x

KRÖNIKA: Därför lyssnar jag fortfarande på Michael Jackson

KRÖNIKA: Därför lyssnar jag fortfarande på Michael Jackson

Blir din favorittavla fulare om du får reda på att Hitler har målat den? Naturligtvis inte. Men vill du fortfarande ha den på väggen? Ett ganska självklart beslut va. Men av vilket skäl tar du ner den, och är du en dålig människa om du inte gör det?

Hitler är ett medvetet extremt exempel, men det här är en grå sörja. Låt mig citera dikten On The Creation of Niggers, skriven av en populär författare 1912.

”When, long ago, the gods created Earth
In 
Jove's fair image Man was shaped at birth.
The beasts for lesser parts were next designed;
Yet were they too remote from humankind.
To fill the gap, and join the rest to Man,
Th'
Olympian host conceiv'd a clever plan.
A beast they wrought, in semi-human figure,
Filled it with vice, and called the thing a Nigger.


Om du valde att googla och det visade sig att det här är en författare du gillar – vad gör du med dina böcker nu? Kan du separera de här åsikterna från hens berättelser? Det börjar bli knepigt. Beslut om hur jag ska resonera kring separation av konst och person är något jag brottats med i flera år, inte minst sedan #metoo.

För mig är det tydligt att musik berör mer än någon annan konstform. Både när Spotify plockade ner problematiska artister och när de ångrade sig hördes såväl jubel som ramaskrin. Följande män har gått gatlopp i etern, men jag har inte hört det skrikas mycket om att alla Weinstein-produktioner, Polanski-verk, Spacey-filmer och Louis C.K.-klipp borde sluta gå i repris på 6an och förvisas från Netflix och YouTube. Picasso, som inte tvekade att måla sig själv som minotaur på väldtäktsfärd, protesteras det någonsin när han ställs ut?

Kan ett rövhål till människa ha något konstnärligt att bidra med då? Lika mycket som en omusikalisk person kan vara en god människa. Det röviga kan genomsyra konsten – som i fallet Picasso – men det kan också vara osynligt. Det finns nazister som sjunger om annat än nazism. Det finns hustrumisshandlare som sjunger om blommor och fågelkvitter.

Ju mer jag funderat de här åren desto tydligare blir det vilka hycklarna är: de som hävdar att all konst skapad av kontroversiella konstnärer ska göras otillgänglig. De som hävdar att jag är en dålig människa om jag tar del av den. De som hävdar att jag inte får välja själv – som tycker att det är jag som är hycklaren för att jag lyssnar på Michael Jackson men bojkottar Chris Brown.

Så, för er som anammar inställningen att jag är ett svin om jag tar del av musik skapad av ett svin sätter vi upp en checklista ni kan pricka av nästa gång innan ni sätter på en låt.

1. När är preskriptionstiden?
Jag kan lova att det hänger hundratals våldtäktsmän på Louvren. Jag kan lova att det inte finns en enda rockstjärna från 50-talet som inte fixat ligg genom att utnyttja sin statusposition. Är det glömt och förlåtet?

2. Vem har ansvar för research?
Behöver jag finkamma nätet efter information om alla som är inblandade i en låt innan jag trycker play? Hur tar jag hänsyn till allt som inte kommit till ytan? Är det rentav mediernas, visselblåsarnas eller offrens ansvar att upplysa mig?

3. Vem ska man lita på?
Börjar bojkotten vid domslut, rykten, erkännanden, uthängningar eller någon annanstans?

4. Var går gränsen?
MJ verkar ha varit pedofil, det är vidrigt. Chris Brown slog Rihanna, fyfan. Varg Vikernes är någon hemmasnickrad variant av nazist, blä. Men hur är det med de som suttit av sina straff? Som bett om ursäkt? Han som varit genomgående schysst men kallade sin flickvän för hora en gång? Och glöm inte att 17 % av dina svenska favoritartister röstar brunt. Vad slinker igenom och vad är no-no?

Om du ska ta hänsyn till alla fyra punkter och börja sätta upp regler för vad som är svinigt nog får du såklart sluta lyssna på musik helt. Det är inte aktuellt, och eftersom jag inte vill tillhöra de där hycklarna insåg jag att det enda rimliga är att gå efter min magkänsla. Att sluta skämmas, och sluta lägga en massa research-ansvar på mig själv.

Jag får inga obehagskänslor när jag hör Dirty Diana. Därför lyssnar jag fortfarande på Michael Jackson. Men jag har läst polisrapporten om Chris Brown och mår illa av att se hans namn. As I Lay Dying, vars sångare hyrde en man för att mörda sin fru, ger mig inga obehagskänslor. Men, till stor sorg, blir jag för det mesta äcklad när jag sätter på favoriten Ryan Adams. Mina personliga associationer till texterna kontra hans beteende blir en för stor krock.

Personliga kopplingar väger tungt. Jag gillar flera östeuropeiska metalband med påstådda nazistkopplingar. De sjunger mest om träd, och jag kan ändå inte ukrainska. Samma relation har jag till Burzum, trots att det står en komplett jubelidiot till rasist bakom musiken. Liknande rykten om ett annat norskt metalband påverkade mig inte heller nämnvärt. Men när jag fick reda på att sångaren hade drogat min kompis på en klubb sade magen ifrån. Sedan Therions bandledare Christofer Johnsson blev SD-politiker och använde bandets Facebook-sida till att basha F! har jag sällan lust att sätta på dem längre. Min signerade plansch ligger på vinden.

Men jag lyssnar på det som inte får mig att vilja stänga av, och det får du också göra. Du normaliserar inte pedofili när du tar del av konst av en pedofil. Du låter inte honom komma undan med det. Du kan hata pedofilen och hans handlingar men älska musiken.

Att uppleva konst handlar om att uppleva känslor, så låt känslorna styra. Och om det enda kvarstående problemet är ångest över de 0,02 ören som går till Michael Jacksons estate varje gång du spelar Smooth Criminal på en förfest, gör som jag och köp begagnade skivor. Eller för all del, tanka skiten.

Avslutningsvis, några artister du kan ta ställning till huruvida du vill sluta lyssna på. (Källkritik bör appliceras).

1. Jimmy Page (kidnappade och våldtog en 14-åring)
2. John Lennon (har erkänt kvinnomisshandel)
3. James Brown (arresterades fyra gånger för att ha slagit sin tredje fru)
4. Miles Davis (erkänt att han slog sina fruar)
5. Tupac (arresterad för gruppvåldtäkt)
6. Iggy Pop (sex med en 13-årig groupie)
7. Ozzy Osbourne (försökte strypa Sharon)


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA