x

"Ett alibi för att inte växa upp"

"Ett alibi för att inte växa upp"

Det är tv å herrar med lite trötta ögon som tar emot i en ombonad studio ute i stadsdelen Sandarna i västra Göteborg. Producenten Mattias Glavå är på plats vid mixerbordet, nye basisten Victor ligger raklång i en soffa och småslumrar. Adam Bolmeus och Martin Elisson sätter sig ned och lyssnar till ett utkast till vad som ska bli
den instrumentala, nionde och sista låten på kommande skivan En Magisk Tanke. Det finns en bakfylla i luften, men en gemytlig sådan. Kvällen innan var bandet i Stockholm för att spela ett par låtar på skivbolaget EMI s showcase tillsammans med några andra artister i bolagets stall. Martin konstaterar att det hela var en väldigt märklig tillställning.

För Hästpojken känns inte som bandet som åker och visar upp sig på branschfest i huvudstaden, om de inte verkligen måste. Ända sedan debuten Caligula från 2008
har det funnits något respektlöst och uppfriskande över Hästpojken som antyder att de är ett band som inte bryr sig särskilt mycket om vad som förväntas av dem eller
vad de ska göra härnäst. Viktigast är att de själva är 100 procent filosofiskt och musikaliskt tillfredställda med vad de åstadkommer. Och att alltid ha ryggen fri. Ungefär som Bad Cash Quartet var i början.

Men från just den tiden finns det inget kvar. Det finns inga gamla halvfärdiga låtskelett som plockats fram och dammats av, och inga andra skelett heller för den delen. Från den tiden har Hästpojken inget kvar att dölja och inget kvar att färdigställa. Efter album nummer två var det tomt i garderoben och bandet fann sig själva börja från början.

Martin Elisson: Ja, alltså på första skivan fanns ju till exempel vår första singel Shane McGowan, en låt som jag skrev när jag var typ 16 år gammal. Och på förra skivan fanns det också ett par gamla låtar som jag skrev på Bad Cash-tiden. Nu har det varit helt tomt. Därför har det också tagit lite längre tid, nästan två år. Men det har varit kul att utgå ifrån något annat. Något som är nu. Det gamla har vi rensat bort.

Adam Bolmeus: Nu var det väl lite viktigare att hitta en anledning att göra en skiva. Innan fanns det grejer kvar som vi kände att vi ville släppa. Nu var det just helt tomt och vi var tvungna att fråga oss "varför ska vi göra det här, hur ska det låta" och så. Det var ett större beslut att göra en skiva till.

Var det självklart att det ens skulle bli ett tredje album?

Adam: Ja, jag tror aldrig att vi frågade varandra om vi skulle fortsätta, så det var nog självklart ja.
Martin: Och om man hade tankar i de banorna så var det sådant som man tänkte när man var hemma själv, och var ensam. Det vågade man aldrig lufta.

Om man ser till exempelvis senaste singeln Samma Himlar så känns mycket igen textmässigt. Tonårsångesten finns kvar.

Martin: Jo … alltså jag fattar ju också någonstans att det kan bli tjatigt att höra en medelålders man reflektera över sina tonår. Men …
Adam: Men vi känner ju oss inte vuxna direkt.

Martin: Nej, men i alla fall för egen del och för Adam också tror jag, så när man håller på med musik så blir det ett slags alibi för att inte växa upp, i alla fall inte på samma sätt som för många människor. Samtidigt kan jag tycka att man … det låter kanske lite högtravande, men om man "uttrycker sig" eller "skapar", fan det låter ju för jävla illa hör jag, men det jag menar är att då kanske man reflekterar lite mer över livet än vad många andra människor gör.

Adam: Det är väl bara den texten på skivan som är sån dessutom, väl?
Martin: Ja, absolut. Sen tycker jag att jag lyckades ganska bra med den texten, jag fick en liten knorr på det. Det är inte bara det här att man radar upp olika situationer
man varit med om. Det är också den låten som ligger närmast förra skivan både musikaliskt och tidsmässigt. Det var den första vi skrev.
Adam: Ja, precis. Resten av skivan består ju av kärlekstexter.

Ja, hela skivan känns lite kärlekstörstande på något sätt?

Martin: Ja det är lite kul, jag har inte skrivit om det innan. De flesta människor blir ju olyckligt kära någon gång och då är man väldigt nära en psykos, tror jag. Man blir manisk, eller bryr sig inte om man bränner alla sina pengar till exempel. Man tappar greppet om verkligheten. Och det jag har skrivit om är ganska mycket om förhållanden som gått i stå. När man varit ihop med någon i ett eller två eller 15 år för länge. Det är inte särskilt självupplevt, kanske jag ska säga. Det var så länge sedan jag hade ett förhållande så det här kanske är ett sätt att låtsas som att allt det där bara är jobbigt ändå.

Men jag får uppfattningen att du inte riktigt är övertygad om att det är kärlek som är lösningen?

Martin: Jo, men det är jag nog ganska övertygad om. Jag tror nog att man ska vara två. Men jag själv har aldrig fått det att fungera.

Känner du Adam att du vill kunna identifiera dig med Martins texter?

Adam: Jo, men det kan jag känna ibland. Jag kan både klaga på det jag tycker kanske inte känns så bra, att det där har du sjungit om innan och det känns lite förlegat nu, samtidigt som jag kan hjälpa till och plocka fram det bästa. Men jag är inte en så viktig del där ändå egentligen. Jag skulle aldrig kunna komma på en grundidé till en text. Jag är nog lika bra på det som … Bert Karlsson.

Uppstår det några konflikter mellan er?

Martin: Ja, vi blir oense om saker hela tiden. Men i slutändan så är vi ju alltid överens.

Adam: Vi släpper aldrig någonting när vi tycker olika, och ibland får man ju erkänna att man haft fel. Och liksom "det där hade du faktiskt jävligt rätt i, det blev väldigt bra".
Martin:
Men vi bråkar ju inte jättemycket. Inte som i Bad Cash, där bråkade ju alla medlemmar extremt mycket, och vi fick varandra att må sämre. Så är det inte alls
nu. Det är ingen idé att bråka om musik egentligen, för det funkar inte om den andre inte är nöjd med en viss sak, då går i Hästpojkens fall 50 procent av bandet runt och är missnöjt. Det går inte.
Adam: Så länge man är två stycken så måste man kunna känna att det hade inte varit lika bra om man inte hade den andra. Känner man inte det så är det ingen idé med det längre. Men än så länge är vi inte så pass oense att det är någon risk för splittring.

Ni är båda två runt 30 år nu, har ni känt av någon kris i era liv?

Martin: Jag hade min 30-årskris när jag var typ 23. Jag hade absolut inte velat vara yngre faktiskt. Jag är rent psykiskt tryggare i mig själv nu, är inte rädd för att dö och lär mig mer och mer hela tiden. Jag reflekterar överlag väldigt lite över min ålder. Visst funderar jag kring vad jag ska göra nu, vad man ska göra med sitt liv, men det har jag alltid gjort. Det är en mänsklig fråga, då spelar det ingen roll om man är 15 eller 32. Skillnaden är att nu tror jag man har fler svar.

Hur stor trygghet är Hästpojken för er?

Adam: Alltså, allt hade sett så annorlunda ut om vi inte hade haft det här. Man hade antagligen gjort en massa saker som inte hade med musik att göra – och allt hade varit jävligt mycket jobbigare. Men som det är nu känner jag att man är i nivå med sina hjältar, och det ger ett sånt jävla rus.
Martin: För mig är Hästpojken som ett förhållande. Jag investerar lika mycket tid och känslor i det här som andra gör i ett kärleksförhållande.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA