x

Joel Alme – från Flyktligan till fängelset

Joel Alme – från Flyktligan till fängelset

Det har varit djupa depressioner, toppar och dalar men nu är Joel Alme återigen albumaktuell. “Sopan från Linné” pratar om ett liv som hamster, självvald ensamhet och om ett fängelsejobb som gav nya möjligheter.

– Jag har bott här länge nu, sedan vi flyttade från Göteborg. Vi flyttade dit igen för några år sedan men kom tillbaka. Jag är nästan aldrig inne i stan, kanske när vi ska på bio eller när jag måste åka in till något möte. Varför måste man ens ha möten förresten? Man kan ju mejla? FaceTime finns? Jag får liksom stickningar i armen redan på tunnelbanan. 

Ja, han gillar den här platsen. Joel Alme från Linné hittade hem i klassiskt Bajen-land, Björkhagen, söder om söder, som man säger. Framför allt gillar han att vara just hemma. Han har tidigare beskrivit sitt liv som lika inrutat som familjens hamsters dito.

– Hamstern är död nu. Men jag tänkte på det där … Han gick upp sent, och sedan under hela dagen så ville han mest bara in i ett hörn. Så är det väl lite för mig också. Men man tänker inte på att det är konstigt förrän man säger det. Att jag är ensam hela dagarna, från morgonen till eftermiddagen när familjen kommer hem. Men det är skillnad på att vara ensam och att känna sig ensam. Jag känner mig inte ensam. Jag har levt så här sedan andra klass, Jag gick från skolan, snodde pengar av mina föräldrar så att jag kunde köpa glass och kollade på matinéfilmer. 

gallery_large

“Man dricker på botten och joggar på toppen”

Sensommaren 2019 går vi tillsammans från Björkhagens tunnelbanestation. Inramningen är typisk 50-talsförort. Bibliotek, skola, stadsdelskontor, och så självklart: den klassiska lokala pizzerian.

En sådan som ser ut precis som alla lokala pizzerior ser ut, alltså. Pizza, plankstek, Norrlands. Där slår vi oss ned. Här i Björkhagen ser Joel Almes dagar faktiskt väldigt lika ut. Han går upp, tittar på film, lyssnar på musik, spelar gitarr, dricker kopiösa mängder kaffe och käkar lösgodis. Och så joggar han i Nackareservatet.

– Man dricker på botten och joggar på toppen. Han ler när han säger det.  

Jag får intrycket av att han faktiskt är närmare toppen än botten just nu, men att skriva och spela in sångerna till nya albumet Bort Bort Bort tog längre tid än vad både han själv och andra önskat och trott. ”Vill du ens göra en skiva?” har bandmedlemmar och producent Mathias Glavå frågat honom. Av olika anledningar har det har varit en kamp, beskriver Joel. Men nu är den alltså här: på många vis en uppföljning till hyllade Flyktligan (2015). Även texterna på Bort Bort Bort berör till stor del den typen av problematik som är och alltid har varit en del av Joel Almes liv. Berättelser om personer som honom, som håller sig på kanten. Även om han själv på ett annat vis står i centrum den här gången. 

Men de senaste åren har varit svåra för Joel Alme. Han hade hunnit bli 35 år när det tog fart på riktigt. Hans tre engelska album hade visserligen uppskattats. Sedan 2009 ljuder Snart Skiner Poseidon (en översättning av hans A Young Summers Youth) på Ullevi innan IFK Göteborgs matcher. Men med Almes första skiva på svenska nådde han en publik han tidigare faktiskt inte varit i närheten av. Tåget gick, helt enkelt. Ironiskt nog kan tyckas, för ”rent karriär-mässigt” framstod den svenska skivan inte som ett särskilt lägligt drag. Hans engelskspråkiga alster hade vid tiden tagit sig över atlanten och dök upp som musik i filmer i USA. Vore det inte smart att i det läget fortsätta med engelskspråkiga kärlekssånger i Roy Orbison-stil? Kanske. Men när musiken blir business vill Joel Alme hellre gå hem och se en film. Så som han alltid gjort. Rädd att tappa glädjen. Jag undrar om det kanske var det som hände den gången, då när tåget gick. Var det därför det dröjde så länge? 

– Det som hände efter förra skivan tog hårt. Man har fått uppskattning och så, det är jag såklart glad för, men jag är inte gjord riktigt för det. Jag är inget mingelproffs och inte så rapp i käften. Jag har svårt att vara bland för mycket folk. Jag har lite social fobi, blir jag bjuden på fester tackar jag oftast nej. Jag vill helst själv vara hemma faktiskt. Det blev som en kortslutning i hjärnan. Men samtidigt ska man ju ha pengar, det har varit ett ganska jobbigt liv de här åren. Min värld som jag alltid byggt upp den var inte som den brukade. Och när jag skrev om så personliga saker så dyker det upp tankar som jag inte riktigt klarade av att hantera, jag däckades av det.

Han beskriver att det var nödvändigt att göra den skivan.

– Musiken har alltid behövt kännas helt rätt. Stora delar av livet har ju musiken varit det enda som känns helt rätt, så jag har känt att jag inte kan förstöra det. Ibland har man väl gjort det lite, ställt upp på grejer man kanske egentligen inte har tyckt känts helt rätt. Men det är inte bara musiken heller, det är hela mitt mående som speglas genom det. Jag hade inte kunnat göra det på något annat sätt. Det hade inte gått att skriva en skiva till som jag dränkte i stråkar. 

Joel Alme var helt enkelt tvungen att hitta något annat. 

– Sedan har jag kommit på att ju mer jag dränker låtar i stråkar, desto sämre mår jag. Det är nog ett försök att måla upp sin värld som finare än vad den är.

Att skivan blev hyllad av både kritiker och fans är ju en sak. Men att skriva en så utlämnande skiva om sina närmaste, med berättelser om släktingar uppväxta på ökända barnhem, om människor i hans närhet som i generationer supit ihjäl sig, hur har det påverkat relationerna till de han berättar om?

– Klart att det var jobbigt när jag kom och rev i gamla sår, det där är en generationsfråga också. En generation över mig, där pratar man inte om skamfyllda saker, som alkoholism eller fattigdom. Det har lagts extremt många år på att gömma saker och ting. Det är saker som man känner skuld för. Som en stämpel man får på sig. Jag menar att man också ska känna en stolthet i var man kommer ifrån, och att man tagit sig igenom saker. Så som många av oss har gjort. Man ska vara stolt istället för att känna skam. Och efter skivan har till exempel mamma fått väldigt mycket kärlek också. 

gallery_large

Spelar i fängelser

Han beskriver att de senaste åren kantats av djupa depressioner, toppar och dalar. Processen med Bort Bort Bort har därför varit långdragen. Men de senaste åren har självklart också fört med sig nya möjligheter. En helt ny typ av gig, exempelvis. Hur texter kan påverka har blivit tydligt för honom. 

– Jag har spelat på fängelser de senaste åren, på olika anstalter i Sverige. Man kan väl säga att det är som kurser, jag kommer dit och så pratar vi och de får välja låtar. Vi träffas två gånger och tredje gången är hela fängelset där. Så spelar de några låtar och jag några låtar. Sedan har vi konsert för hela fängelset. I början kan det vara svårt, det kan kanske uppfattas som töntigt att bara applådera, men det gäller att driva på så släpper det mer och mer. Och så har jag varit runt och spelat för människor som jobbar inom missbruksvården och sådär. Det har varit något nytt för mig, att man kan göra så inriktade gig. Som att ha ett riktigt jobb, nästan. 

Det framgår med all tydlighet att de där spelningarna men också att möta människorna i de där situationerna är viktigt för honom. Om inte annat har de också satt avtryck på nya plattan. Hinsan är en låt döpt efter fängelset Hinseberg utanför Örebro och inspirationen till Saknar Mina Vänner väcktes också den i samband med ett fängelsebesök. 

– Det var en fängelselåt om de som satt där, som sitter och tänker på hur de vill förändra sitt liv men sitter i en situation som de inte kan förändra, i alla fall inte just då. Och så började jag fundera på mina egna vänner. Jag kan sakna den tiden, när man levde mer med sina vänner. Vissa nätter, som den låten handlar om, kan man vakna och känna att något saknas i en själv. Man klarar sig inte utan vänner. Men det blir ju aldrig som det var då, alla har ju sina egna liv nu också. 

gallery_large

En The Shining-känsla

Han beskriver en annan infallsvinkel på de nya låtarna. Från att ha tittat runt sig har han vänt sig inåt. 

– Till skillnad från Flyktligan så handlar detta mer direkt om mig. Tidigare sjöng jag mycket om andra. Nu handlar texterna mer om på vilket sätt jag påverkats och hur jag är, med mina fel och brister. Jag har ju också haft beroendeproblematik, och även om jag inte har det nu känner jag att det är något i mig som inte riktigt är på samma sätt som hos de som fungerar, de med scheman på kylskåpet. Den känslan kommer jag aldrig ifrån. Jag Kommer Inte Undan beskriver det där.

Och även gällande ljudbilden har han tänkt annorlunda. Han har velat åt det enkla, en känsla av att hela skivan är inspelad på ett hotellrum, vilket flera av låtarna faktiskt är. 

– Jag har försökt ta bort alla orosmoment runt omkring ännu mer på den här skivan, jag vill att texterna ska stå i fokus. Jag har verkligen försökt skala av. Jag, Martin Elisson och Mathias Glavå var på Isle Of Wight i England och spelade in på ett öde hotell där, det var The Shining-känsla. En chans att bara få sitta och dricka bärs också, såklart.

Bärs, ja. Kronan är en sång om att vara orolig att fastna på en plats likt den vi träffas på. Han beskriver den där platsen.

– Det är en blandning av två krogar, Silverkällarn i Linné och Tottas klubb Cvon som hette Kronan ett tag. Den handlar om de som fastnar på sådana ställen, pratar om tider som varit och blir överdrivet nostalgiska. Jag kommer ihåg när jag satt en gång på Silverkällarn, en riktig ”fly-dag”, och några bredvid satt och pratade om att de hade spelat med Totta. Jag gillar ju Totta, men hur många år kan man sitta på en krog och berätta att man spelat med honom? Den låten handlar om min oro att bli en av de som fastnar i sådant. På en sån plats. 

När intervjun lider mot sitt slut har jag tillslut tagit mod till mig, jag känner att nu kommer det att hända, jag kommer att ställa den där frågan som jag funderat över så länge. Jag gör det: 

Är det sant att du sålde rättigheterna till A Young Summers Youth till Martin Elisson, för att han skulle få göra en tolkning av den (som blev Utan Personlig Insats) för en kebabtallrik?

– Det skulle förvåna mig mycket om någon av oss hade något minne från den tiden. Men jag kan bekräfta det. Jag minns när Martin hade sumpat sitt bankkort och när han ringde och spärrade det var det någon som hade hunnit köpa sju kebaber. Roligt ändå, Hoppas de tog stark sås.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA