Att Henric de la Cour skulle ställa sig framför kameran i den kommande dokumentärfilmen om honom var ingen självklarhet. Till en början ignorerade han filmaren och musikerkollegan Jacob Frössén totalt.
Samtidigt är den forne Yvonne-sångaren tillbaka med en ny soloskiva där världens största apa spelar en avgörande roll.
Hej Henric. Hur är läget?
– Som en dröm.
Som en dröm. Det skrev du till mig i SMS också. Är det så du brukar beskriva tillvaron?
– Hah, det har jag inte tänkt på, men det händer väl att jag drar till med det ja.
Vad gör du annars?
– Jag läser mycket. På kvällarna jobbar jag på en bar i Stockholm som heter Bröderna Olsson. Jag är inte en bartender i den bemärkelsen, men jag vet hur man häller upp en öl liksom. Man kan säga som så att jag hade hängt där även om jag inte jobbat där. Det är väl typ det jag gör.
Jobbar på nätterna och sover på dagarna?
– Nja, alltså ofta sitter jag ju och skriver, men den processen är avklarad för den här gången. Skivan har faktiskt varit klar sen i november.
Det är ju nästan ett år sen. Varför har det tagit så lång tid?
– Det kom lite logistik emellan kan man säga. Vi ville släppa den i maj men eftersom vi även ville släppa en vinylversion så kom Record Store Day i vägen. Det var upptaget i presseriet helt enkelt. Men så här i efterhand känner jag att vi gjorde rätt i att vänta. Skivan känns fortfarande fräsch.
Är det inte lätt att tröttna på sin egen skiva när det dröjer så länge mellan färdigställande och release?
– Jag har inte lyssnat så mycket på denhär skivan. Jag har faktiskt aktivt hållit mig borta från den. Det har varit lite jobbigt att lyssna på den.
Varför?
– Jag vet inte riktigt varför ... den är lite personligare än det jag gjort tidigare. Ja, det har känts lite motigt bara. Det ska bli skönt att angripa den på ett nytt sätt när vi ska ut och spela den live.
Något som också måste känts väldigt personligt är inspelningen av Jacob Frösséns dokumentär om dig som kommer i höst?
– Jo, men den och skivan är två ganska olika saker. När jag bestämde mig för att ställaupp på filmen så var det bara att gå all in. Jag visste ju vad som skulle vara utgångspunkten redan från början. Vi hade alltid planerade möten och han hängde aldrig med kameran över axeln på mig så att säga. Under de fyra åren han följde mig kände jag aldrig att han var i vägen, han var alltid väldigt diskret. Men visst känns det helt bisarrt att sitta på bio och se sig själv på duken.
Tvekade du inför att ställa upp?
– Ja, jag brydde mig inte om honom över huvud taget i början. Ignorerande hansförsök att kontakta mig ganska stenhårt. Sen började jag kolla lite vad han gjort tidigare, och fråga kompisar och så. Jag var väldigt tveksam och det tog ett bra tag innan jag bestämde mig. Jag tänkte: vill jag verkligen ha en snubbe efter mig som försöker göra en film till som den om Olle Ljungström?
Filmen tar avstamp i det faktum att du lider av cystisk fibros, och hur det är att leva med den sjukdomen. Var det jobbigt att prata om?
– Det var mycket jobbigare första gången jag pratade om det, när Strage intervjuade mig (Tidningen SEX #10, 2007, reds. anm.) och även om det var jobbigt så ledde det inte till någonting dåligt, snarare tvärtom.
Din nya skiva heter Mandrills. Har du någon särskild relation till den primaten?
– Nej, inte mer än att jag tyckte den var väldigt fin när jag var liten, sen ville jag ha ett omslag där jag bär en gigantisk mandrill på axlarna. Du har säkert hört uttrycket "monkey on my back", att man bär omkring sina problem på axlarna. Det är väl så det känns. Sen är jag säkert någon annans problem, i min tur. Dessutom är det en ganska läskig apa.
