belle & Sebastian.
Hade samma sak hänt med er om ni provade något annat?
– Ja. Jag menar, vissa skulle hävda att vi redan gjort det. På Challengers gjordes ett försök att bli ett annat band. Jag gillar var vi är nu, för jag känner att vi hade gjort de tre första albumen och sedan kom till Challengers tänkte jag "Jag vill inte göra samma skiva ännu en gång". Eller som att jag vill komma bort från hur vi lät. Med Brill Bruisers känns det som att det är albumet som tillräckligt styrt undan från det soundet. Jag tänkte "Låt oss gå tillbaka och inte vara rädda för att göra en skiva som liknar de första", men samtidigt lägga till nya element. Så nu är det kul att ha kommit till en punkt där jag ser fram emot att göra nästa skiva. Det är skönt att ha det flytet. Brill Bruisers var rolig att göra och nu vill jag göra ytterligare en som den.
Dina texter anses ofta vara svårtolkade. Är de det?
– Ibland skriver jag texter som är personliga och ibland inte.
Kan andra avgöra när det är personligt och inte?
– De lugnare låtarna tror jag man kan höra att de är mer personliga, som Challengers eller Adventures In Solitude. Men oftast laborerar jag bara runt och oroar mig inte överdrivet mycket över om någon förstår var jag pratar om och ibland leker jag bara med ord. Flera av mina favorittextförfattare gör också det. Som Dylan, han bara lekte runt, eller som David Byrne i en annan riktning. Texterna i Talking Heads låtar hänger inte direkt ihop, de gjorde till och med en film som hette Stop Making Sense. Allt handlar om musiken, jag har alltid känt att låtarna är så mycket viktigare.
Men om man vänder på det så är det mycket viktigare att inte skriva en dålig text.
– Exakt, det är det som är utmaningen. Jag försöker inte vara bäst, jag försöker bara att inte suga!
Till sist, av en händelse pratar jag imorgon även med Dan Bejar. Är det något du vill att jag hälsar honom från dig?
– (Skratt) Jag vet inte … Vi har inte pratats vid på några veckor eller kanske ett par månader. Jo, jag har hört att han ska vara i Porto samtidigt som oss, han är där nere och gör press. Så hälsa honom att om han inte kommer och spelar några låtar med oss så kommer jag att bli riktigt, riktigt förolämpad och arg.