x

KLASSIKERN: Robotar som vägrade att objektifieras

KLASSIKERN: Robotar som vägrade att objektifieras

Idag är det 35 år sedan Kraftwerk bjöd in oss till sitt Electric Café. GAFFAs Jim Knutsson avhandlar technopop från 1986 där ämnet sex för ovanlighetens skull stod i fokus hos de tyska syntpionjärerna i singeln Sex Object.

Electric Café var det nionde albumet i ordningen och skulle efterföljas av 17 års tystnad på studioalbumfronten. Skivan rann inte heller ut obehindrat från en aldrig sinande kreativ källa, utan tog nästan hela fem år att färdigställa. Detta på grund av många anledningar som till exempel att Ralf Hütter skadade sig i en cykelolycka, vilket är lite ironiskt då de nyligen hade släppt den fristående singeln, Tour De France, dedikerad till just cykling. Han verkade också mer intresserad av just cykling än musik under dessa år, samtidigt som resten av bandet oroade sig om de hade tillräckligt med idéer för ett starkt nyskapande material. 

De blandade techno, syntpop och electro i vad de själva kallade techno pop, vilket ett av skivans arbetsnamn också var. Och som de sedan 2009 nu har döpt om detta album till. Kärt barn har många namn antar jag. 

Boing, boom, tshack inleds albumet med en repeterande röst som sedan hackas upp över vad som skulle kunna vara hip hop-beats, innan syntslingan letar sig in i den evigt briljanta musikmaskin som Kraftwerk utgör. De få låtarna, bara sex till antalet, går först sömlöst in i varandra där de syntetiska elektroniska ljuden flyter runt över industriella rytmer. Vilket också påpekas ifall man skulle missa det.

Skivan gavs ut i tyska-, engelska- och spansksjungande utgåvor och de digitala elementen började ta över och radera ut de mänskliga dragen på ett genialt sätt. Den dansvänliga Musique Non-Stop, vars titel det svenska popbandet Kent antagligen stal till deras singel Musik Non Stop, återupprepar generiska rader från könlösa datorröster på engelska och franska. 



Sedan ringer telefonen utan att kunna komma fram i den svängiga och melodiösa singeln The Telephone Call, som är skivans höjdpunkt. Karl Bartos sjunger för ovanlighetens skull de trånande raderna "you're so close but far away, I call you up all night and day". De gamla ringsignalerna tyder på en annan tid vars problem fortfarande existerar i en modern kontext. När alla är uppkopplade mot varandra dygnet runt men ändå inte kan få kontakt med varandra. Man ser att meddelanden har blivit lästa men förblir ändå obesvarade. 

Skivan kan lätt delas upp i två delar där första halvan är mer upprepande av enstaka pratade meningar där de tre låtarna smälter in i varandra som en del i en trilogi. Medan andra halvan följer popformatet med sång som i nämnda Sex Object som tar avstånd från objektifiering. "I don't want to be your sex object, show some feeling and respect". Något som visade mer prov på deras mänskliga sida än den mer typiskt kalla, och den andra delen avslutas med titelspåret med verser på franska.

Kraftwerks album är alltid som en politisk konstutställning genom bilderna som förmedlas i ens eget huvud, medan skivans tema avhandlas genom dynamisk och rytmisk syntpop som både är direkt och går på djupet. De kommenterar inte bara samtiden utan vågar även sticka ut hakan och kommentera framtiden. Och även om temat på Electric Café är vagare och svagare än vanligt så är inte musiken det, utan det är ett mästerverk från första till sista sekund.

Wolfgang Flür som spelade slagverk lämnade sedan officiellt bandet efter denna skiva, även om han musikaliskt inte hade varit med och bidragit på varken denna skiva eller föregångaren Computer World. Sedan hördes inte ett ljud från Kling Klang-studion på 17 år förutom när de remixade sig själva på The Mix.



LÄS OCKSÅ: KLASSIKERN: En tillbakablick till framtiden


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA