x

Markus Krunegård: “Det finns så jävla mycket glädje, mörker och snusk i varenda en”

Markus Krunegård: “Det finns så jävla mycket glädje, mörker och snusk i varenda en”

Sju soloalbum in och Markus Krunegård har lagt sig platt inför sin obotliga spretighet. För GAFFAs Johanna Eriksson berättar han om att springa genom konstutställningar, det manliga självförtroendet i teknik och vad längtan efter hår på kuken gör med en.

December 2020. Markus Krunegård äter lunch på Antons Restaurang i Vadstena. På bordet står en pizza strösslad med små leende bananslantar, ananasbitar och oregano. Till det en öl. Han tar en bild och dundrar ut den på Instagram. I versaler skriver han TUTTI FRUTTI.

Hjärnverksamheten för titeln på det nya albumet Tutti Frutti – Från Lokalen Under Sushin.

– Jag blev glad av det ordet. Det var en färgsprakande karamellbomb som bara fastnade. Jag ville också göra det omöjligt för mig själv att göra ännu ett bajsnödigt svartvitt omslag.

Jag träffar Markus Krunegård i lokalen under sushin. Hans studio på Folkungagatan sedan två år tillbaka. På väggarna hänger maskeradmasker och fjädrar. Den som kan sin Krunis känner igen dem från musikvideor som Du Stör Dig Hårt På Mig eller Vill Ha Dig. På bordet avlöser klibbiga ringar varandra. Rören dånar när någon spolar från restaurangen ovanför.

– Det är speciellt det där med platser. Man tenderar att minnas var man befann sig när speciella händelser inträffade, som månlandningen eller 9/11. Samma lär det bli med pandemiåren. Det blir som en liten homage till att jag spenderade väldigt mycket tid här.

Med titeln reserverar sig också Markus Krunegård mot en vanligt förekommande anklagelse.

– Jag får ofta höra att jag är spretig. Egentligen fattar jag inte varför det skulle vara något negativt. Jag går liksom inte igång på att göra något snyggt eller perfekt, det finns andra som gör det bättre. Om jag själv döper plattan till Tutti Frutti kan ingen vara på mig om det. Det finns liksom redan i innehållsförteckningen.

Var kommer spretigheten ifrån?

– Jag var sen in i puberteten. Låg länge och önskade mig hår på kuken. Karaktärsdanande på många sätt, men jag insåg att det är hopplöst att ligga och vänta på att saker ska hända. Till slut måste man ta tag i det själv. Det är som att springa med vikter länge, när man väl tar av dem fortsätter man i samma takt.

”JAG VILL RITA MED TUSCH, SÅ SKIT I DET GUBBJÄVEL”

Nytt för den nya skivan är att Markus Krunegård skrivit låtar tillsammans med andra för första gången. Fyra av låtarna är skrivna med artistkollegorna Jonnali Mikaela Parmenius – mer känd som Noonie Bao – och Linus Wiklund. En metod som han tidigare dragit sig ifrån.

– Dels har jag aldrig vågat ta mig själv på så stort allvar, att sitta i ett rum med andra med syftet att skriva till mig. Det kändes lite som när jag hade hemmafest en gång på gymnasiet. Jag hade bjudit alla möjliga från klassen, både vanliga naturare och mitt rädda-världen-veganer-gäng. Jag var skitstressad över att alla skulle trivas ihop.

Det fanns på samma sätt en tanke om att samarbeten skulle resultera i skrivkramp.

– Jag var rädd att jag inte skulle få ur mig något när andra satt i rummet. Men Jonnali och Linus frågade om vi skulle göra det till mig, och då kändes det väldigt kul och smickrande.

Även produktionen av låtarna har sett annorlunda ut. Lokalen under sushins studiomässiga begränsningar och selektiva möten med människor har gjort låtarna till mindre DIY-projekt.

– Jag har länge haft någon form av överdriven respekt för teknik. Det har varit så många år av att sitta i studior med män som lagt sitt självförtroende i teknik. ”Ah sådär kan du göra, men det är inte rätt.” Det har nog hämmat mig lite.

– Den här gången har det varit väldigt kul att testa sig fram själv. Och det är ju som att rita. Det är klart att det kan bli finare med en pensel, men jag vill rita med tusch, så skit i det gubbjävel.

NÄR POLLETTEN TRILLAR NER

Texterna på albumet beskriver Markus Krunegård som en dagbokssvit. Betraktelser och självterapi under flera ringar av tid. Alltid på rim.

– Det är såklart äckligt att ägna sig åt det offentligt. Men du vet, man funderar på sina vedermödor och det måste ut på något sätt.

Skriver du dagbok?

– Nej, jag behöver ju inte det. Låttexterna fyller den funktionen. Jag har ju försökt, men kom liksom aldrig över den där tröskeln med dagboksskrivande. ”Hej! Idag gick jag upp! Eee, när gick jag upp?” Det blev bara som någon låsning. Jag tror man måste hitta sitt sätt med saker.

– En pollett som föll ner var när mamma drog med mig på konstutställningar som liten. Först tyckte jag att det kändes så jobbigt att stå där och känna in konsten. Wow. Detta måste ha tagit så lång tid att måla. Då sa mamma att jag kunde springa genom utställningen om jag ville. Konstnären bryr sig inte. Samma med texter. Man gör precis som man vill.

Polletten syns. I Markus Krunegårds texter är det lekfulla förhållningssättet till språk ständigt närvarande. ”Jorå, klart de tar euro på båten till Finland vad troru?” inleder Ville Så Mycket Mera Än O Bara Fantisera. Ett av många exempel på den totalt obrydda inställningen till språkliga regler.

Vad är språk för dig?

– Ett uttryckssätt, precis som musik. I skolan gick jag svenska för invandrare alldeles för länge. Det gjorde att jag inte hade något självförtroende i språk. Jag tänkte att det där inte var något för mig. Men det har alltid funnits en lust hos mig att uttrycka mig, så jag hade inget val. Alltså grammatik kan jag ju, men stavning däremot, det är jag dokumenterat usel på.

– Musik syns inte på samma sätt. Det är vågor i luften som träffar ditt öra och så känner du saker. Typ ”Åh, sådär var det när mina föräldrar skiljde sig, eller när jag blev lämnad eller kär.” Det är ju helt knäppt, magi på något vis. Är det något som är fritt så är det ju det, oavsett om det handlar om studioteknik eller texter. Därför hatar jag när det börjar handla om regler och sånt. ”Du kan inte ta ett a-moll efter ett c.” Jo, det kan jag visst?

Är folk på dig mycket med sånt?

– Nej inte direkt. Men det handlar om rädsla. Alla människor vill ju ha regler för att man ska ha något att hålla sig i. För det är ju läskigt när det är fritt också. Ett öppet hav liksom.

”DET FINNS INGEN SOM ÄR BÄTTRE ÄN MIG PÅ ATT VARA MARKUS KRUNEGÅRD”

Artister lägger gärna den tyngsta låten sist på sina album. Det är sen gammalt. Prince valde Purple Rain som sista låt och 747 avslutar Kents Isola. De är beredda att avsluta konserter och fyllda med stora sanningar.

Tutti Frutti – Från Lokalen Under Sushin heter den Aldrig Vart Så Här Gammal Förut. En syntigt förlåtande skildring av hur det är att vara människa.

“Har aldrig vart så här gammal förut

O den sanningen tar aldrig slut

Har aldrig vart så här gammal förut

Hur beter man sig nu”

Hur fungerar man i den sanningen?

– Jag brukar tänka så här; vilken tanke man än tänker så har ju den med all sannolikhet redan tänkts förut. Men ingen annan har tänkt den just nu, och ingen som tänkt den var just du. Det finns ingen som är bättre än mig på att vara Markus Krunegård. Sen behöver det inte vara bra. Men det är ingen som är bättre. Man har liksom aldrig varit så här gammal. Och det gäller ju alla alltid. Man tror att tanten på gatan är expert på att vara tant. Det är hon inte. 

Markus minns när han var 18 och kunde tycka synd om 35-åringar på stan. 

– Stackars han. Han är så gammal och kan säkert inte få stånd längre. Sen blev man själv 35 och fortsatt lika lost.

Hur beter man sig när man är 41?

– Men exakt. Ingen aning. Jag känner mer och mer – ju äldre man blir – att människan är människan. Det finns så jävla mycket glädje, mörker och snusk i varenda en. Samma gäller med beteende. Jag är ganska förlåtande mot andra, hårdare mot mig själv. Man kan ju försöka vara empatisk och snäll i alla fall. Förutom det vet jag inte.

MUSIKÅRET 1987: Embryot till rick rolling föddes medan Palmes mördare jagades


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA