Thåström-medlemmen Ulf Ivarsson släpper soloskiva – "spännande med begränsningar"

Thåström-medlemmen Ulf Ivarsson släpper soloskiva – "spännande med begränsningar"

7 februari kommer Ulf Ivarsson (Thåström, Sky High, Rolf Wikström, Enter the Hunt, etc) med sin första skiva i helt eget namn. Lower Zone, som släpps på Gävle-etiketten Lamour, är en soloplatta för bas inspirerad av ett gäng solokonserter Ulf gjorde för ett par år sedan.

Vi träffas på ett fik vid Gullmarsplan i Stockholm, både han och jag kommer direkt från jobbet så oundvikligen kommer samtalet direkt in på Spotify, bloggar, social media och läget för både musikjournalister och musiker. Det leder till vinylskivor och hur man planerar musiken på en vinylskiva.

– Basen blir ju sämre ju längre in på skivan du hamnar, det blir sämre kvalitet och mer brus. Till exempel när jag mastrade Lower Zone i New York då hade jag en färdig låtordning, då sa han som mastrade ”jag tycker vi gör så här annars tappar du basen, du kan köra den ordningen digitalt men på skivan behöver det vara så här”. Du kan ju inte utveckla vinylen, du tappar botten desto längre in på skivan du kommer. Det är ju spännande med begränsningar och när du blir tvingad att jobba med gränser.

Och just det här blir som en röd tråd igenom samtalet med Ulf. Det handlar väldigt mycket om att utmana sig själv, att stå på tåna som han säger. Ulf Ivarsson har vuxit upp på scenen, han har spelat med Di Leva, Olle Ljungström, Claes Yngström och Sky High, Rolf Wikström bland många andra, och där kanske mest människor känner igenom honom, bredvid Thåström.

Lower Zone är något så unikt och ohippt som en soloplatta för bas. Det finns ingen sång, inga trummor, bara elektrisk och akustisk bas, ett gäng effektpedaler och loopar, med detta bygger Ulf suggestiva och spänningsfyllda musikstycken som pendlar mellan vackert akustiskt, groove och dark ambient. Det är en riktigt bra och spännande platta, men hur började det?

– Jag kände att fan jag måste göra något jag aldrig gjort förut, jag behövde en utmaning, att få stå lite på tå och inte veta vad som skulle hände. Planen var att jag skulle gå upp på scenen och jag skulle veta vad alla boxar gör men vad som händer skulle få hända. Jag ville ha den pressen på mig. Och de spelningarna är sen vad jag byggde på när jag spelade in skivan.

Hur nära är skivan solospelningarna du gjorde?

– Det är ganska nära. Det som skedde på scenen blev riktigt bra och skoj så då memorerade jag det, jag spelade inte in någonting. Det som blev bra byggde jag på under nästa spelning och så vidare. Så det mesta på skivan är det som hände på scenen. Men jag har ju suttit hemma och gjort tagningar på skivan tills jag kände att jag hade en form som fungerade. Så albumet är ju inte improviserat. Men jag ville ju ända få skivan att kännas nervig så det är väldigt få tagningar. Det måste ju finnas nån form av struktur och det är det som har tagit tid. För blir det bara ett misch-masch av oljud och noise så är ju det häftigt i sig själv, jag kände att det kanske jag kan göra nästa gång. Men det var väldigt roligt och det kändes bra att vända upp och ner på sig själv och utmana lite.

Vi pratar om hur det här har gjorts förut men aldrig riktigt på det här sättet, Ulf nämner Squarepusher och hur det lätt bara blir ekvilibrism av det. Så fort en basist ska göra en soloplatta så hamnar lätt all fokus på sånt. Ulf ville fokusera på att skapa en stämning och atmosfärer.

– Jag känner att jag är färdig med väldigt mycket i mitt musikerliv nu, där jag är nu är det här jag vill hålla på med. Jag har ju hållit på med det här i 20 år och ändå alltid gjort egen musik på sidan om också. Det har alltid varit viktigt för mig att inte hamna i en box utan göra det jag vill. Det gäller ju att hela tiden stå ut med det man spelar och lära sig nya världar. Jag har ju egentligen alltid hoppat in i saker som jag inte behärskar, för att det är enda sättet att lära sig saker.

Just det här återkommer om och om igen under hela vårat samtal att det finns ett intresse hos Ulf att göra saker som han kanske inte är riktigt bekväm med.

– Det kommer hela tiden tillbaka till när man var 15 och fick en kick av att bara att få ljud i grejerna. Det är ju det som är så jävla häftigt med musik. Det måste ju vara outhärdligt att bara försöka göra samma sak hela livet. Det är ju roligare att prata om musik där man inte behöver ta upp att refrängen kommer tre takter försent, för refrängen kommer ju aldrig, skrattar Ulf och dricker lite mer kaffe.

Blir det spelningar efter skivsläppet?

– Ja det blir det, hittills är det en på Gävle Teater 16 mars och sen kommer jag att spela lite på releasefesten på Rönnels Antikvariat i Stockholm, det blir mer av en teaser. Sen är det en liten minifestival på Fylkingen i Stockholm 22 mars. Det ska bli fler spelningar men allt är inte riktigt klart än.

Kommer det att bli fler skivor?

– Ja absolut, det här är jättekul! Jag skulle vilja testa med lite gästsångare, se vad det kan bli. Men samtidigt är det ju en experimentell värld, och det kanske ska få vara det. Man spånar ju iväg såklart, men jag gillar ju det där jazzkonceptet med instrumental musik. Det är ju det här jag vill syssla med nu, jag har ju i stort sett sagt upp allt förutom Thåström. Sky High var längesen och Roffe Wikström, det är slut nu för att jag vill göra det här. Thåström är fantastisk att spela med, miljön och helheten och han är en bra chef, man är inte 20 år längre och jag är rätt trött på tjafs och jidder som musiker. Jag har ju tagit ett riktigt kneg nu sen tre år tillbaka. Det var där mellan 2013 – 2017 hade jag väldigt mycket producentjobb och att producera bär sig inte. Visst finns det budget så går det men det finns det ju inte samtidigt som det är krav från skivbolagen att det ska låta som att man har en budget. Så jag kände att jag måste hitta tillbaka till musicerandet, så då tog jag det vanliga kneget.

Känner du att det har hjälp?

– Det är fantastisk, det är så himla mycket roligare nu. Visst kan man leva på musiken är det ju såklart fantastiskt, men det är ju inte så jämt. När man sitter i studion och spelar in ett band men man måste hålla på det där andra bandet också samtidigt för att ha råd med det, det är ju helt värdelöst. Så jag tog ett kneg, gjorde mig av med studion och flyttade hem mina grejer, slutade dricka alkohol. Och vart ska man gå efter Thåström? Jag vill inte hamna i en situation där man får ont i magen för att man inte vill vara där, och väldigt sällan har det att göra med musiken. Det handlar väldigt ofta om kemin och människorna man har runt sig.

Thåströms band har ju spelat ihop jättelänge nu.

– Det är en fantastisk sammansättning, alltifrån scenarbetare, ljudtekniker, management, det är en så jävla varm och välkomnade miljö. Och han är fantastisk att jobba för och det är inte bättre än den chef du jobbar för. Det kvittar ju hur bra jobb du gör om det är en idiot som bestämmer vad du ska göra. Och det är ju det som gör att det fortfarande är så förbannat kul att vara med där.

Det är uppenbart att Ulf Ivarsson har hittat en ny kick och en ny lycka i musiken. Han experimenterar igen, han säger själv att ha gett upp studio, producerandet och andra band har gett ett helt nytt fokus. Lower Zone är ett bevis på det, det är en spännande resa till platta där en bas får vara i centrum utan att hela tiden känna att den måste briljera.

Det blir ett väldigt långt samtal där vi i långa stunder pratar om andra artister och skivor, vi finner båda en gemensam kärlek i skivbolaget Ohm Resistance, och Ulf berättar att han har något på gång med basisten Bill Laswell men att det saknas en budget. Framtiden ser ljus ut och Ulf Ivarsson har mycket på gång, vi skiljs åt i regnet vid Gullmarsplan och jag sätter på mig lurarna igen för att låta Lower Zone föra mig hem med tvärbanan.

SENASTE: Postpunk-ikoner firar 40 år med 3 best of-spelningar i Sverige


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA