''Lou tittade på dem med sitt stenansikte och sa: Fuck off!''

En av världens viktigaste personer för hela rockbranschen lämnade oss för exakt ett år sedan. Här följer historier, tankar, nära möten och så vidare med Lou Reed. Ord från en stor del av den svenska pop/rock-scenen. Personer som inte bara inspirerats av en ikon utan också tagit hans musik vidare till helt nya former.

Kajsa Grytt

– 1974. Transformer. Jag sitter med omslaget och lyssnar. Kan inte slita mig från baksidan. Är han båda personerna? Både pinuppan som håller handen för könet och mannen med jättestånd under jeansen? Det är härligt kittlande. Satellite Of Love. Jag är 13. Transor och gay-kultur simmar omkring i mitt undermedvetna. Hans slöa röst som inte behöver någonting, som glider omkring i gränderna, hänger i regnet bland soptunnor och klubbar. Knark och sex är så underbart lockande. Den där attityden. De vackra melodierna han sjunger halvliggande i en sjavig fåtölj på en fest i ett loft, eller i en kvart. Runt omkring sitter människor med öppna blankt målade läppar och halvslutna ögon. Heroin, puder och rouge, det är kallt och ömt på samma gång. Texterna och musiken målar 70-talets East Village och Lower East Side. Lou Reed, kungen av bakgats-elegans. Det sofistikerade finns alltid där. Det som lyfter honom upp, en decimeter över gatan han berättar om. Andy Warhols trollspö har pingat Velvet Underground och Lou Reed för evigt. Kanhända var det pinget som gav dem säkerheten att behålla det enkla, icke insmickrande. Det suggestiva självtillräckliga och råa.

Jag tror att jag såg Lou Reed på Konserthuset 1974. Men det kan också ha varit några år senare. Det lät absolut inte som den fantastiska live-skivan Rock'n'Roll Animal. Jag har för mig att han var blond och hade solbrillor och att jag hade förväntat mig mer extas. Skivorna däremot, Berlin, Sally Can't Dance, Coney Island Baby och Rock'n'Roll Heart gjorde mig alltid glad, tuff och rockig.

En av de första låtarna vi spelade med Tant Strul när Kärsti sjöng, var en översättning av Vicious. Det blev "Taskig, du slår mig med en pinne, du gör det varje timme, du slår mig med en blomma, du vill att jag ska komma". Sen gjorde vi Velvets After Hours, som Liten sjöng. Jag gav bort Lou till Liten. Hon fick honom då. Han var hennes enda idol och jag hade några andra, så det gick bra. Hon tyckte hon var experten, men jag visste mer, i hemlighet.

Jag köpte Blue Mask, och blev överraskande nog kär igen. Av Legendary Hearts blev jag kär i någon annan och sen tröstad av New Sensations. Slet cellofanet av LP:n och drog ut innerpåsen för att läsa texterna en övergiven solskensdag på trappan utanför Stadshuset. Ytterligare några år senare var Songs For Drella tillsammans med After The Goldrush den enda musik, förutom den jag själv skrev, som spelades på mitt ensamma hotellrum i Lissabon.

Den sista skivan jag köpte, förutom samlingen NYC Man, var gitarrljuds-orgien och kärleksförklaringen till Laurie, Set The Twilight Reeling.

De är fina allihop, men det är Transformer som genom hela livet stärkt sin position. Den är en av världens fem bästa skivor.

1999 var jag på en dansföreställning med Merce Cunningham och Mikhail Baryshnikov på Lincoln Center i New York. Alla var uppklädda utom jag som bar svarta jeans och röda Converse. Satt högt uppe under taket på tredje eller fjärde raden och höll på att somna redan i slutet av första akten. Behövde hitta någon sorts söt dricka i pausen och krånglade mig ner via trappor och långklänningar till ett lemonadstånd utanför teatern. Framför mig gick ett litet par som till sist hamnade i saftkön. De var likadant klädda som jag, i svarta jeans, skinnjacka och converse. Jag kände mig hemma med dem.

De hade kort mörkt hår båda två och den ena var väldigt kort. De köpte tillslut sin saft och vände sig om. Det var Lou och Laurie. Jag sa "hi" och det kändes helt naturligt att le. De log och sa "hi" tillbaka. Det var så härligt och lätt och jag kände hur jag hörde ihop med dem, att jag på något sätt blev välsignad där vid lemonadståndet utanför Lincoln Center. Nu när Lou har lämnat och jag lyssnar på tråden hans musik givit mig genom livet vet jag att fina, vilda, farliga, mjuka, queera, snygga, tuffa, sexiga, arga och innerliga Lou Reed välsignade mig redan där på min sängkant 1974. He said, "Hey babe, take a walk on the wild side. And the colored girls go do to doo do doo, do to doo doo to doo to doo doo to doo doo to doo to doo do to doo doo to doo doo o doo..."

Tack!

Magnus Carlson (Weeping Willows)

– Varje gång jag skriver en låttext så finns Lou Reed med nånstans. Han är min största textförfattarförebild.

Conny Nimmersjö (Bob Hund)

Dogge (The Latin Kings)

– Älskade hans kommentar i filmen Blue In The Face när journalisten frågar honom: "Vad skrämmer dig?" Och Lou svarar typ: "Det som skrämmer mig är länder som Sverige där man kan gå en hel dag utan att träffa någon! Det skrämmer mig."

Jonas Almquist (Lädernunnan)

– 1968. Jag skulle fylla 13 år. Någon gång runt Sportlovet blev jag meddragen till Moderna Museets Andy Warhol-utställning. Det enda som gjorde intryck, var bilderna på Velvet Underground. Jag har kvar utställningskatalogen. Medfaren. Sönderbläddrad. På Aftonbladets kultursida recenserades utställningen och recensenten beskrev Velvet Underground och låten Black Angels Death Song från gruppens första skiva, på ett sätt som jag aldrig dittills läst rock beskrivas. Det lät grymt spännande, märkligt och annorlunda jämfört med dåtidens giganter som till exempel Beatles. Det lät mer som känslan jag fick när jag lyssnade på John Lee Hookers Tupelo. Nåt år senare, fick jag tag i LP:n Andy Warhol presents Velvet Underground Feat Nico. Beställde den på Nordiska Musikförlaget vid Sergels Torg. Det fanns varken e-post eller internet. Skivbeställningar skickades per post. Det tog många månader innan vinylen landade i Sverige. Men när den väl gjort det, lockade den bort mig från den breda rockvägen lika mycket som John Lee Hooker lockat bort mig från den breda Jimi Hendrix-vägen, mindre än ett år tidigare. Lou Reed, John Cale och Velvet Underground har följt mig genom 45 år. Precis som John Lee Hooker. När jag intervjuade "världens mest svårintervjuade rockstjärna" i början av 1980-talet, var det vår gemensamma kärlek till John Lee Hooker som bröt isen och ledde till ett långt samtal som handlade väldigt lite om Lou Reed och Velvet Underground, och väldigt mycket om musik som stigfinnande bort från de breda vägarna. Och om musik som storytelling. Journalisten som poet, musiker, konstnär. Han var pop/rockkulturens första konstnärliga bloggare.

När Lou kom till Sverige något år senare för att spela på Globen, erbjöds jag den enda Skandinavienintervjun. Och jag tackade nej. Nunnan hade precis tagit fart och Lou hade släppt singlen Love You Susanne och gjorde reklam för Honda-motorcyklar. Vad skulle vi prata om? Vi var på helt olika platser. Jag slutade aldrig lyssna men det var som om navelsträngen brast, som att jag tog farväl av det musikaliska föräldrahemmet när "föräldrarna" blev för obegripliga. Vi försonades och jag har förstod honom bättre. Det var som en far och son-relation. Och i mina ögon, åldrades han med värdighet. Förhållandet med Laurie Anderson, väckte liv i honom. Bilderna flödade på nytt. Poesin. Musiken. MM3, Berlinföreställningen, samarbetet med Antony Hegarty, sökandet tillbaka till bluesen och John Lee Hookerrötterna, poesiläsningarna, duoshowerna med Laurie. 

När Lars Cleveman och jag tog hit John Cale Paris 1919 för två år sedan, var en kväll med Lou Reed och Laurie Anderson det logiska nästa steget. Vi pratade om det så sent som för två veckor sedan och ifall försommarens levertransplantation skulle bli ett hinder. Den blev det. 

Musiken, texterna och det kreativa förhållningssättet, lever vidare som minnen och inspiration. Inte minst som konstnärligt motstånd i en tid när kvartalskapitalismen, gör musiken till en glättig yta som inte lämnar bestående avtryck. 

På något sätt har jag förlorat min musikaliska pappa. Någon jag såg upp till och lärde av, som barn. Någon jag bröt med och sedan försonades med. Någon som gjorde mig till punkare, ett decennium innan punken. Någon jag känt, förstått och levt med. 

Lous resa har tagit slut. Min fortsätter ett tag till. Mycket tommare. Som tomheten och saknaden efter sin pappa.

Irya Gmeyner (Irya's Playground)

– Jag hade precis flyttat till Stockholm och livet låg runt hörnet. Jag lyssnade mest på gammal soul, reggae och punk. En vän spelade Transformer-skivan för mig och jag blev helt tagen. Det var så lekfullt och samtidigt så genomtänkt. De var en blandning av allt jag lyssnade på och ändå något helt nytt. Lou Reed och Transformer-skivan har varit en del av min vardag sedan dess. I perioder har skivan legat och dammat, men har alltid åkt fram vid olika tillfällen i mitt liv, inspirerat, uppmuntrat och tröstat. Jag hoppas kunna bli lika drabbad av någon artist snart igen. 

Robert Lamu (Skraeckoedlan)

– Det var i slutet av förra veckan. Jag och resten av bandet bestämde oss för att lyssna igenom skivan Lulu, som Lou Reed och Metallica, av någon outgrundling anledning valde att göra. 

Martin McFaul

– Tänker på att jag lärde mig dra halsbloss på en balkong i Majorna. Vi lyssnade på Velvet Undergrounds "banan-platta" som då var ny för mig. Detta var i mitten av 80-talet. Känner likadant nu som då. Mystisk musik som ännu känns ny. Liksom Revolver, London Calling, Pet Sounds och andra outslitliga plattor. Trist när gamla mästare dör. Väldigt punk och och  mycket sofistikerad. vila i frid, Lou Reed.

Frida Selander

– Förutom att han var en lysande konstnär sa han sådana här klarsynta saker: "I get scared like in Sweden. It's kinda empty, they are all drunk, everything works. If you stop at a stoplight and don't turn your engine off, people come over to talk to you about it. You go to the medicine cabinet and open it up, and there'll be a little poster saying 'In case of suicide call…' You turn on the TV there's an ear operation. These things scare me. New York, no."

Christian Kjellvander

– Skriver man världens vackraste låtar så blir det såhär
Knarkar man och super så blir det såhär
Är man arrogant o dryg så blir det såhär
Gör man inget av det så blir det såhär

Tack Lou - för ögonblicken av klarhet

Tobias Isaksson (Azure Blue)

– Lou Reed är kanske den coolaste och mest unika artist som nått en så bred publik. Jag älskar hans musik, men har en extra speciell kärlek för hans medverkan i några riktigt bra filmer. Dels har vi hans tunga monolog om att Sverige är en läskig plats i Blue In The Face. Och dels har vi hans musik som skapar en av de vackraste stämningar jag sett på film när syskonparet i Vietnamesiska filmen När Solen Står Som Högst (The Vertical Ray Of The Sun från 2000) vaknar varje morgon till Coney Island Baby och Pale Blue Eyes.

Jesper Engström (Jeepstarr)

– Något av det mest förbjudna och samtidigt inbjudande ting i mitt barndomshem i Nairobi, Kenya var min fars vinylsamling. Ibland brukar jag få sätta på en skiva och ibland gjorde jag det i smyg, det var definitivt min fars vinylsamling som fick mig att börja sjunga, freestyla, komponera och skriva. Jag minns fortfarande stunden då förtrollning bröts och jag på allvar började sluka i mig musik och det var just med min fars mest aktade skatt och totalt förbjudna skiva. Han sa att jag aldrig fick röra den och absolut inte skala bananen, kanske det sämsta man kan säga till en trotsig och vinylälskande fyraåring men inte om det faktiskt var meningen att jag skulle trotsa honom och se vad som fanns under skalet för när jag väl hittade den där gyllene stunden då jag var helt själv framför backen och min far inte var nära så kunde jag givetvis inte låta bli. Jag tog upp skivan, satte ner nålen och medan första låten knastrade igång så skalade jag av hela bananen i ett bestämt ryck, samtidigt som min far givetvis stövlar in. Men han är inte sur, han måste ha sett hur livrädd jag såg ut och hur tårarna inte var långt borta eller så var det medvetet för det enda han sa med ett brett leende på läpparna var: "Skalet var ju tvunget att åka av någon gång och jag är glad att det var du som tog av det."

Morgan Ågren ( Mats/Morgan Band, Frank Zappa)

– Jag har egentligen inget direkt förhållande till Lou Reeds musik faktiskt, ändå känns det påtagligt sorgligt när man får höra att han inte lever längre.
Jag har lyssnat mer på hans hustru (Laurie Andersson) sen så har jag en trio ihop med Lou Reeds bassist (Bill Laswell) så på så sätt har Lou Reed funnits i krokarna ändå.

Alex Spasic (D Roots)

– Jag har alltid älskat hans texter. Ett utdrag ur mängder av otroliga, fantastiskt välskrivna är "Rock & roll is so great, people should start dying for it. You don't understand. The music gave you back your beat so you could dream ... The people just have to die for the music. People are dying for everything else, so why not for music? Die for it. Isn't it pretty? Wouldn't you die for something pretty?"

Peter Dolving (The Haunted, Rosvo)

Johan Forsman Löwenström (Tapefly, Hybrizine, The Bad Karma, m.m.)