x

INTERVJU: Hurula – från punkens rötter till nya rörelser

INTERVJU: Hurula – från punkens rötter till nya rörelser

”Sveriges mest relevanta popstjärna sedan Henrik Berggren”. Så benämndes Robert Hurula av GAFFA efter spelningen på Way Out West i somras. Vi träffar den hyllade artisten och pratar om politiska låtar, nya punkrörelser i Högdalen och om den snåriga vägen till Broder Daniel.

Jag står vid tunnelbanestationen i Högdalen. I lurarna hör jag Vapen Till Dom Hopplösa, Robert Hurulas nya platta. Musiken rimmar väl med miljön jag befinner mig i. Jag hör en guide berätta om området för en folksamling här på torget. Det pratas engagerat om Högdalens historia som arbetarklass-stadsdel långt ut på gröna linjen. Systembolaget här slutade sälja över disk så sent som 2014. Jag hör guiden berätta om utslagningen av människor och social problematik. Men han berättar också om hur gentrifieringsprocessen slagit till hårt i takt med att bostadsrätter byggts och hyrorna höjts. Precis bakom det centrum vi går på väg igenom, på väg till ett café några hundra meter bort, ockuperade gruppen ”Högdalens vänner” för drygt ett år sedan en gammal skola. Just i protest mot utvecklingen i stadsdelen. Man gav de gamla lokalerna namnet ”folkets hus”. Robert Hurula är bekant med den här typen av områden.

– I vilken stad jag än bott i har jag hamnat ungefär så här långt ifrån stan. I ett ekonomiskt område som det här. Det är inte så att jag har valt det. Jag har inte råd att bo i stan. Det hade jag inte under min uppväxt heller. Men den här versionen av Högdalen är ändå den upphottade. För några år sedan såg det inte alls ut så här.

550 meter. Exakt så långt är det till platsen där Joakim Thåström bodde när han startade bandet som hette The Haters i en dag. Jag frågar Robert om platsens kulturella historia och det blir tydligt att det fortfarande finns en rörelse i kvarteren.
– Om det har varit klassisk punkmark så är det i alla fall inte det längre. I för sig, det finns en gård här borta, Cyklopen, som anordnar punk- och hiphopspelningar. Soppkök och politiska grejer. Det är nästan det enda stället jag går för att kolla på punkspelningar numera. Jag har spelat på varenda squat i Europa så ställen med veganmat och grafitti överallt känns bekant, skrattar han.

Punken är ett återkommande tema, såklart. Men flera gånger återkommer Robert till det icke-existerande behovet av kategorisering.

– Jag har förstått att andra har det behovet. Att sätta etiketter. Jag har lite svårt för sånt där. Att bli placerad i ett fack eller jämförd. Du får gärna göra det, men jag har inget behov av det.

gallery_large

OMVÄGEN TILL BRODER DANIEL

Vapen Till Dom Hopplösa har Robert arbetat med Björn Olsson.

– Jag träffade Björn genom en gemensam kompis. Vi synkade jävligt bra både musikaliskt och personligt. När jag beskrev för honom vilken skiva jag ville göra lät det som en skiva han också ville göra. Sedan har vi hållit kontakten. Jag pratar ofta med Björn nu också, även om vi inte spelar in en skiva.

Och visst har en salt vind från göteborgsscenen blåst över produktionen, som delvis är inspelad i Björns studio.
– Han är som jag i det att han fastnar i detaljer, ”nu känns det fel” säger han. Jag har märkt att Björn är någon form av expert på gitarrljud. Det har varit hans avdelning hela tiden.

Jag tycker mig höra ”Broder Daniel-gitarrer” här på ett annat sätt än tidigare?

– Broder Daniel har jag hittat på ett lustigt sätt. Jag började att spela hardcore och punk. Sen upptäckte jag ett band som heter Vipers, dystert och mycket slingor och sådär. Sen har jag överfört det och blandat med Ebba Grön och Nationalteatern typ, så upptäckte jag att ”detta låter ju som Broder Daniel”.

INGET BEHOV AV ATT BLI PARTIPOLITISK

Alla bibelfyllda skallar
Snuten skapar skurkar här
Kom tätt intill mig
Ta mig igenom allt det där
Varje dag ett nytt sår
Nåt spolas upp på vår strand
Medan dom bygger en mur
Runt sitt land
Sitt Sverige byggt av sand

Rader från låten Sand som talar sitt tydliga språk om hur Luleå-sonen ser på den utveckling som skett i Sverige, Europa och världen den senaste tiden. Men den handlar också om personliga saker som hänt honom. Han är dock noga med att lyssnarna måste få tolka det som de vill. Att inte sätta någon partipolitisk etikett på någonting.

– Jag har aldrig tänkt att jag ska göra politiska låtar. Men jag tänker politiskt. Jag känner mig vänster. Men jag har inget behov av att bli partipolitisk. Jag vill inte binda musiken till politik, förutom det som redan märks.  Men det är klart att jag tänker på klimatet, på stan där jag bor och områdena. Men jag vill inte ge låten meningar för folk som lyssnar på den. Folk har en solklar bild av vad den handlar om, det brukar vara det jag tycker också. Texten är ju där.

Robert berättar att allt han skriver är självupplevt. Och kanske är det just det personliga i texterna som får dem att kännas sådär på riktigt. Detta i kombination med det där skavande som ofta finns där.

– Jag är inte så bra på att spela så det där är inte så svårt för mig, haha.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA