''Musiker, slitvarg och … romantiker!''

Moto Boys musik kännetecknas av melankoliska synthslingor, vackra gosskörer och sång i falsett och i mars släpper han sitt tredje album Keep Your Darkness Secret. Men arbetet har tagit mycket längre tid än önskat och motgångarna har bytt av varandra.

Det är hösten 2006 och Oskar Humlebo har bestämt sig för att ge upp försöken på att göra en karriär inom musiken. För sista gången kliver han upp på scenen som Moto Boy, på en liten bar i Malmö, för att säga hej då med pompa och ståt. Det finns inte längre någon anledning att hålla tillbaka och Oskar låter hårdrocksgitarrerna ackompanjeras med gosskörer, läderjackan matchas med läppstiftet och avskedet blir precis så vackert som han vill. Men det blir inget avsked. I publiken sitter nämligen Martin Thörnkvist, ägaren till skivbolaget Songs I Wish I Had Written, och skivkontraktet är ett faktum.

Sen dess har Oskar släppt två album under namnet Moto Boy, turnerat med The Ark och The Cardigans och i skrivande stund står han på Wermland Opera och övar barock opera inför öppningen av L´Orfeo.

Under arbetet med den nya skivan möttes du av flera bakslag. Bland annat drabbades din studio av en översvämning och du tappade din röst. Kändes det någonsin som att albumet inte var menat att göras?

– Ja, exakt så kändes det. Varje gång jag började komma igång med albumet så var det något som sket sig. Ett tag funderade jag verkligen på om jag bara skulle skita i det. Men jag är tjurskallig och lite dumdristig kanske, så jag kände att även om det blir slutet på min karriär så ska jag fan få ihop det. Men det hände väldigt mycket roliga saker också, det var inte bara motigt och negativt. Jag blev ju engagerad av Göteborgs stadsteater för att skriva musik till en föreställning som de satte upp på stora scenen. Och när jag höll på med det så ringde en kär vän från The Cardigans och frågade om jag var sugen på att hänga med på ett par världsturnéer som gitarrist. Och det kunde jag inte heller säga nej till, det är ju mina gamla tonårsidoler!

Ditt nya album Keep Your Darkness Secret drar åt det mörka hållet med titlar som Either Way I Loose och Nothing Shatters Like A Heart. Varför blev det så?

– Det var nog omständigheterna som formade det. Det var så jävla kärvt liksom. Det fanns låtar som var lite ljusare, men som aldrig blev bra nog. När vi var nere i Berlin och spelade in så var det en ganska mörk, brokig och skitig miljö. Det var mycket alkoholinsomnia och ett inte så välmående psyke. Skivan blev som en antispegel på allt runt omkring mig. Det där mörkret fanns verkligen där.

Hur kommer det sig att du dras till dessa sköra men samtidigt explosiva och hjärtkrossande melodier?

– Det är som en drift. Det är svårt att sätta fingret på det, men melankolin och romantiken finns ju alltid där. Det finns en skönhet i mörkret som är lätt att missa ibland. Och om det är någonting som har präglat den här perioden så är det snudd på uppgivenhet. Det är som att man inser att hur långt man än tar sig så är man fortfarande ensam liksom. Även om jag inte är det, jag har ju väldigt fina människor omkring mig.

Har du någonsin försökt skriva glad popmusik?

– Jadå, lite då och då. Jag vet inte hur många låtar jag har som ligger på lager. När jag fick tillbaka rösten så var jag vid så gott mod och då ville jag göra något som var lite mer uppåt. Men av någon märklig anledning så funkar inte det för mig, jag låter liksom inte övertygande när jag försöker låta glad. Det låter lite som en arg norrman, man kan inte riktigt ta det på allvar.

Man kan lätt säga att din röst är ditt signum, men för fyra år sedan överansträngde du den och förlorade den helt. Hur hanterade du det?

– Först var jag skräckslagen. Rösten var verkligen borta, jag var inte ens hes. Och den kom inte tillbaka på flera veckor. Det var som en kalldusch. Men efter ett tag började jag tänka att det kanske fanns någon slags försyn i det också. Att det kanske var dags för mig att sluta yla som en liten pojke och börja sjunga som en man istället. Så det fanns en förtjusning över det. Och när rösten väl började komma tillbaka fanns det några jävligt intressanta gråzoner, det var som ett andra målbrott nästan.

Du har turnerat med band som The Ark och The Cardigans, men när du uppträder som Moto Boy står du ofta själv på scenen. Varför föredrar du det?

– Jag har ju aldrig haft något konsekvent beteende i hur många jag haft med mig på scenen. Men när jag har haft ett band med mig har det inte låtit så där romantiskt som jag har velat. Jag tror faktiskt att det är så enkelt att jag aldrig hittat ett bra band. Men jag kan faktiskt hinta om att jag kommer att spela med ett band konstant i framtiden nu.

Har du fått blodad tand nu när du har spelat med The Cardigans?

– Det tror jag verkligen. Det är svårt att inte få blodad tand när man spelar med The Cardigans eftersom man får flyga privatjets och bli ompysslad hela tiden. Men på den nivån misstänker jag att vi inte kommer att börja på. Men det är ju mycket roligare att få resa ihop med fyra vänner istället för att få sitta där på Schiphol ensam med en kaffe liksom.

Du pluggade musik i gymnasiet, men efter det tog du en lång paus från musiken. Vad var det som hände?

– Jag är en rätt känslig karaktär, vilket man kanske kan ana när man lyssnar på min musik. I musikbranschen är det ett sånt jävla supande och man flyttar sig från plats till plats precis hela tiden. Man lever ju som i limbo. Och det finns jävligt många jobbiga människor i musikbranschen, du vet fulla dudes som ska slåss och spy hela tiden. Så jag tänkte liksom att det måste finnas en annan värld som passar mig bättre. Och i säkert fyra fem år försökte jag hitta något annat som gav samma tillfredsställelse. Men man inser ju att det är samma skit var man än kommer. Även om man jobbar som ambulansförare, psykolog eller lärare så finns det en baksida. Så jag insåg att eftersom jag ändå skulle behöva handskas med den här skitdelen av livet så kan jag lika gärna göra något jag älskar. Och det var den insikten som fick mig att börja med musik igen.

Vad menar du med att du vill att "ordet svenskt ska tas tillbaka från dålig musik"?

– Haha det hade jag glömt att jag har sagt. Men ja, vad fan, är inte det dags? Så fort man säger swedish nu för tiden så är det liksom någon slags BigMac-house som folk tänker på. Housemusik har populariserats så mycket de senaste åren så det har liksom blivit någon tom dynga av det. Det skulle vara fint om ordet swedish kunde tas tillbaka till någonting lite mer kvalitativt. Jag känner väl en slags generell frustration över att det är så pass lite av den otroliga musiken som finns därute som får den uppmärksamhet den faktiskt förtjänar.

Du har valt att ta artistnamnet Moto Boy, varför inte bara heta Oskar Humlebo?

– Det var väl 2005-2006 som jag valde att göra det. Jag var så trött på att alla snubbar hade sitt för- och efternamn, någon t-shirt, skäggstubb och en fender och så var de singer-songwriters liksom. Jag tyckte att det var så trist och färglöst så jag ville peta in någon slags superhjälte där, ett alter ego. Det kan fortfarande vara avskalat och romantiskt, men för det behöver det inte se tråkigt ut.

I ditt CV, under titeln sysselsättning, vad skulle du sätta där?

– Det blir ju lite tråkigt att bara säga kompositör och sångare. Jag skulle nog säga musiker, slitvarg och … romantiker!