x

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 167-153

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 167-153

Under hösten 2020 dyker GAFFAs Morgan Storesund Skarin ner i den legendariske David Bowies karriär och presenterar en lista där stjärnans 378 låtar rankas – från sämst till bäst. En låtskatt som sträcker sig från 1965 till hans död 2016.

David Bowie är en väldigt unik artist, kanske den mest unika artisten i vår musikhistoria. Han var en tok. Det är nog det enda sättet att förklara hur någon kunde göra så mycket olika saker under en enda karriär. Hur han hela tiden kunde bryta ny mark utan att någonsin misslyckas. Hur han kunde pånyttföda sig själv som någon helt annan, bara sådär. Och hur han samtidigt både innan och efter de där otroliga åren mellan 1971 och 1983 kunde göra musik som var så otroligt dålig, löjlig och genuint pinsam. David Bowies högsta höjd var så himla hög och hans lägsta botten så galet låg. 

Den här listan räknar in precis varenda låt som är tillgänglig från Bowies långa diskografi. Från det sökande 60-talet, genom det geniförklarade 70-talet, pinsamma 80-talet, snedträffande 90-talet och vägen tillbaka till excellens under sina sista år i livet. Här räknas B-sidor in, låtar som på senare år grävts upp ur arkiven, covers på skiva och från livekonserter. Rubbet! 

Det finns dock några få undantag. Debuten från det vedervärdiga hårdrocksbandet Tin Machine, där Bowie var sångare under sent 80-tal, finns med. Men deras uppföljare Tin Machine II är inte medräknad här. Varför? Jo av den enkla anledningen att den inte finns på Spotify. Inkonsekvent? Kanske. Men vem orkar gräva längre efter något som inte kommer göra någon gladare. Tin Machines debut räcker långt, det lovar jag. Sedan dras strecket vid demos, inga demos. Så alla ni som hoppades på lite mysiga hemdemos från samlingsalbumet Conversation Piece, jag måste tyvärr göra er besvikna. 

Och så har vi det här med låtar som David Bowie gästar, är de med? Ja, ifall han bidrar lika mycket som artisten eller bandet han gästar. Det är ju trots allt David Bowie-låtar som rankas här. Om Bowie bara sjunger någon rad eller en liten hook, då är det ingen David Bowie-låt. Om han däremot tar stor plats och sätter ett ordentligt avtryckt på låten, då är det en David Bowie-låt.

Kolla in listan från början här

  1. Looking For Satellites (från Earthling, 1997)

Det är ändå imponerande hur David Bowie alltid försökte vara med och ta influenser från vad han tyckte var det mest inspirerande nya soundet just då. Och även om det 1997 inte fungerade lika bra som 1977, så var exempelvis ett album som Earthling i sina stunder riktigt bra. Med den gnissliga industrirocken i ryggen grävde sig Bowie ännu djupare ner i Storbritanniens nya elektroniska scen. Looking For Satellites är en av albumets få låtar som inte domineras av drum’n’bass, men den har fortfarande ett tidstypiskt sound. 

  1. Dirty Boys (från The Next Day, 2013)

Man skulle kunna tro att det är Bowie som ligger bakom varenda saxofonslinga på sina låtar. Men från och till tog han även in den rutinerade Steve Elson (som har jobbat med alla från Sam & Dave till Radiohead) på saxofon, bland annat här. Elsons solo på Dirty Boys är minnesvärt. Och nästan lite snuskigt, i alla fall om man frågar Tony Visconti. “Old Bump And Grind Stripper Music” ska han vid något tillfälle kallat låten. 

  1. V-2 Schneider (från “Heroes”, 1977)

David Bowie gjorde ingen hemlighet av Kraftwerks inflytande på sin musik. Under tiden sångaren turnerade med Station To Station i Europa hade han ofta Autobahn på i högtalarna på sina bilresor. Och ett album in på Berlintrilogin bestämde sig också Bowie för att hedra Kraftwerk-medlemmen Florian Schneider. Även om V-2 Schneider delvis är gitarrbaserad påminner gitarren mycket om Schneiders ljudeffekter på exempelvis Trans Europe Express

  1. Isn’t It Evening (The Revolutionary) (med Earl Slick från Zig Zag, 2003)

Earl Slick har varit en ständigt återkommande gitarrist i David Bowies band. Slick ersatte Mick Ronson inför Diamond Dogs-turnén och var kvar i bandet under två år. Sedan dess har gitarristen kommit och gått. Efter att David Bowie och Reeves Gabrels gått skilda vägar runt millennieskiftet var Earl Slick tillbaka i bandet. Och precis som med Gabrels och Andrew Belew betalade Bowie tillbaka Slick med ett gästspel, i det här fallet på gitarristens soloskiva från 2003. En fin rocklåt. Bowie var i bra form där precis innan hjärtattacken 2004. 

  1. Days (från Reality, 2003)

En fantastiskt fin kärlekslåt. Den skulle kunna tolkas som en break up-sång också. Men i så fall till vem? David Bowie och Iman Abdulmajid hade varit lyckligt gifta i tio år. Kan det handla om Bowies stormiga och kärlekslösa giftermål med Angie Bowie? Oavsett är låten i det mjukaste slaget, driven av bongo och akustisk gitarr med en catchy basgång från Visconti. Under det tidiga 00-talet hade Bowie slutat röka, vilket kunde höras på hans röst. Inte sedan Ziggy Stardust-tiden hade han kunnat sjunga i en sådan här ljus ton. 

  1. Never Let Me Down (från Never Let Me Down, 1987)

Titellåten från Never Let Me Down var albumets bästa. Den för tankarna till John Lennons sena sologrejer. Lite (Just Like) Starting Over. Vad som gör Never Let Me Down ännu bättre är hooken. Den bryter lite med resten av låten på ett snyggt sätt. 

  1. Waiting For The Man (från Bowie At The Beeb, 2003)

Det största beviset för The Velvet Undergrounds tunga influenser över Bowie är hur bra glamrockaren gjorde deras låtar. Den här versionen av Waiting For The Man ligger inte långt bort från originalet. Men den är bara så väl genomförd. Med ett ständigt ökande tempo, Mick Ronsons tunga gitarr och slutet som nästan går över i lite garagerock. Förträffligt. 

  1. Right (från Young Americans, 1975)

Right är ett exempel på hur Bowie gjorde sin egen grej av influenserna från soul och funk. Bowie ville göra körerna mer oväntade, vilket kan höras. Speciellt i stycket när Bowie och kören slänger sången mellan varandra runt minutstrecket. Ett snyggt grepp från en snyggt komponerad låt där Bowie använde gospelement på ett sätt som aldrig tidigare.

  1. Cygnet Committee (från David Bowie [Space Oddity], 1969)

Under 1969 var Bowie som tidigare nämnt väldigt inne på ett folkigt spår, med låtar där längre berättelser bredde ut sig. Här är den längsta varianten. Med en historia om en man som hjälper några revolutionärer till makten, men som blir sviken när det nya postrevolutionära samhället inte är så utopiskt som revolutionärerna utlovat. Värt att nämna är också ett återkommande parti i låten som påminner om något. Ja, nog hör man Bowie sjunga “It should be all night long” i huvudet till samma melodi. Kompositionen är inte helt olik den i Time. Bowie var verkligen något på spåren här. 

  1. Strangers When We Meet (från 1. Outside [The Nathan Adler Diaries: A Hyper Cycle], 1995 och Buddha Of Suburbia, 1993)

Strangers When We Meet påminner inte om något annat Bowie höll på med under det tidiga 90-talet. Varken det elektroniska 1993 eller industrirockiga 1995. Istället en lite Bruce Springsteen-liknande typ av låt. Kanske det mest gubbrockiga Bowie gjort. På Buddha Of Suburbia sticker den inte ut något särskilt, för precis som många låtar från albumet saknar produktionen glöd. Men på Outside fick Strangers When We Meet upprättelse, när den spelades in på nytt. Där är det en riktigt fin rocklåt med fantastiskt piano från Mike Garson. 

  1. Holy Holy (singel från 1971)

Holy Holy är en av de låtar där man verkligen kan höra Marc Bolan-influenser. Båda två hade Tony Visconti som producent och de samarbetade kort under 1970. Här trallar Bowie i sann Marc Bolan-anda. Men Holy Holy är också kvar med ena foten i hårdrocks-soundet med lite tyngre gitarrer 1971 hade både Bowies och Bolans sina respektive kreativa peakar och omvandlades i samma veva till glamgiganter. T.Rex släppte sitt klassiska Electric Warrior-album och Bowie spelade in både Hunky Dory och Ziggy Stardust. Holy Holy var en av de många låtar som var tänkt för Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars, men som ströks i slutändan. Ännu en låt som gärna fått gå före It Ain’t Easy

  1. Rebel Rebel (Diamond Dogs, 1974)

Vad håller han på med, skribenten? Rebel Rebel på plats 156? Ja. Är det bara jag eller är Rebel Rebel långt ifrån Bowies bästa låt. Vissa ser det som ett anthem för glamrockarens attityd mot omvärlden. Hans ovillighet att vara fansen till lags. En rebell helt enkelt. Men Rebel Rebel är en otroligt orebellisk låt. Kanske den mest konventionella rocklåten David Bowie skrivit. Den är så trallig och tjoig. Lite som en hejaramsa. Rebel Rebel hade passat bättre för säg Sweet. Inte David Bowie. Det här är låten för de som aldrig lyssnat på någon annan Bowielåt och som aldrig kommer göra det. Bowies motsvarighet till We Will Rock You eller Brown Eyed Girl. Oväntat nog verkade han tycka om den själv, vilket är konstigt med tanke på hur mycket Bowie verkade avsky att vara känd i perioder. 

  1. All The Madmen (från The Man Who Sold The World, 1970)

Den kanske enda gången David Bowie närmade sig den progressiva rocken. Förutom de tidstypiska hårdrockselementen finns det också någon lite engelsk folkådra och taktbyten som för tankarna till Jethro Tull. Det är inte långt ifrån supertidig Queen heller, tänk Liar. Låten handlar liksom många av låtarna från The Man Who Sold The World om galenskap. Det här var en period David Bowie reflekterade en hel del över sin schizofrena bror. 

  1. God Bless The Girl (från The Next Day EP, 2013)

Den bästa låten från The Next Day EP. God Bless The Girl har ett lite Instant Karma!/ Movin’ On Up-sound, med en komposition där klassisk gospel möter rock. Fylld av riffig akustisk gitarr och körer. Det svänger!

  1. Joe The Lion (“Heroes”, 1977)

Joe The Lion är inte till för att sättas på i bakgrunden när man har en mysig middag. Det skränar och det skriks. Men det är ett kontrollerat kaos. Bowie ska ha varit influerad av den tyska krautrocken här, men det känns inte helt omöjligt att han hade lyssnat lite på punk också.

Alla presenterade låtar i en Spotify-lista:

Kolla in plats 152 till 138


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA