Allt från Carlos Guitarlos till Iggy Pop.
Hannes Irengård från Royal Republic har fått i uppgift av GAFFA att lista sina fem favoritomslag. Men först ska vi snacka om bandets ytterst speciella bild till det senaste albumet Weekend Man.
– När man under två års tid lagt ner sitt hjärta och själ på att skriva och spela in ett album så är man väldigt mån om att klä det i en fin kostym snarare än i ett par mysbyxor. Speciellt i dessa fantastiska tider som vi lever i nu, då vinylformatet är på väg att göra storslagen comeback! Man ska vilja hålla i omslaget under tiden man lyssnar på plattan, säger han till GAFFA.
Den tyska fotografen Erik Weiss har plåtat omslaget och bandet är nöjda med att han repekterade deras vision, vilket inte alltid är en självklarhet, enligt dem.
– Nyckelorden för omslaget var energi, lite mysticism, mycket fest och framför allt en ståtlig mustasch på en ståtlig man och det jobbade vi fram tillsammans.
Visionen var att det skulle utstråla energi och självförtroende, likt musiken på plattan.
– I vårt fall kändes det som en självklarhet att hela paketet, från det musikaliska till det visuella, skulle kännas genomtänkt och tydligt på alla sätt och vis. Ingen vet säkert vem eller vad Weekend Man är, men man märker när han stiger in i rummet …
Här följer de omslag som har gjort ett extra starkt intryck på Hannes Irengård.
Carlos Guitarlos - Straight From the Heart
– Den första och enda skiva jag köpt enbart på grund av omslaget. Jag minns att jag tänkte något i stil med att ”oavsett vad det är som den här mannen har att berätta så måste det vara värt att lyssna på. Straight From The Heart visade sig för övrigt vara den överlägset bästa platta jag köpte det året.
Iggy Pop - Roadkill Rising: The Bootleg Collection 1977-2009
– Här är ett strålande exempel på när allting bara klaffar. Handen i handsken liksom. Det är rått, grymt, groteskt och humoristiskt på samma gång. Allt det som vi älskar och förväntar oss av Iggy Pop. Du vet vad du får, vilket kan vara väldigt befriande ibland. Som att välja McDonalds före Michelin-restaurangen. Ibland vill man bara ha den där flottiga, men ack så saftiga Big Macen.
Muse - Drones
– Vill man göra något slags politiskt ställningstagande så känns skivomslaget som en ganska självklar början. På sätt och vis skulle man kunna avgöra om man gillar plattan eller ej bara genom att titta på omslaget. Snyggt och uppenbarligen väldigt starkt. För övrigt känns det ganska fräscht med ett konceptalbum som faktiskt ”kräver” att man lyssnar på hela albumet för att ta in det på riktigt.
Led Zeppelin - Presence
– Ett märkligt, men framför allt lite läskigt omslag. Man får känslan av att allt inte är som det ser ut att vara. Den här tillsynes perfekta familjen döljer något … Ett lite otippat omslag med tanke på vilken typ av musik plattan har att bjuda på, kan tyckas. Den där sortens kontrast har jag alltid varit svag för. Någonstans lyssnar man på skivan med en förhoppning om att få ett svar på vad den där svarta mojängen egentligen är för något …
N.W.A - Straight Outta Compton
– Hårt, hårt, hårt … Varje gång jag ser det här omslaget känns det som att det är jag som ligger på marken med pistolen i nyllet. Man är liksom rädd att hamna i trubbel bara genom att ta skivan ur fodralet och lyssna på den. Fantastiskt omslag i all sin enkelhet!
Här ser du Royal Republic framöver:
7.12. / Örebro
8.12. / Uppsala
9.12. / Borlänge
10.12. / Karlskrona
