x

10 filmer om kända musiker du måste se – och 5 du bör skippa

10 filmer om kända musiker du måste se – och 5 du bör skippa

Vilka filmer lyckas bäst med att fånga essensen av en artists liv och verk? Musiken och stämningen? För att inte tala om tidsperioden?

Nästa vecka har Bohemian Rhapsody Sverigepremiär. Filmen som skildrar det brittiska rockbandet Queen och dess ikoniska frontman Freddie Mercury (1946 - 1991), spelad av Rami Malek, har varit på gång i flera år. Till en början var Sacha Baron Cohen tilltänkt att spela rollen som Mercury, men de planerna avbröts på grund av oenigheter mellan skådespelaren och Queen-gitarristen Brian May.

I slutet på förra året blev det klart att Bryan Singer, mest känd för sitt arbete med The Usual Suspects (1995) och en rad filmer i X-Men-serien fått sparken som regissör, efter flera gräl med crewet och skådespelare under inspelningen.

Dramat bakom kulisserna slutade med att Dexter Fletcher, som tidigare spelat i Lock, Stock And Two Smoking Barrels och HBO-miniserien Band Of Brothers, tog över som regissör i slutet av inspelningen.

Artikeln fortsätter under videon.

Med anledning av ovanstående biopremiär har GAFFA valt ut ett par favoritfilmer som skildrar soloartister, kompositörer och bands karriärer och liv. Avslutningsvis lägger vi till fem musik-biopics du helt kan skippa.

Gainsbourg - Vie Héroïque (2010)

Den franske artisten och låtskrivaren Serge Gainsbourg kan helt klart räknas som en av de mest inflytelserika personligheterna i populärmusikens historia. Genom en karriär som sträcker sig över fyra decennier rör han sig från traditionell chanson till jazz, pop, rock, reggae, funk och electronica.

Självklart måste en film om en sådan mångsidig mans liv bli en intressant historia. Regisserad av   serietecknaren Joann Svar (som också stod för manus), och med en lysande Eric Elmosnino i huvudrollen är Gainsbourg - Vie Héroïque ett levande och fängslande porträtt av Gainsbourgs äventyrliga liv, musik och så klart hans (mycket omtalade) romanser med Birgitte Bardot och Jane Birkin.

Med friska tolkningar av Gainsbourgs egna framträdanden – samt låtar han skrev för Juliette Gréco och France Gall – är filmen även en musikalisk guldgruva, som flera än de ”frankofiler” bland oss kan uppskatta.

What's Love Got To Do With It (1993)

Denna klassiker från 1993 är löst baserad på Tina Turners självbiografi med samma titel. I filmen får vi se den unga kvinnan och körsångerskan Anna Mae från Tennessee och hennes resa mot att bli en av världens bästsäljande artister.

Den karismatiske charmören Ike Turner uppmärksammar Anna Maes talang på en jazzklubb i St. Louis, och tar snabbt in henne i sitt eget band och blir på många sätt en katalysator för Tina Turners karriär och framgång – på gott och ont. Det är allmänt känt att förhållandet mellan musikerna var turbulent och våldsamt. Kombinationen av Ikes drogmissbruk och svartsjuka över uppmärksamheten Tina fick för sin talang, var ofta grunden till våldsamma och blodiga konflikter.

Både Laurence Fishburne och Angela Basset imponerar som Ike & Tina. Båda blev Oscar-nominerade för sina rolltolkningar, och Basset fick även – inte helt oväntat – en Golden Globe i kategorin bästa skådespelare för sin insats.

Monica Z (2013)

Monica Z berättar historien om Monica Zetterlund, telefonisten från Hagfors med stora drömmar om att bli en berömd sångerska och hennes resa från Sverige ut i världen, till hennes samarbeten med några av de största profilerna inom både jazzen och populärmusiken; Louis Armstrong, Bill Evans, Stan Getz, Steve Kuhn och Quincy Jones för att nämna några.

Monica Z följer hennes upp- och nedgångar, och Edda Magnason gör en lysande tolkning av Zetterlund. Filmen blev bland annat tilldelad fyra Guldbaggar och soundtracket låg högt på topplistorna i flera nordiska länder.

24 Hour Party People (2002)

I Michael Winterbottoms film från 2002 får vi följa musikscenen i Manchester mellan åren 1976 och 1992 och får en inblick i de innehållsrika karriärerna till band som Joy Division, New Order, A Certain Ratio, The Durutti Column och Happy Mondays – det hela sett genom ögonen på den legendariske Factory Record-chefen Tony Wilson.

Några känner kanske igen delar från Control (2007), som huvudsakligen fokuserar på Joy Division-frontmannen Ian Curtis liv och alltför tidiga bortgång, när det kommer till filmatiseringar av denna scen. Men 24 Hour Party People är definitivt en bättre skildring av en era präglad av knark, sex och otroligt bra musik. 

Komedi eller drama? 24 Hour Party People behöver i likhet med majoriteten av grupperna som porträtteras i filmen inte sättas i något fack.

Amadeus (1984)

Det är ingen som hävdar att Amadeus är historiskt korrekt, men Milos Forman har likväl regisserat ett mästerverk som på bara ett par timmar lyckas göra alla som ser den till fans av Mozart i synnerhet, och klassisk musik i allmänhet. Baserad på pjäsen av Peter Shafer med samma titel, får vi en inblick i hur Wolfgang Amadeus Mozarts liv kunde sett ut, men utifrån kompositören Antonio Salieri. En åldrande Salieri biktar sina synder till en präst och påstår att det var han som dödade Mozart – i ilska och svartsjuka över att en sån okultiverad och vulgär typ kunde fått en sådan gudagåva som musiker och kompositör.

Det kan som sagt diskuteras hur mycket av filmen som har rot i verkligheten, men den är oavsett en underhållande introduktion till en viktig period i musikhistorien. 

I’m Not There (2007)

Vilken Bob Dylan föredrar du? Protestsångaren som dök upp i Greenwich Village i New York under det tidiga 60-talet? Rockstjärnan som gick åt det elektroniska och kallades ”en Judas” av sina egna fans? Blonde On Blonde eller Blood On The Tracks? Den nyfrälste Dylan? Nobelprisvinnaren i litteratur? Valet är sannerligen inte enkelt.

När filmskaparen Todd Haynes skulle ta sig an Bob Dylans många liv, valde han att separera legenden i sex olika karaktärer, spelade av Christian Bale, Cate Blanchett, Marcus Carl Franklin, Richard Gere, Heath Ledger och Ben Whishaw. Ett relativt dristigt val av mannen som knappt ett decennium tidigare hade tagit sig an David Bowie och Iggy Pop på ett lika abstrakt vis, i den nästan lika intressanta Velvet Goldmine (1998.)

Med starka rolltolkningar från samtliga involverade, samt överraskande bra klippning mellan epoker, karaktärer och scenarier, förblir Dylan i filmen en fortsatt mystisk man som man aldrig helt får tag på – och det är nog också meningen.

Coal Miner’s Daughter (1980)

Är du en av dem som trollbundits av Mike Judges animerade dokumentärserie om countrymusikens största karaktärer – Tales From The Tour Bus, på HBO det senaste året? Då vet du att country troligtvis är den genren som kan bjuda på de bästa historierna och personligheterna. Mycket positivt kan säga om 1980-filmen Coal Miner’s Daughter, baserad på självbiografin av Loretta Lynn – countrymusikens första dam.

Med Sissy Spacek i huvudrollen som Loretta Lynn (en roll hon för övrigt blev belönad med en Oscar-statyett för) och en nästan lika lysande Tommy Lee Jones i en komplicerad roll som äkta maken och managern Oliver Lynn, visar Coal Miner’s Daughter den långa resan från fattigdom i Kentucky till toppen av hitlistor och scenen för Grand Ole Opry. Samt Lynns nära vänskap med Patsy Cline.

Filmen lyckas också med att skildra något av det hårda arbete som ligger bakom en sådan succé. Vi får bland annat följa Loretta och Oliver som kör från radiostation till radiostation genom sydstaterna för att försäkra sig som att debutsingeln I’m A Honky Tonk Girl skulle spelas.

La Vie En Rose (2007) 

Oliver Dahan-regisserade La Vie En Rose är ett välgjort och rörande porträtt av Édith Piaf, Frankrikes mest kända sångerska genom tiderna. 

Som dotter till en misslyckad sångerska och en cirkusakrobat, blir Édith Piaf tidigt både utnyttjad och övergiven av båda sina föräldrar och under en period av barndomen uppfostras hon av prostituerade på en bordell. Livet börjar hårt för Piaf, och även om hon efter hand blir upptäckt och går från att vara en fattig gatusångerska till Frankrikes egna sångfågel, är hon fortfarande förföljd av sorg, drogmissbruk och tragedier fram tills hon dör, vid en ålder av 47 år.

Marion Cotillard gör en suverän och realistisk rolltolkning av sångerskans korta och turbulenta liv, där hon på ett imponerande sätt fångar essensen av den temperamentsfulla och fria, men också komplicerade själ Édith Piaf var. Ta fram näsdukarna, öppna en flaska champagne och se La Vie En Rose. Du kommer inte ångra dig.

Bird (1988)

Genom filmatiseringen av jazzlegenden Charlie ”Bird” Parkers liv kommer regissören Clint Eastwoods passion för sångaren och musiken tydligt fram. Historien om den inflytelserika amerikanske saxofonisten innehåller det mesta: drogproblem, sprit, självmordsförsök och sjukdom, men också genre-definierande musik som säkrade honom en plats i historieboken.

Eastwoods Bird känns stundvis som en visuell framställning av de kompositioner Parker var känd för att skapa, som hoppar fram och tillbaka i tid, byter rymt och spår, men hela tiden fascinerar.

Forest Whitaker imponerar samtidigt stort i huvudrollen (han blev bland annat belönad med priset för bästa skådespelare under filmfestivalen i Cannes) och speciellt i de musikaliska scenerna – konsertuppträdanden och studioinspelningar – fångas stämningen och den geniala musiken på ett spektakulärt vis.

OCH HÄR ÄR DÅ FEM FILMER DU INTE BEHÖVER SE:

CBGB (2013)

En film som skulle följa Hilly Krystal och scenen han var med och skapade runt New York-klubben CBGB på 70-talet, där legendariska band som Television, Ramones, Blondie och Talking Heads gjorde sina första konserter – projektet verkade minst sagt lovande. Flera kända skådespelare anlitades till den stora ensemblen ledd av den nu avlidna Alan Rickman och filmen fick stor förhandshajp – något den inte förtjänade.

Dessvärre framstår CBGB som rörigt berättad, och är emellanåt präglad av dåliga skådespelarprestationer och märkliga artistiska val. Vi rekommenderar istället dokumentären Punk: Attitude, från 2005, som tar sig an mycket av samma scen och tidsperiod.

All Eyez On Me (2017)

Den efterlängtade filmen om Tupac möttes av stark kritik när den lanserades i fjol, något som inte var helt oförtjänt. Filmen om rap-ikonen från Harlem är slarvigt ihop klippt och det verkar som huvudmotivet varit att visa en slags ”highlight-reel” av ett kort, men innehållsrikt liv – något som blev på bekostnad av både berättarteknik och naturligt flow.

Det hjälper inte heller att de bästa rollprestationerna i All Eyez On Me begränsar sig till Demetrius Shipp Jr. och Danai Gurira (i rollerna som Tupac och Afeni Shakur), medan resten av besättningen verkar som den är hämtad från den lokala amatörteatern.

Nina (2016)

När det kommer till filmen om Nina Simone är det nog flera som har uppmärksammat kontroversen kring filmen, än som faktiskt sett den. När det blev känt att Zoë Saldaña skulle porträttera sångerskan väckte det – inte överraskande, starka reaktioner. Teamet fick stark kritik för att ha sminkat Saldaña mörkare och för att ha gett en henne en näsprotes, istället för att hitta en skådespelerska som faktiskt liknande Nina Simone. Oavsett kontroverserna är Nina rätt och slätt ganska dålig och ointressant. Filmen misslyckas fundamentalt med att tolka Nina Simone som person, artist och aktivist.

Att huvudfokus läggs på hennes alkoholism, åldrande och mentala ohälsa bidrar till att hela filmupplevelsen känns direkt respektlös. Kryddar man sedan med lite ”blackface” och en förfärlig näsprotes, sitter man med en känsla av att vara bestulen en biografi som kunde varit fylld med en fascinerande livshistoria, men som istället drunknar i personlig tragedi och förfall.

Stoned (2005)

Om Stoned kan räknas som en biografi eller historisk fiktion kan diskuteras. Filmen tar sig an The Rolling Stones-gitarristen Brian Jones (spelad av Leo Gregory) liv, och inte minst de mystiska omständigheterna kring hans död 1969 – bara veckor efter att hans sparkats från bandet han var med och startade och hjälpte till framgång några år tidigare.

Filmen går hastigt och något förlöjligande igenom höjdpunkterna i Jones liv, utan att man någon gång kommer närmare att förstå hans motivation eller inre liv. Stoned är lika vilse och bortkommen som dess huvudperson framstår mot slutet av filmen.

The Runaways (2010)

Historien om The Runaways borde vara perfekt för de stora dukarna. Ett band med driv, fantastiska låtar och stor framgång men också med interna konflikter, och med en färgstark manager (med många skelett i garderoben). För att ta det positiva först: Michael Shannon gör ett bra jobb med att porträttera bandets sliskiga manager och producent Kim Fowley. Dessvärre finns det lite positivt att säga om resten av The Runaways.

Joan Jett och Cherie Currie är helt klart några av rockens mest spännande karaktärer – men Kristen Stewart och Dakota Fanning är aldrig i närheten av att få fram en glimt av dessa stora personligheterna.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA