Konsertrecension

DJ Shadow: Göta Källare, Stockholm

DJ Shadow

Göta Källare, Stockholm

Överraskar och imponerar.

Jag såg DJ Shadow spela på Sónar Festival i Barcelona för några år sedan. Då hade han precis släppt sitt tredje album The Outsider, vilket var en ovärdig uppföljare till både den legendariska debuten Endtroducing… och stundtals strålande The Private Press. DJ Shadow, eller Josh Davis, som han egentligen heter, inledde Sónar-konserten med att greppa micken och förklara att han skulle spela material från The Outsider under första halvan av konserten, för att sedan spela alla de där låtarna vi kommit för att höra under andra halvan. Jag tycker att det var fint, på något vis. En värdig kompromiss mellan behovet att få utvecklas som artist och publikens önskan att få höra sina favoriter. Samtidigt var det såklart lite ledsamt. Det antydde att Davis fastnat i en förlegad bild av musiker, som aldrig passat honom. DJ Shadow blev ju ett känt namn för att Davis bröt mot konventioner, och han hade inte lyckats revolutionera samplingskulturen, om han inte stått kvar med ena benet i DJ-världen. Att då förvänta sig få höra materialet framföras på ett traditionellt, stadium-rockband-vis, det var dumt av både artist och publik.
 
När Davis nu uppträder i Stockholm, för första gången någonsin, är det på helt andra premisser. Det är torsdag, Endtroducing är en två decennier gammal musikhistoria, och tusentals speedade Sónar-besökare har ersatts av Göta Källares öltrötta mörker. Förväntningarna är låga, minst sagt.
 
Men skam till belackarna (mig inräknad). DJ Shadow live anno 2011 är en kraftfull upplevelse. Den främsta orsaken är att både artist och publik nu insett var Davis har sin styrka som live-artist – i fingrarna. Så istället för att stycka upp konserten och pliktskyldigt försöka återskapa album-materialet, satsar Davis järnet på ett explosivt DJ-set. Utrustad med ett batteri av skivspelare, trummaskiner och mixers bjuder han på en nittio minuter lång kompott av hiphop, electro och smattrande drum'n'bass. Intensiteten och de tvära kasten för tankarna till Coldcuts klassiska mixalbum Journeys by DJ: 70 Minutes of Madness. Skillnaden är förstås att det material Davis spelar är hans eget, och exakt hur han faktiskt gör för att piska upp tidigare långsamt vaggande nummer som "Six Days" och "Fixed Income" till furiösa trum-attacker, det förstår jag inte riktigt. Men det låter bra i öronen, och det känns jäkligt bra i bröstet.
 
På scen står Davis i en stor rislampa, som det projiceras epileptisk video-konst på. Emellanåt tittar han dock fram, oftast leende. Han är engagerad, skrattar när han spelar fel och verkar generellt ha jäkligt roligt. Det har jag med.

VILL DU LÄSA MER?

Bli medlem och få full tillgång till allt innehåll på Gaffa.se

Få den första månaden för 1 kr. - Därefter endast 39 kr. / månad.

  • Full tillgång till allt innehåll på gaffa.se
  • Möjlighet att avaktivera annonser på gaffa.se
  • Rabatt på biljetter till utvalda konserter och festivaler
  • Tillgång till GAFFAs tidskriftsarkiv med över 150 tidningar

Skapa din profil


    Redan GAFFA+ medlem

    ANNONCE