Konsertrecension

På toppen av sin förmåga

Thåström

Avicii Arena, Stockholm

Sven Joakim Thåström är något så unikt som en artist som fortfarande envist vägrar att stå still, att spela spelet och följa reglerna.

Var ska man börja?
Kompromisslösheten?
Integriteten?
Globen?
Nej vi tar det sen.
Eller är allt redan sagt?

Vi gör så här, vi ställer en annan fråga.

Hur många artister med en karriär som spänner över 45 år kan ge sig ut på turné och sälja ut varje ställe medan de i stort sett bara spelar låtar från de senaste skivorna? Okej, det blir en fråga till. Hur många artister i samma situation skiter helt i nostalgi och best of och bara gör precis det de själva vill?

Jag väntar.

Sven Joakim Thåström är något så unikt som en artist som fortfarande envist vägrar att stå still, att spela spelet och följa reglerna. Sven Joakim Thåström stångar alltid envist framåt; det måste kännas, det måste brinna och den där nervösa, rastlösa, spända nerven måste dallra och utmana.

När han för första gången på helt egen hand står på Globens utsålda scen är det egentligen alldeles för stort, alldeles för burkigt och passionsdödande, och alldeles, alldeles för fel. Men bara om man erkänner det och lägger sig ner. Som tur är skiter Thåström fullständigt i allting sånt och gör det som inte ska gå att göra. Med ljud och ljus gör han Globens enorma ihåliga golfboll till en intim och fullständigt jävla fantastisk konsert. Ljuset är bland det bästa jag sett på mycket länge och med mycket små medel görs hela tiden scenen till en liten intim klubbscen där en otålig och laddad Thåström vandrar fram och tillbaka, viker sig över mikrofonstativet och spretar med fingrarna samtidigt som rösten, den där rösten, letar sig fram till varje obekväm plaststol i hela arenan, till varje överförfriskad person nere på golvet och troligtvis till varje hjärta som bultar ikapp med det fantastiska bandet på scenen.

Beväpna Dig Med Vingar är fullkomligt otrolig, introt till Främling Överallt hotar att riva hela stället och Stjärna Som Är Din är så vacker att det gör ont, men ändå är det något i den totala anarki som är Stora Långa Gatan som gör att man till slut bara ger upp. Det går inte att bli bättre än så här. Man kan inte köra en, som Thåström själv säger efter, jazzrocklåt som emellanåt knappt hänger ihop, som egentligen inte har någon refräng, men som ändå, ändå är så fruktansvärt bra, där bandet eldas på av en Thåström som sjunger, som skriker, som frustar fram en låt som under den här turnén visat sig vara den nya Aldrig Nånsin Komma Ner. En sån där låt där allting bara bygger, bygger och utan att egentligen komma någonstans når såna otroliga höjder. Sen råkar Old Point Bar, som om jag ska vara helt ärlig aldrig varit någon favorit, funka så fruktansvärt bra live att den är en av kvällens många höjdpunkter. Och Du Ska Va President, som vi har hört alldeles för många gånger, låter så förbannat bra att man bara kapitulerar.

Sa jag något om krautdrivet i Alltid Va På Väg? Eller skörheten i Dom Som Skiner? Berättade jag om rysningarna i Kriget Med Mig Själv?

Har jag nämnt att Thåströms röst nådde oss allihop? Bandet bakom honom jobbade med att överrösta allting som slängdes i deras väg men ändå kan vi höra Thåströms varenda stavelse.

Thåström är en artist som bara blir bättre och bättre och på något sätt alltid verkar befinna sig på toppen av sin förmåga och alltid vill utmana och utvecklas. Spelningen i Globen var den sista på en turné som ännu en gång tagit honom till nya höjder. Så nu sitter vi bara på och väntar på att det ska bli mer. Vad säger du Thåström, ska vi köra ett varv till i höst?

VILL DU LÄSA MER?

Bli medlem och få full tillgång till allt innehåll på Gaffa.se

Få den första månaden för 1 kr. - Därefter endast 39 kr. / månad.

  • Full tillgång till allt innehåll på gaffa.se
  • Möjlighet att avaktivera annonser på gaffa.se
  • Rabatt på biljetter till utvalda konserter och festivaler
  • Tillgång till GAFFAs tidskriftsarkiv med över 150 tidningar

Skapa din profil


    Redan GAFFA+ medlem