Albumrecension

Jämnare, rockigare, bättre

Hunger - Then Comes Silence

Then Comes Silence

Hunger

Then Comes Silence börjar liksom kännas coola, utan att de behöver spela coola. Det är lite coolt.

Det märks ganska tidigt på Hunger – den sjätte fullängdaren – att sättningen som skapade Machine 2020 nu funnit varandra och därmed också bildat en tajtare enhet. I år får fansen nytt material som är både jämnare, rockigare och bättre på alla punkter. Then Comes Silence börjar liksom kännas coola, utan att de behöver spela coola. Det är lite coolt.

I singlarna Chain och Rise To The Bait dundrar tioårsjubilaren fram med fanan högt och med denna pondus lär konsertprogrammet – som rymmer flera datum på båda sidor Atlanten i sommar och höst – kunna resultera i en och annan svettdrypande lokal.

Det finns tvivelsutan ett nytt självförtroende i framförandet som smittar av sig och det finns en drygt handfull gästvokalister som ger flera spår en extra dimension, framför allt Karolina Engdahl (från True Moon) i Chain och William Faith (från Faith And The Muse) i Days And Years. Andra tilltalande grepp är det slingrande melodispråket i Worm och krambarheten i tryckarvänliga Close Shot. Självklart är Then Comes Silence också kompisar med Gözde Düzer (Aux Animaux) som gästar i Weird Gets Strange.

Stundtals kan det tyckas att Alex Svensson låter lite forcerad i sitt uttryck eller slirig i sitt uttal, oftast håller han sig dock på rätt sida och gör något klokt av sin inspiration. Det hade också kunnat rymmas några fler uttryck i rytmsektionen, men från den kompetenta inledningen Tickets To Funerals till den värdiga finallåten Unknowingly Blessed lyckas Stockholmsgruppen att underhålla – på ett alldeles lagom sätt.

ANNONCE