Petra Marklund är aktuell med kommande albumet Ensam Inte Stark. För GAFFA berättar hon sin dubbelnatur, allsångs-cirkusen och samarbetet med Jocke Berg.
Hon är två personer. En som artist och en privat. Den ena är catwoman och den andra är en nattugglande ensamvarg. Och med albumet Ensam Inte Stark på ingång faller bitarna plats. Men frågan är om det inte är Jocke Berg som dragit ned henne i deppträsket.
Hej Petra. Hur är läget?
– Det är bra. Det är jättebra!
Bra! Vad gör du?
– Jag letar efter en sten jag ska sätta mig på här för intervjun. Jag är så himla känslostyrd. Jag måste sitta där det känns bra. Det är som när jag går på restaurang, jag kan inte sitta var som helst. Det är en fix idé.
Blir det ett bord i hörnet eller ett bord i mitten av lokalen då?
– Det blir ett hörn. Det ska kännas bra och vara rätt energi, feng shui kallas väl det där ... Det ska vara omringat, omhuldat liksom, inte vid en dörr där det går folk eller händer grejer. Det går inte.
Det måste vara en väldig kontrast med allsången då, där du ju mer eller mindre är omringad av människor och rörelse.
– Ja, det krävs förstås att det blir en viss stämning där också. Men man kan säga att jag är två olika personer, en privat och en som artist. På scen blir jag någon slags superhjälte. Där vågar jag allt och är hur modig som helst. Privat är jag jättekänslig och absorberar små detaljer, på scenen känner jag mig som catwoman. Det är jättekonstigt.
Vilken är lättast att vara?
– Det finns inget att lättare än när jag är i mitt flow som artist. Privat däremot det är svårare, gud så komplicerat. Jag tror jag är en ensamvarg, egentligen.
Hela den här allsångs-cirkusen måste varit ganska ansträngande för dig?
– Njae, det har snarare gett mig energi, faktiskt. Det är lätt att tänka shit vilken stor grej, vilken stor utmaning att vara allsångsledare plötsligt. Och visst jag var en förändring i allsångstraditionen, men återigen det är scentillståndet som är lättast för mig. Sen är det ju en jättestor karusell runt omkring som kan ta på krafterna. Det som inte sker på scenen.
Vill man inte bara gå och gömma sig efteråt?
– Jag är alltid sådan när jag är klar, jag älskar att ha min lilla loge, min safe zone där jag kan hoppa in i dimman.
Du har länge varit en offentlig person, men plötsligt började alla en massa ha åsikter om dig. Hur kändes det?
– Jag är en ganska känslig person liksom, men är också ganska medveten om vad jag tycker är viktigt för mig, vad jag väljer att ta in. Jag hade inte riktigt befunnit mig i den världen tidigare, där det bland annat är en helt annan typ av journalistik, och den var jag inte van vid. Om jag trillade på scen eller om jag hade en för stor sko ... det byggdes luftslott av allt. Det går bara att skratta åt till slut. Jag var starkare än vad jag trodde.
Nu är du i alla fall klar med det där och snart kommer en ny skiva som jag uppfattar som ganska melankolisk. Mycket ensamhet och förlorad kärlek.
– Jo det har jag märkt nu när vi har skrivit, att skivan handlar mycket om det där. Ensam är inte stark, som den heter, det enda man vill i livet är ju att få kärlek. Man kämpar för det i alla avseenden, vännerna, kärlekslivet, på scen ... så ja det är mycket ensamhetstankar på skivan, den speglar ensamvargen i mig.
Det känns som du trivs lite med ensamheten.
– Det är både och. Ibland älskar jag det. Att sitta uppe på nätterna när hela stan sover och tiden står stilla och jag kan göra vad som helst och ändå vet att jag inte missat nåt när jag vaknar.
Du skriver tillsammans med Jocke Berg igen. Erkänn att det är han som drar ner dig i deppträsket.
– Haha, nejdå, inte alls. Vi kommer jättebra överens. Vi klickar på så många plan faktiskt. Den här gången har vi suttit med gitarren från början och skrivit.
Ett lite gladare alter ego du har är September. Hur ser det ut för henne, några comeback-planer?
– Inga planer, däremot har jag har fans som håller på och terrar mig på alla möjliga platser i världen, haha. Det är förstås underbart att de är så angelägna, men nej man kan inte göra saker för andras skull, musik gör man för sig själv. Och just nu är jag rätt långt bort från mitt Kylie Minogue-alter ego, även om det är jävligt bra.
FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT