x

"Man kräver ju mycket av livet"

"Man kräver ju mycket av livet"

När livet blev för mycket drog Markus Krunegård i nödbromsen och kraschade mentalt. Men askan är den bästa jorden och ur den reser sig nu en av svensk pops största för att flyga högre än någonsin förut.

Om en tänker tillbaka på hur Markus Krunegård visat upp sig de senaste åren ser in i första hand olika bandkonstellationer. Ett återförenat Laakso som dök upp igen efter nio års tystnad. Och hur prinsen av Peking tillsammans med Patrik Berger slog sig ihop till den dansant elektroniska duon BC Unidos. Men i början av året började solosidan av Krunegård plötsligt uppvisa livstecken igen – och ganska så otippat följde snart hans första singel på fyra år, Ben, Kött Och Känsler.

– Det kändes skönt att komma tillbaka med något som inte var sådär ... Så Också I Finspång det är ju mer en klassisk hit och någonstans tigger man ju lite om att folk ska gilla det då. ”Här är en jävla refräng, snälla tyck om mig!” Såna låtar är ju mer så, pophits, och om det inte blir en hit då är det ju jättedåligt. Nej, men om ingen gillar det då är det ju bara som om att man har försökt klä upp sig. Och så var det maskerad och man skulle inte alls ha svart på sig och man känner sig bara dum. Så det var väl lite sejfat på ett sätt även om det kanske kan verka tvärtom, säger han på det humoristiska sätt som kommer till att skina igenom hela intervjun.

Ja, det kändes som en ganska annorlunda och samtidigt väldigt modig låt från din sida?

– Det är ju inte den vanligaste sortens låt som jag skriver. Det brukar mer vara jag i centrum och något jag har upplevt och oj, oj, oj vad jobbigt det var. Att man går igenom något som man måste skriva om. Korallreven Och Vintergatan och kanske några låtar till är ju utifrån-perspektiv. Det svåra med dem är ju att det finns något mått av elitism, att: ”nu ska jag berätta för dig hur det är. Såhär är det”, förklarar han med östgötskan genomlysande på riktigt i slutet.

Sjukskrev sig för utbrändhet

Lika otippad som första singeln från nya skivan I Huvet På En Idiot, I En Bar, På En Ö, I Ett Hav, På En Ö, I En Bar, I Huvet På En Idiot var, var även den paus som plötsligt blev ett nödvändigt ont. Någonstans på vägen vidare från senaste skivan ryckte Krunegård i nödbromsen. Efter fem album kände han hur lusten för solomaterialet hade runnit iväg från honom och samtidigt sjukskrev han sig för utbrändhet. Men där i bandkonstellationerna fann han mitt i alltihopa en frizon.

– Det är ju svårt att inte prata om att jag var sjukskriven eller sjuk eller så. Hela den där stressgrejen. Det gjorde väl också att jag inte tyckte nånting var så kul överhuvudtaget, kan man väl säga. Jag hade ingen lust och då är det lättare att jobba med andra. Men å andra sidan var det ju det som gjorde att jag började göra egen musik igen också. För det var skönt att bara få vara själv, göra sin egen grej och inte bry sig om vad alla andra tycker.

Men att låta bli att bry sig så himla mycket var på sätt och vis en svår process att hitta tillbaka till. Allra svårast var det att lägga vad han själv tyckte och tänkte åt sidan. Och för en artist som Markus Krunegård är den där självdistansen en oerhört viktig egenskap. Främst för att våga släppa ifrån sig sin musik till allmänheten, men såklart också för att våga ställa sig på en scen och spela inför en publik. Någonting som under utbrändheten plötsligt inte heller kunde räknas som en självklarhet längre.

– När man inte har någon energi så blir det väldigt tydligt hur mycket energi vissa saker tar. Att till exempel ställa sig på en livescen. Häromåret så såg jag en kompis spela och tänkte att ”men gud, hur vågar de det här? Det är ju helt galet att våga stå inför folk och sjunga.” Så det kändes väl som det sista steget på någon slags ta sig tillbaka-lista. Att ha ett vanligt jobb skulle väl vara mycket värre att ta sig tillbaka till. Men det är väldigt kul att det går att göra det här igen.

Självdöd eller längtan

Efter att ha överkommit det där sista steget tillbaka från utbrändheten är han nu tillbaka uppe på scen igen. Laddad upp till tänderna har han under sommaren tagit sig an bland annat Way Out West. En spelning där publiken inte tycktes kunna få nog av en pånyttfödd Krunegård. Men att det skulle vara sån uppståndelse var ingenting han ens hade vågat föreställa sig när stressen stannade upp honom.

– Jag kan ju inte tala för dem (publiken, reds. anm.) men min känsla utifrån är att om man tar en paus från någonting så kan det antingen självdö och ingen bryr sig – eller så blir det som om att folk får längta litegrann. Så känns det som om att det har blivit till största del och det är väldigt kul, det kunde man ju verkligen inte veta. Det jag håller på med, popmusik eller vad det nu än är, det går ju så jävla fort. Man kan ju inte lita på att de bryr sig längre.

Hur har det känts att kunna stå på scenen, framför den där publiken, igen?

– Det har varit så jävla kul! I sommar har jag haft ett grymt band och ett fantastiskt crew som jobbat med oss omkring scenen. Det var jag jävligt noga med från början – för det är så lätt att det blir hängigt på turné. Det enda man har att hänga upp dagen på är maten och ölen. Om ölen är ljummen och maten försenad då är dagen åt helvete. Det kändes bra att vi pratade igenom det från början. För det är för fan ingen rättighet att få åka på turné. Jag låter nästan lite fånig, men jag känner att det är väldigt häftigt att alltifrån våga göra det igen till att det faktiskt finns publik kvar.

Och den där känslan av att äntligen våga igen har han satt en speciell benämning på.

– Jag kallar det för att jag känner mig nykristet tacksam, så känns det litegrann. Som om att man har upptäckt nånting. Visst, tacksamhet kanske inte är den häftigaste känslan man kan ha. Men det kanske på något vis hörs, jag vet inte, skrattar han.

"Man kräver ju mycket av livet"

Krunegård tar sig nu an musiken på nytt med ny energi. Med det sagt är texterna fortfarande lika naket bekännande, om inte till och med aningen råare än tidigare. Efter sjukskrivningen har han haft siktet inställt på att utvecklingskurvan ska fortsätta peka uppåt. Någonting som gjort att glädjen i soloarbetet återigen börjat lysa igenom.

– Det blir ju roligare än nånsin när jag inte tar det för givet. Det har jag ju inte gjort innan heller, men man kräver ju mycket av livet. Det ska vara en utveckling och man ska inte göra samma sak exakt. Det ska vara lite skillnad hela tiden och man måste komma iväg någonstans. Och det är skönt att ha släppt det, för ett tag kändes det ju inte ens som om att jag skulle våga spela live. Så på så sätt skulle jag väl säga att jag tycker att det känns ... on top, vet jag inte, men toppen känns det i alla fall, säger han och avslutar med ett nästintill fnissande skratt.

Och framtiden då?

– Det är så långa perioder när man undrar om det ens ska bli något. Nu ska vi spela från, när det nu blir, till jul. Sen tänker jag aldrig mer lämna processen om jag inte måste. Det är skönt att hålla på lite hela tiden med sina låtar istället för att ta något break – för det är så jobbigt att ta sig tillbaka.

Han tänker efter.

– Det är som med vad som helst. Som med folk som tränar. Istället för att lägga av helt får man fortsätta lite, så man håller upp sina buggkunskaper.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA