”Jag känner att jag är lite trött på mig själv", säger personen bakom September till GAFFA. Nu gör hon sig redo för något helt annat och helt på svenska.
Petra Marklund har gjort sig känd som discodrottningen September. Hon har turnerat Asien, Europa och USA runt nästan konstant i tio år med sin glittriga eurodisco-pop. Och nu senast blev hon folkkär i Sverige i och med sin medverkan i Så Mycket Bättre. Nu står Petra Marklund själv, utan något eurodisco-alias och utan några språkbarriärer. Tillsammans med Jocke Berg från Kent har hon skapat något personligare och vemodigare.
– Jag har alltid velat göra den här skivan. Jag älskar det jag gjort hittills och det ger mig en jättekick, men jag är ute efter något annat också. Att känna någonting annat och göra på ett annat sätt. Något som är fokuserat lite mindre på show och mer på låtar. Jag vill förmedla en personligare sida av mig själv, och få dela med mig av berättelser som folk kan känna igen sig i, säger Petra Marklund, som i höst släpper sitt första svenskspråkiga album under eget namn.
Petra Marklund berättar att hon först var ganska nervös för att arbeta med Jocke Berg. Att Kent och September "kanske inte är de första två artister man tänker ska samarbeta". Första tiden var det därför lite pirrigt, men när Jocke levererade texten till låten Sanningen, som handlar om priset man får betala för framgång, var Petra såld.
– Jag kände direkt att det här är så jävla bra. Det här handlar om mig och var jag är just nu i mitt liv, och det är kopplat till varför jag behöver göra den här skivan. Jag känner att jag är lite trött på mig själv, på "mitt framgångsrika jävla liv" som texten går. Liksom fan vad allting måste vara så framgångsrikt hela tiden, att "nu måste vi upp på den och den listan". Ibland är den pressen från skivbolag och annat ganska jobbig. Jag är inte en pryl som någon har uppfunnit. Därför var det väldigt skönt och kreativt givande att få göra den här skivan, och inte tänka så mycket på de där sakerna.
Är det ditt rätta jag som kommer fram?
– Nej, det är mer mina två jag som möts, och båda är lika mycket jag egentligen. Det finns ju spår av September i det här projektet också. Det är lite som när jag var liten och gick på dansskola och tyckte om att ha tuffa kläder och få uppmärksamhet, samtidigt som jag tyckte om att sitta själv på mitt rum och spela gitarr, hitta på ackord och sjunga om det som hänt under dagen. Det ena jaget ger energi till det andra.
Och med den skillnaden att det här jaget är betydligt sorgsnare?
– Alltså visst är det lite mörkare men så jävla mörkt är det inte. Hur ofta pratar man om Lana Del Rey, Florence & the Machine eller Depeche Mode och varför de är så mörka? Det jag sjunger handlar om vardagssaker som varenda människa känner.
