x

2010-talets bästa låtar: Plats 60 – 41

2010-talets bästa låtar: Plats 60 – 41

En lista att hata, älska, ifrågasätta eller helt enkelt fascineras av? När drygt 20 personer ur GAFFAs skribentklan tar sig an 2010-talet blir resultatet splittrat men härligt. För i slutändan så handlar det ju om låtar som betyder något – både personligt och för musikscenen i stort.

Kolla in plats 80 till 61 här.

  1. Brian Jonestown Massacre – Hold That Thought

Kvantitet är som bekant inte alltid lika med kvalitet, men den som ger sig riskerar även att låta guldkorn som Hold That Thought gå till spillo. Anton Newcombe och hans The Brian Jonestown Massacre har harvat på sedan mitten av 90-talet och är snart uppe i 20 släppta album. Höjdpunkterna i bandets katalog kom dessvärre (eller hur man väljer att se på det) i bandets tidiga år. Men 2018 hände det! Med Hold That Thought bevisade Anton & co återigen att de är en av psychrockens främsta fanbärare. (CJ)

  1. George Ezra – Budapest

Maj 2013 i Folkets Park i Malmö, en ung britt super sig redlös för att ta sig igenom Eurovision Song Contest-finalen som visas på storbildsskärm. Malmö som bara var ett stopp på vägen av en lång tågluff som dagen efter skulle ha nått sitt slut. Om han inte hade försovit sig, missat tåget och aldrig kommit till den sista staden. Istället blev George Ezra kvar i Malmö och skrev en låt om den nu enbart drömmarnas stad. Resultatet blev en grandios kärlekssång kapslad i en nättare och väl genomarbetad folkpopskropp. Från första ton lyckas Ezra kapsla lyssnarna med sin röst som sedan dess fått många att betvivla hans unga ålder. I drömstaden Budapest ger han frikostigt bort påhittade hus, slott och gömda skatter. Kanske trodde han att han skulle träffa kärleken om han slutligen nått slutmålet för sin tågluff. Vad låten hade handlat om ifall han faktiskt nått dit lär vi aldrig få veta. Oavsett lyckades en bakfull George Ezra inte bara skriva låten som funkar vid alla tillfällen – utan dessutom nästintill skapa sin egen musikgenre i samma veva. (JJ)

  1. Destroyer – Bay Of Pigs

”Listen, I’ve been drinking …” Ingen annan artist kan öppna ett narrativ som Dan Bejars svamlande stream of consciousness. Bay Of Pigs är en kolossal meditation om politisk populism, nostalgi och ett liv i ruiner av minst sagt episka proportioner; och då har versionen som rundar av 2011 års Kaputt ändå bantats ner till bara elva minuter. Det är ett ambient mästerverk som mycket väl kan vara Destroyers bästa låt, om inte annat för den surrealistiska texten fylld med excentriskt bildspråk och vars inspiration aldrig tycks sina. (JSö)

  1. Axel Boman – Hello

GAFFAs Fredrik Franzén droppade orden ”varm, lekfull, sensuell och behaglig” i sin recension av Axel Bomans debutalbum Family Vacation. På skivan från 2013 hittar vi Hello, ett generöst spår på 8.39 minuter. Låten är en njutning från start till mål, i promenadtakt vandrar vi över filtriga house-kullar och längs vägen upptäcker vi fascinerande ljudeffekter. Hello har endast en upprepande sjungen mening: ”Nobody knows, these hard times that we are living through”. Det är perfekt adderad melankoli. (VL)

  1. Alice Boman – Waiting

De allra flesta lyckas inte skriva så här naket, så här ärligt, så här innerligt, under hela sin karriär. Alice Boman gjorde det på första försöket. Det är galet. Hennes låtskisser skickades till Emil på Studio Möllan, han insåg att de redan vara färdiga och skickade dem vidare till Adrian-Magnus. Tacka fan för det, för Waiting är det sköraste och emotionellt jobbigaste som släppts under tiotalet. Passar perfekt när du vill ligga på en öde parkeringsplats och gråta under en sommarnatt. (JE)

  1. Harry Styles – Sign Of The Times

7 april stannar hela Sverige upp efter de första notiserna om terrorattacken på Drottninggatan. Samma dag har Harry Styles släppt sin första solosingel. En ömsom hoppingivande, ömsom hopplös skildring av världen omkring oss. Och texten ska komma att sätta fingrarna på känslorna som tränger sig på den där fredagseftermiddagen. På vikten av att resa sig ur allt det hemska och ta tillvara på det som är så skört – livet. Med Styles röst, vilandes över ett stilla piano, som sedan bryter ut i storslagna gitarrer och trummor är gåshuden omöjlig att hålla tillbaka. (JJ)

  1. Keaton Henson – 10am Gare Du Nord

Ett klockslag, en parisisk tågstation och en relation på randen till sammanbrott. Paret i berättelsen är den inåtvände, gåtfulle Keaton Henson och hans sociala motsats, franska sångerskan SoKo. Henson har konsekvent vägrat prata om deras förhållande medan SoKo inför öppen ridå ventilerat både ilska och sorg. Ett helt förhållande avhandlas på under fyra minuter, och kanske är Gare du Nord en metafor för den instabila plattform det vilat på; ständigt ett tåg väntande på att en av dem ska kliva ombord och den andra inte. Inte sedan Jeff Buckley erövrade Hallelujah från Leonard Cohen har vi hört någon sjunga så innerligt över en elektrisk gitarr som verkar ge ljud åt samma förblödande hjärtesår som Hensons bräckliga röst. Således är det förmodligen också fullt medvetet, för att inte säga nödvändigt, med 13 sekunders tystnad efter att sista ackordet klingat ut. Mot ovan dramatiska bakgrund måste sådana ord begrundas en stund innan man klarar av att höra eller göra något annat. (TJ)

  1. The Radio Dept. – Teach Me To Forget

Running Out Of Love, bandets bästa album, slog ner som en bomb (medvetet val av liknelse). En hel orgie av sagolika, viktiga låtar kulminerar i finalen, som åtminstone enligt min tolkning släpper albumets politiska tonvikt för en emotionell approach. Minimalismen i technodunket, och arrangemanget med leksakssyntar (?) och Duncansons patenterade sångeffekter är lika genombriljant som den metaforiska saltsyran Teach Me To Forget häller i gamla sår. Men du kommer ut starkare på andra sidan. (JR)

  1. Girls – Alex

Även om Christopher Owens fortsatt göra musik långt efter att Girls splittrades känns det på något sätt djupt ofulländat. San Francisco-bandet var nämligen helt tveklöst läs-om-ett-band-på-Pitchfork-och-se-dem-sedan-på-Debaser-Slussen-generationens absolut bästa band. På blott två album och en EP hann de med att skriva otaliga klassiker som Lust For Life, Hellhole Ratrace och Honey Bunny. Deras absolut bästa låt är dock Alex; en gitarrdriven indiepärla om det hopplöst eviga temat att inte bry sig om ifall jorden går under eftersom du är kär. (JSö)

  1. Ben Howard – I Forget Where We Were

Titelspåret från albumet I Forget Where We Were är en poetisk betraktelse över en kärleksrelation som tycks ha stagnerat. Den brittiske singer-songwritern blandar aktuella händelser som Syrienkrisen med sommardoftande naturbilder, inte utan symbolik, som stickiga kardborrar som klänger sig fast precis som kärlek. Passionerade trummor och svajig elgitarr som växlar i styrka tillför variation jämsides Howards sköra stämma. Vad är verklighet, vad är dröm? (SK)

  1. Mount Eerie – Ravens

Hon dog. I cancer. Phil Elverums hustru Geneviève. Endast ett år efter att hon fött deras dotter. I Ravens pratar Elverum postumt med henne om sin branta utförslöpa ned i ett bottenlöst träsk av sorg, nu ensam med ett spädbarn, och hur han tog sig ut till familjens lilla hus beläget på den ödsliga ögruppen Haida Gwaii nära Alaska. Platsen där Geneviève överraskande blivit gravid två år tidigare, efter åratal av ofrivillig barnlöshet. Det är, som ni ju förstår, praktiskt taget outhärdligt att ta del av. Men han vill att vi gör det. Så gör det bara. (TJ)

  1. Frank Ocean – Pink + White

Det svänger om den här låten som långsamt tar sig fram på ett mer än angenämt sätt. Franks röst känns len som honung och balanserar upp basen som plockar och pianot som leker med rytmer och melodier. En låt att lägga sig ner på sängen med, blunda och bara släppa stressen. Prova! Lyssna och när gitarren börjar plocka efter en minut så lovar jag att allt stannar upp. Han har levererat många fantastiska låtar, men det är få som får en att må så här underbart. (SLu)

  1. Drake – Passionfruit

2010-talet kom att handla en hel del om att göra mycket av lite. The xx var tidigt ute och mästare på att leka med tystnaden. Trap-musiken tog vid och visade oss att man kan komma enormt långt med monotoni. Sen dök Billie Eilish upp och resten tillhör framtiden. Men vi ska stanna vid Drakes Passionfruit, hämtad från mixtapet More Life. Ty den är ett perfekt exempel på hur man leker med det enkla och ändå lyckas nå ut till den stora massan. Här får du en melodisekvens som egentligen bara upprepar sig. Drake som tidigt leker misslyckad DJ. Trummaskinens små skiften. Och pop/rapstjärnan lär förmodligen ha varit lagom nöjd efter att ha kläckt frasen “Passionate from miles away / Passive with the things you say / Passin' up on my old ways”. (DH)

  1. Azealia Banks Feat. Lazy Jay – 212

Okej. Azealia Banks har inte betett sig som en ängel den senaste tiden efter hennes väldigt många rasistiska och HBTQ-fientliga uttalanden, men den här låten är inget annat än en banger. Och det vore trist att inte producenten Lazy Jay får credit för den fantastiska produktionen. Lite av en indiedarling får den här raplåten mig att minnas den hårda basen i starten och den lekfulla rytmen. Azealia har aldrig rappat så kvickt, så fyndigt och så intelligent. En klassiker man hatar att man älskar. (SLu)

  1. Kendal Johansson – Blue Moon

Under eget namn har Kendal Johansson släppt ynka två låtar. Den ena, vilket rent tidsmässigt faktiskt är den andra, är den knasiga, färggranna och bångstyriga Courtesy Leafs. Den andra – som alltså är den första och släpptes redan 2010 – är från början en Big Star-låt från 1978 men i händerna på den Sincerely Yours-kopplade stockholmaren blir den till en av det senaste decenniets alls starkaste låtar. De lätt sönderdistade trummorna, den oklara fågelsynten (väl?) och så pianoslingan. Direkt sätts stämningen i hans omarbetade version. Det är alla känslor utanpå. Och de briserar när sången så kommer in. Rösten är så karg, så kantig, men rymmer ändå alla känslor du orkar känna. Kendal Johansson har varit väldigt viktig för SY-kollegorna CEO och Avner, bland annat som producent. Men det är under de här knappa tre minuterna som han satt sitt största avtryck. På något konstigt sätt har han lyckats ta en gammal fin, småsmörig sång och skapat något som är så många gånger större och så mycket starkare. (JE)

  1. Avicii – Levels

Redan när den kom år 2011 visste man att den elektroniska musiken nått en ny milstolpe. Tim Bergling har kanske gjort mer för genren än någon annan det här decenniet, och att det också var årtiondet han lämnade jordelivet är nästan groteskt sorgligt. Det känns konstigt att beskriva en låt som förmodligen varenda kotte känner till, men att inte lista Levels som en av 2010-talets bästa låtar kan närmast beskrivas som en skymf mot hela den elektroniska musikvärlden. Tack för musiken, Tim. (FLi)

  1. The Radio Dept – Swedish Guns

Genom åren har ett antal ”avveckla svensk vapenexport”-låtar sett dagens ljus. Minns exempelvis Bättre Lyss härliga proggallegori Sagan Om Viggen (1975) och Sune Studs & Grönlandsrockarnas rå-punkklassiker Svensk Vapenexport (1983). Få – om ens någon – av dessa låtar når emellertid upp i samma skyhöga klass som Stockholm/Malmöduon The Radio Depts Swedish Guns. I intervjuer har The Radio Dept pratat om deras förkärlek till att kombinera vacker musik med stenhård lyrik och Swedish Guns är ett typfall av det. Dess melodiska blandning av svängig Augustus Pablo-dub, överstyrda synthugg, ljuv drömpop och A Forest-aktig melankoli gifter sig (på något märkligt sätt) nämligen perfekt med dess rättframma text om hur ”if you want something done/get Swedish guns”. Stor konst. Väl värd att nämna i det här sammanhanget är också remixen Swedish Guns – Mythologen Remix, i vilken Alexander ”Mythologen” Palmestål tycks plocka upp tråden efter Bomb The Bass Bug Powder Dust (Dust Brothers Remix). (JJF)

gallery_large

(Foto: Per Vikström)

“Vi snodde deras reklambild för raketen Alexander Bard” – The Radio Dept. om Swedish Guns

– När det var dags att göra omslag till Swedish Guns hade vi av någon anledning skitsvårt att bestämma oss för hur det skulle se ut. Vi var nära att missa deadline för singeln och i förlängningen hela Running Out Of Love som skulle komma efteråt. Till sist surfade vi bara in på Bofors hemsida och snodde deras reklambild för raketen ”Alexander Bard”. (GR)

  1. Niki & The Dove – Mother Protect 

En dunkel puls sprakar till och smyger igång. Malin Dahlström börjar sjunga en text om att vara vän med träden. Så dyker någon upp i en orkan, någon som gnistrar i mörkret och som textens jag intresserat börjar iaktta på avstånd. En dov smäll briserar och så låter Dahlström och Gustaf Karlöf, som tillsammans utgör Niki & The Dove, musiken ta klivet upp ur mörkret och stämningen skiftas. När Malin Dahlström uttalar orden ”My heart is like an eagle” är det med samma kraftfulla och obestridliga tyngd som när Kate Bush sjunger ”There is thunder in our hearts” i 1985 års Running Up That Hill (A Deal With God). Under hela låtens gång bygger och bygger Niki & The Dove på Mother Protect och når längs vägen flera fullständigt rysningsframkallande platser. Är det flöjtslingan mot slutet, de mäktiga textraderna om lejoninnan som aldrig låter sig kuvas eller det ständigt peppande drivet framåt som är låtens verkliga peak? Omöjligt att svara på, det viktiga är att Mother Protect är 2010-talets kanske mest episka poplåt. (BS)

gallery_large

(Foto: Emma Svensson)

“En skugga susade strax över våra huvuden” – Malin Dahlström från Niki & The Dove om Mother Protect

– Det som faktiskt hänger kvar mest i minnet från inspelningen är när Gustaf spelade in flöjtmelodin med ett par kupade händer (sina egna kanske ska tilläggas). Detta dubbades dock med riktiga flöjter senare. Men handflöjten är med där i mixen. 

Har du nåt speciellt minne kopplat till låten? 

– När vi spelade in videon till Mother Protect där i höstskymningen – långt inne i det djupaste av Sörmland – susade en skugga strax över våra huvuden. Med en blandning av förskräckelse och förundran såg vi den ljudlösa ugglan försvinna in bland de höga tallarna. För de som inte har koll på ugglors vingbredd, så är den mellan 138 och 170 centimeter. Den upplevelsen glömmer vi inte. (GR)

  1. Chromatics – I Can Never Be Myself When You’re Around

Som att ta ecstasy på opiater frodas Chromatics bästa låtar affektivt av det tillstånd som uppstår i diskrepansen mellan deras euforiska syntpop och Ruth Radelets drömskt sedativa sång. I Can Never Be Myself When You’re Around från det mytomspunna dubbelalbumet Dear Tommy som ännu lyser med sin frånvaro är inget undantag. Med cineastisk prägel och filmiskt bildspråk är det en perfekt poplåt som innehåller flera av Chromatics mest kännetecknande element. Som en svällande känslostorm du både vill dansa och gråta till fångar ICNBMWYA i stora, svepande penseldrag såväl ångest som romantik. Att lyssna på låten är som att sluta sina ögon och se lika imaginära som ikoniska filmscener passera i revy. I de hörn av det gångna decenniet som kantades av Drive-soundtracket, M83 och 80-talsnostalgi tillhör Chromatics dess tveklöst mest långlivade kultsymboler. (JSö)

  1. Of Monsters And Men – Love, Love, Love

En låt om omöjlig kärlek är ett av de mindre kända spåren från isländska bandet Of Monsters And Mens dunderdebut My Head Is An Animal. Extremt enkel och repetitiv blir den ändå aldrig tröttsam tack vare Nannas frasering med kortkorta pauser mellan varje ord och sen en överraskande lång efter “before we dwell on it”. Klingande klockor, hennes fantastiska röst och en bittersöt melodi skapar precis rätt stämning för denna kärlekssaga. I den naturmytiska musikvideon illustreras den av kärleken mellan de oförenliga minotauren och sjöodjuret. (SK)

Kolla in plats 40 till 21 här.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA