x

KLASSIKERN: En trappa till himmelriket som bakvänt påstods leda till helvetet

KLASSIKERN: En trappa till himmelriket som bakvänt påstods leda till helvetet

Det engelska rockbandet Led Zeppelin släppte ett otitulerat album, det fjärde i ordningen, som skulle föreviga dem i musikhistorien. Eftersom det innehöll den episka Stairway To Heaven som klockar in på över åtta minuter. GAFFAs Jim Knutsson återvänder till 1971 för att dissekera vad som i folkmun kallas IV, efter att bandet själva ville ge ut skivan anonymt efter kritiken de hade fått efter förra skivan III.

Den briljanta gitarristen Jimmy Page producerade skivan, som idag firar 50 år, ute på den engelska landsbygden. Bandet experimenterade friskt med sin unika blandning av hård tung rock med rötterna i bluesen. Alla de fyra bandmedlemmarna är som fyra ingredienser som var för sig är mästerliga, men som blir ännu bättre när de får briljera ihop utan att stjäla varandras rampljus. 

Jimmy Page spelar riff hårda som en stenbocks attack, John Paul Jones kör självsäkra och kompetenta basgångar, John Bonham är som ett barn på julafton bakom trumsetet och sångaren Robert Plant sjunger som en gud om man ska vara rättvis. De är som de fyra symbolerna på skivomslaget som de själva har valt att representera sig själva, som blir till något större ihop. 

Singeln Black Dog inleder passande nog albumet då verserna startar och stannar gång på gång. En slags call and response där Plant först sjunger acapella och bandet sedan svarar med musiken. Den komplexa dynamiken vägs upp av det enkla i att låten är döpt efter en svart labrador som strosade runt den lantliga inspelningsstudion.



Rock And Roll är exakt vad den utgör sig för att vara i titeln, en rak och spontan rock 'n' roll-dänga, som blir till ett perfekt komplement till den föregående låtens komplexitet. Hade det inte varit för Plants omisskännliga röst så hade det lika gärna kunnat ha varit Chuck Berry som stod bakom drivet, medan Bonham lånar groovet från Little Richard.



Sedan kastas man plötsligt in i en keltisk folkduett med brittiska folkrockbandet Fairport Conventions tidigare sångerska Sandy Denny. Kasten är tvära när den akustiska The Battle Of Evermore textmässigt kan anspela på boken Sagan Om Ringen med sin fantasy-drivna medeltidsversion. Page hade aldrig rört en mandolin innan han skrev denna på studs när han lånade den från basisten. Det var dessutom bandets enda inspelade duett och enda kvinnliga röst som kunde höras i deras verk. 

Ännu en låt på albumet, Misty Mountain Hop, kan även den låna sin inspiration från samma bok men det är tyvärr också den enda mediokra stunden på det i övrigt fulländade mästerverket. Vill man förändra samhället så krävs det en starkare låt än så här. 



Men däremellan klämmer de in sin episka signaturmelodi i form av Stairway To Heaven som säkerligen blev påverkad av den avslappnade atmosfären som omgivningarna vid studion på landet gav. Det fanns inget att bli störd av och en av världens mest ikoniska rocklåtar kunde därför sakta växa fram i sin egen takt. Som en trilogi i sig själv så växer både tempot och volymen från ett akustiskt lunk till ett hårt rockande gitarrsolo för att sedan avslutas i acapella. Det komplexa och mångfasetterade mästerverket tog över ett år att färdigställas från låtskiss till den orgasm som slutprodukten är. 



Underligt nog släpptes den inte som singel, men eftersom radiostationerna ändå spelade den så gjorde det gott för albumförsäljningen. På 80-talet hävdades det att om man spelade låten baklänges så skulle det finnas ett dolt budskap i mittensektionen. "Here's to my sweet Satan, the one whose little path would make me sad whose power is Satan, he'll give you, he'll give you 666, there was a little tool shed where he made us suffer, sad Satan" skulle texten gå baklänges. Det löjliga men ändå underhållande ryktet om att trappan till himmelriket bakvänt påstods leda ner till helvetet gjorde nog bara så att ännu fler skivor såldes.

Nedan kan du lyssna till hur låten går framlänges för att sedan vända och gå baklänges och därmed förmedla det påstådda satanistiska budskapet.



Tyngre trummor går inte att hitta när John Bonham står i fokus i en avslutande fantastisk cover på en blueslåt, When The Levee Breaks, som även är bandets höjdpunkt i karriären. Subjektivt sätt. Stairway To Heaven är den låt som omnämns så fort deras största verk kommer på tal, och det är förståeligt då den är en majestätisk berättelse. Den kommer dock inte i närheten av den tyngd som When The Levee Breaks ligger bakom där Plants munspel är pricken över i:et.

IV räknas som bandets mästerverk, men personligen ser jag den som en del av den fantastiska trappan som bar fram till den himmelska dubbelskivan Physical Graffiti fyra år senare.



LÄS OCKSÅ: LISTA: Led Zeppelins 10 bästa låtar


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA