''Swindie, nostalgi, svårmod och anorak-pop'' - här är GAFFAs dom.
I dagarna har det varit svårt att undvika de artiklar som förkunnat att ingen mindre än Kjell Bergqvist – till allas vår förvåning – tänker lägga sin röst på partiet Feministiskt Initiativ i höst. Att mannen som via en TV-snutt i programmet Diskutabelt i 90-talets början kom att liksom förkroppsliga den främlingsfientlighet som finns insprängd i den svenska tjälen, nu agerar instrument för ett vänsterradikalt parti, är en intressant förskjutning. Feminismens ålder, vi lever i den.
Någon som sedan länge har stått på sin alldeles egna barrikad och komponerat helgjutna popdängor med, kan man väl ändå säga, feministiska förtecken är Annika Norlin. Och aldrig har väl samtiden och Norlin stått närmare varandra än nu. Det är nästan så att de trängs där uppe på tolkningsföreträdets plattform i hennes engelskspråkiga projekt Hello Saferides nyaste I Was Jesus. Denna purfärska kreations genomgående tematik är nämligen skrattretande tidsenlig; Hur hade det sett ut om Jesus, Ghandi och andra ikoniska personer fötts inte som man, utan som kvinna? För att skita i smärre omskrivningar är vad vi serveras här rätt och slätt en graciös studie i patriarkalt förtryck.
Ja, graciös. För något som närmast definierar hela Annika Norlins väsen är just hennes förmåga att på rent Matrix-manér ducka för det schablonartade, det klyschiga, det dogmatiska i sina texter. Att aldrig göra det helt enkelt för sig. En uppfattning hon härigenom återigen befäster. Men förutom gåvan att sjunga om rättvisa utan att det blir utopiskt, om kärlek utan att det blir löjligt och stiliserat, är den före detta journalisten Norlin också sällsynt skicklig på att; Föreställa sig. Ta en låt som Anna. Fan, ta Allt Som Är Ditt.
Berättartekniskt rycker även I Was Jesus av spasmiska glädjetjut till den punkt att det nästintill går till sin överdrift. Och aldrig har väl heller Norlin låtit lika mycket som Stephin Meritt med en frenetisk Paul Simon doobidooandes under armen. Överlag är det dock inget revolterande vi får här, vi får helt enkelt Hello Saferide. Så gäller även för ljudbilden. Arrangemangen hämtar kraft ur den naivitet som präglade 00-talets svenska popscen, samma scen Norlin själv var med och i viss mån formulerade; den där kombinationen av swindie, nostalgi, svårmod och anorak-pop. En synth hackar sig trivsamt in i ljudbilden, stämmor smyger in under slutsträckan – det är flimrande, dansant och oavbrutet kul. Rent dramaturgiskt hade visserligen mer (eller mindre) omsorg kunnat läggas på dynamiken de två sista minuterna, undertecknad efterfrågar högre frekvens, mindre produktionsmässigt rengöringsmedel, en inte så återhållsam utan mer vansinnig kör. Kanske en cowbell? Alltid bra. Ändå framstår givetvis själva slutresultatet som betydligt mer vitalt än det mesta som skapats denna sida popgränsen de senaste månaderna.
Som Annika Norlin-vurmare är det i det stora hela omöjligt att bli besviken i ärendet I Was Jesus. Ska vi dock med en gammal dammig Moodymann-tolva locka upp Kritikern ur oss, låta denne kravla upp på axeln i en gammal smutsig Can-t-shirt flankerad av en illa friserad comb-over, så skulle denne direkt invända; inte fan blir vi blåsta bortom tid och rum heller.
Betyg: ★★★★☆☆
I Was Jesus släpps imorgon, 8 augusti.
