''Galna proportioner, galna positioner''

I vanliga fall brukar ett band eller en artist dela med sig av sina favoritomslag under fliken COVER ME, men varför stanna där? Vår skribent Kristofer Hadodo har begrundat ett, minst sagt, stort antal omslag genom åren och här kommer fem stycken som verkligen sticker ut ur mängden.

 

 

 

Guy Drieghe gjorde i princip samtliga omslag åt The Klinik under 80-talet. Ytterst få var lyckade, men det här sticker ut. Trots billig inramning och fantasilöst typsnitt, skapar den svartklädde mannen i vit fågelmask och överdriven skugga en kuslig stämning som överrensstämmer med musiken. Vem som bär masken och vad masken symboliserar är oklart, men The Kliniks influenser på The Knife kring turnén och skivan Silent Shout är uppenbara.

Lyssna på: Outside, End Of The Line, Into Deep Water.

 

 

Design av: Jim Cummins

 

Få skivor inleds lika kaotiskt; Convulsion bokstavligen kräks igång med kaskader av bröt, gnissel, brus och slammer. Hur kan någon ha skapat detta inferno, och dessutom lyckats övertyga skivbolaget om dess utgivbarhet? (Tänk på att det här var 1990 och vad som då ansågs extremt är tämligen harmlöst idag.) Visserligen slätas ljudbilden ut redan i andra spåret, singeln Tormentor, men stämningen som öppningen skapar och det visuella uttryck som omslaget förmedlar sätter djupa spår som ackompanjerar hela skivan. Ypperlig industriell skräckrock.

Lyssna på: Convulsion, Grave Wisdom, Morpheus Laughing.

 

 

Ett lika simpelt som effektivt bildmontage, med samma fart och attityd i killen på bilden som det är i musiken; melodiös och snärtig punk enligt 90-talsmodellen. Det här var när Scott Radinsky fortfarande sjöng i Ten Foot Pole; hans riviga röst piskar upp tempot och engagerar, rytmsektionen är perfekt och Sally Browders produktion är klockren. På de fyra skivor som följde – där gitarristen Dennis Jagard tog över micken – nådde Ten Foot Pole aldrig lika höga kvaliteter.

Lyssna på: Never Look Back, Old Man, Co-Song.

 

 

 

Galna proportioner, galna positioner. Var börjar och var slutar människan på bilden? Är det Ellen Allien, eller är det en modell? Hur är hon klädd? Hur många armar har hon? Vad är hår och vad är målarfärg? Vad symboliserar rörelsen? Ett omslag som skapar många frågor är alltid intressant att vila ögonen på. Särskilt när den tillhörande musiken är så bra som den är här.

Lyssna på: Come, Washing Machine Is Speaking, Down.

 

 

 

Ett väldigt elegant och smakfullt omslag som perfekt beskriver skivans tematiska innehåll. Allt med bilden är i grund och botten klassiskt för dödsmetallen: den mörka skogen, de blodiga kropparna, titelns typsnitt och logotypens distinktion på första och sista bokstaven (Entombed, Gorguts, Unleashed, et cetera). Ändå är det något i just logotypen som känns modernt och fräscht. Läsbarheten kan vara en avgörande detalj. Uppskattar också Henry Pyykkös kloka val att hushålla med detaljer i målningen. Less is more.

Lyssna på: Mirrorkin, Deep Dark Darkness, Razor Twilight.