"Jag behövde något annat så att musiken inte är kniven mot strupen"

Höstsolen ligger behagligt på i det hörn av hotellbaren jag föreslagit som mötesplats. Det är rätt sen lunchtimma och fredagskänslan har så smått börjat infinna sig när ett bekant ansikte kommer fram och hälsar. Jag hinner inte mycket mer än presentera mig innan en axelväska och en Luleå Hockey-prydd jacka dimper ner i soffan bredvid mig och personens ryggtavla färdas i riktning mot bardisken för att strax därpå återvända med en öl. Det är som sagt sen fredag lunch.

Kristofer Åström är i Stockholm för möten, intervjuer och annat i samband med nya albumet The Story of a Heart's Decay. Utöver det "nödvändiga ontet" inkluderade gårdagen också en repkväll med bandet inför de förestående spelningar som är inbokade, och att vara med bandet är lika med att tillbringa eftertraktad tid med sina gamla kompisar. Således blev det en lång natt och ölen är närmast att likna vid frukost. En dygnsrytm som tillfälligt naggats i kanten ordentligt för en småbarnsfar. Det är inte riktigt som förut när en ny skiva kommer till nuförtiden:

- När jag fick barn fick jag lägga om rutinerna ganska rejält, så den här skivan har jag i princip skrivit i badkaret där jag legat och tänkt ut idéer när alla har somnat, sedan har jag varit en plåga för allt och alla i sex dagar innan jag kommit in i en replokal och fått ur mig allt så jag blivit glad igen. Efter det så har samma procedur upprepats om och om igen i femton veckor! Just att man har varit så frånvarande för att man har gått och tänkt på låtar var det som plågade omgivningen. Man tvingades lära sig skriva på ett nytt sätt, att bli schemalagt effektiv utnyttja tiden maximalt.

Han berättar om hur det blir lite av en kulturkrock när vissa artistvänner inte behöver tänka på familjelivet riktigt på samma vis, exempelvis när hans kollega i "fyllegrejen" Fuck Tornadoes, Justin Michael Billings, kommer på besök till Göteborg:

- Han bor i Los Angeles men brukar komma över varje sommar och hänger där nere. Det är dock inte så lätt att få ihop det som det kan låta. Vi andra har familjer och annat medan han kommer över för att ha kul, så han lever på lite andra tider än vi… Jag förstår ju honom, jag tänkte likadant själv tidigare, "bara för att du har fått barn behöver du inte dö!". Och det är inte så att man inte kan gå ut och rumla hela natten som småbarnsförälder, men man orkar ju inte! Man måste upp klockan sex ändå, så sömn är en konstant bristvara. När man är iväg så här som jag och träffar band och kompisar så glömmer man bort att sova.

En sak till som ändrats i Åströms liv är att han vid sidan av karriären som musiker numera även arbetar som säljare för ett större elektronikföretag, något som både varit en nödvändighet men också ett kliv in i en ny livsfas:

- Det är bara fyra månader sedan jag började så det är ganska nytt, men jag kände att jag dels måste få in en stadig inkomst, det är för osäkert att leva enbart på musik om man inte kan vara ute på turné hela tiden, och det kan jag inte. Sedan kände jag att efter att ha varit hemma med barn i ett och ett halvt år behövde jag göra något annat. Prata med vuxna människor. Jag tröttnade lite på musik och är fortfarande inne i en liten svacka där jag tycker att det är lite jobbigt. Det kommer att vända när man kommer ut och spelar, men jag behövde något annat så att musiken inte är kniven mot strupen. Att det blir kul igen att göra musik. Och det var kul att skriva de här låtarna och spela in den här skivan, men allt runt omkring…det här, till exempel… Möten med skivbolag. Sånt tar död på min kreativitet. Men nu var det kul att repa igår, så det är på uppåtgående!

Jag föreslår en låt-för-låt-genomgång av nya skivan, något han inte emotsäger sig och inleder först lite allmänt:

- Alla låtar är självupplevda på ett eller annat sätt. Egentligen skulle det vara en skiva där alla låtar var bra, men inget speciellt. Inget särskilt manér utan bara bra låtar. Jag älskar såna skivor. Som Mark Ford som tidigare var gitarrist i The Black Crowes men fick sluta för att han knarkade för mycket. Numera är han nykter och religiös och släppte för ett par år sedan en exakt sådan skiva. Samma med Doug Paisley, han gör också skivor med enbart bra låtar.

Men ofta säger man ju att det skall skava lite grann?

- Jo, precis, men jag lyckades inte riktigt med den grejen, ha ha. Men det skaver ju ändå lite på den här skivan. Vissa skivor har till exempel fyra låtar i rad som hänger ihop, sedan kommer plötsligt en rocklåt som inte alls passar in och då hoppar man över den. Så ville jag inte att det skulle vara. Det finns fem låtar till inspelade som inte kom med, de flesta är betydligt lugnare och kanske mer åt singer/songwriter-hållet, lite mer av mitt vanliga country-jag.

Här kan jag inte låta bli att spinna vidare och nämner lite om hur hans karriär ibland påminner om Ryan Adams; båda började de spela lite hårdare musik i början, båda provar de olika genrer i olika konstellationer fast de är rotade i ungefär samma singer/songwriter-botten och så vidare. Jag undrar vad han tycker själv:

- Fler än du har påpekat att jag och Ryan Adams har något gemensamt. Jag lyssnar ju på honom och tycker han är bra om än väldigt ojämn. Det här med Taylor Swift-skivan han har gjort, bara att genomföra en sån grej är ett genidrag. Jag hade inte hört hennes skiva tills jag lyssnade på den häromdagen och han har gjort om väldigt mycket. Man kan höra att det är bra låtar, men i hennes version kan jag inte ens höra det. Sedan är det förstås så att han spelar en stil som jag gillar mer än Taylor Swifts. Även jag ledsnar ofta på mig själv ganska snabbt. Förra skivan var ganska akustisk, hemmainspelad på egen hand och då blir det reaktioner, liksom av att jag har spelat ganska mycket solo sista tiden.

Som svensk artist måste man, enligt mig i alla fall, göra ett val om man ska sjunga på amerikansk eller brittisk engelska för att det inte ska höras tydligt att engelskan inte är modersmål. Du sjunger på amerikansk engelska.

- Ja, men jag har aldrig gjort något val att göra det, det har bara blivit så. Enda gången jag sjungit med brittisk accent var i mitt första punkband när jag var femton, för då trodde man att man tvungen att göra det för att punken kom därifrån. I skolan pratade jag engelska med amerikansk accent och fick lägre betyg på grund av det. Jag lärde mig slangord genom att kolla på amerikanska filmer och TV-program, ord som inte läraren kunde och jag fick rätta honom. Det roliga är att de enda som bryr sig om hur engelskan ska låta är andra svenskar eller britter. Amerikaner har ingen som helst koll, dom är ju sämre på engelska än vad vi är!

Vi pratar lite om låten Olivia och Åström glider in på ämnet namn i låttitlar:

- Jag har alltid varit emot att sjunga om namn, speciellt engelskklingande namn. Jag har heller aldrig sjungit om USA, jag är väl en av få svenska singer/songwriters som aldrig har nämnt en amerikansk gata, men det är på något sätt lite töntigt. Sedan älskar jag USA, New York, Los Angeles efter att ha varit där, men jag kan inte skriva om det. Hellre då om exempelvis Storgatan i Luleå, för den har jag erfarenhet av. Ibland har jag fått kritik i recensioner och liknande för att någon fått för sig att jag vill bo i den amerikanska Södern, vilket jag aldrig har velat! Klart jag är inspirerad av musiken därifrån, men det är jag ju av annat också.

Varifrån kommer albumtiteln?

- Den kommer från en låt som inte kom med på skivan, en textrad i låten som också handlar om den här kampen att inte tappa bort sig själv. Det här vi pratade om tidigare, att man måste hitta nya sätt att leva. Den heter Pipe Dream. Säkert kommer den att komma ut så småningom, den är inspelad och klar. Det finns en amerikansk sångerska som heter Joan Shelley som jag kontaktade eftersom jag ville att hon skulle lägga en stämma på den, men det har inte hänt ännu. Även om låten är mixad och mastrad går det ju att lösa om hon skulle få för sig att göra det. Det var en av mina favoritlåtar men kom ändå inte med, jag hade svårt att välja bort den.

Men kunde du inte bara ha kört med elva låtar då?

- Det passade inte. Den hade stuckit ut för mycket. Sedan vill jag inte att skivorna ska bli för långa heller. Max 41, 42 minuter, helst under 40. Som Soundgarden på Superunknown, dom har fyllt den med så mycket som får plats på en CD bara för sakens skull. Den är jävligt bra, men man hade nog kunnat plocka bort ett par, tre låtar.

Under hela vårt samtal har han talat lugnt och lågmält, nästan så att inspelningen i min telefon stundtals dränks av gapflabben från allt fryntligare AW-folk några bord bort. Han är inte de yviga gesternas man, Kristofer Åström. Allt han säger känns både genomtänkt och ändå taget ur stunden. Mot slutet tystnar han plötsligt några sekunder innan han samlar sig för ett förtydligande, som att det spontana har gett en lite för negativ klang på familjelivet:

- En sak som är viktig att påpeka… Det låter kanske lite som att jag gnäller om att få barn och hela den omställningen, men det är inte min mening. Det är ju det bästa som hänt, såklart. Det är bara att det är en omställning, helt enkelt. Har man levt på natten i 25 år så…

Det är svårt att leva som en vampyr…?

- Ja, jag har ju till och med gått under det epitetet internt, "Vampyren"!

Nog talat om annat, nu kastar vi oss över låt-för-låt-genomgången:

Fine Line

- En rockrökare, så mycket som jag kan göra en. Det var ju lite det som var i åtanke, jag skrev den som en singel och försökte mig på att göra en hit för en gångs skull! Den blev som jag tänkte och fyller sitt syfte. Roligt att kunna få ut den, det är en annan sida av mig, inte den bild som folk har av svårmodig lägereldsmusik. Lite Petty-rock med ett perfekt klappa-händerna-break. Det enda den saknar är en tonartshöjning.

Razor's Edge

- Jag kände när jag skrev den att det nästan blev för mycket Dylan: 'Kan man göra så här?' Det är ju typ en Dylan-låt. Men jag kände att jag med den här skivan inte skulle vara rädd för något utan att det fick bli vad det blev lite grann. Man sätter ju alltid sin prägel när man spelar in i alla fall.

For Tomorrow

- Fleetwood Mac-pastischen. Den har världens töntigaste stick-refräng med rockriff och en massa grejer som jag aldrig skrivit förut. Men det hörde hemma på skivans tema med inspiration från Petty, Fleetwood Mac och Jackson Browne. Och så Dylan, som vanligt.

Ghost Mess

- Visst är det triangel man hör. Den är bra om den spelas på rätt sätt, ungefär som gurka. När vi mixade stod vi i valet och kvalet om vi skulle ta bort triangeln eller höja den, så vi höjde den! Låten var en av de första jag skrev till skivan och en av de som bäst stämmer in på ambitionen att vara bra utan att vara något speciellt, en bra refräng helt enkelt.

Helliness

- Koklockan gör att man tänker på (Don't Fear) The Reaper, man kan inte tänka på något annat än den när man hör det instrumentet. Sedan gick vi tillbaka och lyssnade på den låten och koklockan hörs inte alls så väl som man tror, det är bara det att man får för sig det. Koklockan på Helliness är mycket högre. Också den har en bra refräng och kommer från ett nytt sätt att skriva, ett töntigt riff.

Olivia

- Jag har som sagt alltid varit emot att sjunga om namn, men det här passade så bra. Dessutom känner jag ingen som heter Olivia, men det är väl en mix av flera olika personer och mig själv kanske.

A Battle (You And Me Is All We Get)

- Den blev en rocklåt men var inte tänkt så från början. Där har du också en annan grej som kan vara töntig att skriva om: barn. Den handlar om min dotter, om att få barn och gå igenom det. Jag försökte skriva det på ett sätt som inte var så självklart och inte så "puttinuttigt". Just att den heter A Battle, det är ju en strid att ha barn. Dessutom blir det extra "weird" av att min dotter heter Astrid. A Strid. A Battle. Rätt så långsökt, men ändå. Det blev en rolig ordlek där på något sätt. Att skriva om barn på ett sätt som inte är gulligt var ambitionen, för det är ju inte bara gulligt med barn. Sedan vet man att det inte kommer att ta slut här, utan att det kommer att vara en strid i resten av ens liv! Man förstår sina föräldrar lite bättre nu. (skratt)

Holograms

- Den handlar om att man tappar bort sig själv och inte riktigt vet var man hör hemma. Hela skivan genomsyras av grejen att få barn. Det har varit en extrem omställning för mig att under tjugofem års tid leva ett liv som bara kretsar kring mig själv. Att vara musiker eller konstnär innebär att man måste vara egoist, man måste genomskåda sig själv så mycket tills man tror på vad man gör, nästan på ett äckligt sätt. Man blir egoistisk och kan vara odräglig att leva med ibland, men det fick man ju släppa på en gång. Att lämna en del av sig själv och gå till en ny är ingen lätt väg. Det har tagit mig två år att hitta ett sätt att inte bara vara musiker utan vara partner och familjefar och ha ett jobb vid sidan om.

Cutthroat

- En bra refräng, jag har medvetet jobbat på refrängerna på den här skivan. Sedan har den en en jättebra basgång också, som klättrar på konstiga vis. Själv tycker jag att det är en av de bästa låtarna på skivan, jag är jättenöjd med den. Den utgår ifrån Bruce Springsteens…vad heter den? (Börjar sjunga) "The dogs on main street howl 'cause they understand, if I could take one moment into my hands…" Promised Land! Jag utgick från den och spann vidare. Det är väl en liten stöld där, ha ha!

Lioness Den

- Jag lyssnade på min första skiva, Go Went Gone, och tänkte att jag skulle gå tillbaka till den stilen. Eftersom jag har en pianist som spelar med mig ville jag få med mer av det. Sedan var det inte meningen att det skulle vara en duett, men den funkade inte riktigt med bara mig på sång. Den var för tråkig, så då ringde jag in min vän Therese Johansson och då lyfte allt. Förhoppningsvis får jag med henne på några av de kommande spelningarna.