x

UNDERSKATTAT: Gammal skåpmat som visar på oväntad attityd

UNDERSKATTAT: Gammal skåpmat som visar på oväntad attityd

I nya artikelserien UNDERSKATTAT gräver vi ner oss i skivorna som har blivit förbisedda av en eller annan anledning trots sin höga kvalitet. GAFFAs Jim Knutsson börjar med att dyka ner i Led Zeppelins egentliga samlingsskiva Coda, som var det sista bandet gav ut efter att trummisen John Bonham hade kvävts till döds i sina egna spyor.

Det engelska rockbandet upplöstes nästan två år tidigare när Coda damp ner i slutet av 1982. Nu samlades de låtar från karriären som inte hade sett dagens ljus än, åtminstone inte i dessa former. Så följ med på resan som avslutade deras briljanta karriär med groovy rock 'n' roll och blues. 

Det osexiga med albumet och varför det ofta är förbisett är att det mest släpptes för att hedra bandets kontrakt med skivbolaget Swan Song Records. Skåpmat samlades in från slutet av 60-talet och hela 70-talet men var dock inte ledsen för det, för Led Zeppelins lägstanivå är hög. Dessutom får vi som fortfarande inte var påtänkta på 70-talet  en inblick i hur I Can't Quit You Baby lät live utan att dränkas i publikens vrål och applåder.

Led Zeppelin tolkar Willie Dixons blueslåt som först spelades in av Otis Rush redan 1956. Detta är dock inte den ultimata coverversionen utan mer för den nördiga som vill höra fler tagningar. Den bästa tolkningen av låten som vittnar om ett förhållande som går sönder, porträtterades istället perfekt av Robert Plants sångmässigt passionerade utsvävningar redan på debutalbumet. Där trummisen John Bonham och basisten John Paul Jones även lät gitarristen Jimmy Page att skina iväg, medan de höll kvar låten på jorden på ett fantastiskt sätt. Att den återkommer även på deras sista skiva blir som att cirkeln sluts.



Likt en officiell bootleg-skiva så bjuds det på dolda pärlor som Darlene som har en koppling till Sverige, på det sättet att den spelades in i legendariska Polar Studios i Stockholm samtidigt som punken nådde sin peak 1978. 



Bandet försökte hänga med i punksvängarna med den lite mer uppkäftiga och energiska Wearing And Tearing som avslutar skivan på ett aggressivt sätt. Och samtidigt som ett band självklart behöver utvecklas genom åren, så måste man ju inte heller följa alla trender som kommer och går. Men det är intressant att höra bandet med en mer hotfull attityd som närmar sig hur Guns N' Roses skulle komma att låta i början av sin karriär.

John "Bonzo" Bonham festade ihjäl sig 1980 när han kvävdes i sina egna spyor medan han sov efter en dags konstant hårt festande. Som tur var så tog bandet beslutet att inte fortsätta utan honom och när man hör Bonzo's Montreux så förstår man varför. Det är i princip ett enda långt trumsolo, om man bortser från Jimmy Pages effekter, som visar på att Bonzo definitivt var en fjärdedel av anledningen till bandets ljudbild. Och en av världens bästa trummisar någonsin för den delen.



Detta är inte ett värdigt avslut eftersom det aldrig var tänkt som ett album i sin helhet, däri ligger den halvljumma kritiken som finns mot skivan rent allmänt. Men det är detta man behöver bortse från och plocka ut låtarna, vilket är lätt i dessa streamingtider, som blir starkare var för sig och inse att det finns något där att uppskatta. Speciellt eftersom det blir som en sista chans att upptäcka nya riff med bandet efter att ha lyssnat sönder deras flertalet fantastiska studioalbum på repeat. 



LÄS OCKSÅ: LISTA: Led Zeppelins 10 bästa låtar


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA