Nyhet

Du är så jävla dum i huvet!

Paper pratar 12 minuters skrikande och förslitningsskador.

Jag träffar Tobias Rask och Peter Backebo från Paper på Gullmarsplan. Bandet ska precis släppa sin tredje platta We Design The Future, en dubbel-LP med tre spår över tio minuter och ett friare, vildare och samtidigt mer fokuserat uttryck. Tobias och Peter är på väg till ett rep och bandets tredje medlem Calle Olsson är på väg hem från en miniturné med Hello Saferide.

– Det har funnits olika varianter av Paper innan både Peter och jag kom med. Calle hade ett Paper först som höll på ett tag, men sen la de ner och när de startade igen så var Peter med. Det var en gitarrist till då och sen kom jag med. Men som den trio vi är nu började väl 2007 nångång och sen kom första plattan An Object 2008, säger Tobias.

Var det samma tanke bakom bandet innan ni kom med?


– Nej det var mer ett garageband innan fast med lite Spacemen 3-vibbar.

– Jag och Calle bodde ihop när Paper hade lagt ner och jag tyckte det var så synd. Så jag tjatade på honom att dra igång igen, lägger Peter till. Men det är ingen av de gamla låtarna som överlevt. Vi försökte köra nån men det funkade väl inte så bra.

Hur hittade ni stilen ni spelar idag, för det är något ganska unikt?


– Det blev väl lite så när jag kom med för jag hade ju spelat i Audionom innan så det möttes väl ganska naturligt, säger Peter.

– Sen när vi började spelade som trio så började Calle använda syntHar mer för att vi ville fylla ut ljudbilden. Det började ju med en orgel och sen tog Calle med en synth till och vi startade med körljuden och stråkarna. Och då fick vi den synthigare ljudbilden, säger Tobias.

– Emaxen gjorde jättemycket. Den samplern ändrade ju en hel del och vi hade nån gammal diskett med röster från Adolfsson & Falk som var skitbra. Och då blev det större allting, avslutar Peter.


Peter spelar gitarr, Tobias trummor och Calle sköter sång och synthar. We Design The Future som släpptes den 14 oktober, är inte så mycket en platta som ett helt konstnärligt uttryck. Det är mer av allting, längre, hårdare, mjukare, argare och mer motoriskt koncentrerat. Det är kraut, punk och synthpop i en blandning som känns naturligare än på deras tidigare skivor.

– Inför första skivorna repade vi så jäkla mycket att vi hade en massa låtar, så då spelade vi bara in de vi hade. Nu inför tredje skivan så hade vi låtar men vi har jobbat mer på hur de skulle bli. Och vi har ju jobbat på den här skivan till och från under två år. När vi haft tid har vi spelat in i ett par dagar och då har den bara växt fram till vad som finns nu, säger Tobias.

– Vi spelade in jättemycket hemma hos Calle för han har ju en synthpark som är väldigt stor. Och vi har ju ingen press att släppa en singel eller så utan allt har fått växa fritt, och vi har fått göra vad vi vill på gott och ont. Och då har det ju blivit att "oj den här låten blev en kvart. Skitsamma, vi kör på det", fortsätter han. Vi har inget förhållningssätt att det måste vara vers refräng vers refräng, utan det är mer att funkar det med sex minuter av malande med samma ackord så funkar det. Och blir det istället en popdänga så får det vara det.


Hur spelar ni in?

– Vi använder studion mer nu. Första skivan var ju helt live, sen har det gradvis blivit mer och mer studio och nu är det ju rena studiobonanzan, säger Peter.

– Men vi är inte riktigt där än, det är inte Brothers In Arms.


– Trummor, synth och sång är ju i Calles studio men sen satt ju jag själv med Håkan och la gitarr, så det är ju uppdelat på ett helt annat sätt, säger Peter.

Men om man spelar in i två år och producerar på egen hand, hur vet man när skivan är klar om man kanske sitter och putsar i sex månader?

– Men det gjorde vi inte, det var mer bara att vi inte kom igång. Utan det var att "nu finns det tid, då kör vi".


– Då satt man en hel kväll och skruvade på en Jupiter 8 tills man fick ett bra ljud och sen så träffades man tre månader senare, lägger Tobias till.

– Förra skivan kom 2011 och vi började spela in den här 2013 och då sa Mattias, som sköter bokningarna, att det vore bra om det kom en ny skiva snabbt så vi kunde få bättre bokningar, haha. Men sen har det varit barn och jag blev skadad i händerna, så det har gått ett år här och där. Sen är det en låt som vi hade samplingar med på (Friah) och jag hade aldrig gjort det förut så det tog mycket tid att lära sig det.

Friah är en tolv minuter lång exorcism med ett malande riff och trummor som tillsammans med synthar och valda politiska samplade citat av bland annat Reinfeldt, Bildt och George Bush maler på och maler på medan Calle över alltihop om och om igen skriker "Du är så jävla dum i huvet".


– Riffet kom ju rakt ifrån ovan. Men sen har ju strukturen växt fram, var samplingarna skulle vara, var sången skulle sitta och så. Den är mer strukturerad än man tror. Den har verkligen växt fram. Sen var det en väldig panik på slutet med den låten för jag hade suttit hemma och lagt in samplingarna, var de skulle vara i takt och tid och så, och så visade det sig att den versionen jag hade fått var en tidigare tagning. Så när jag väl kom till studion stämde ju ingenting och vi fick göra om allting igen på plats, säger Peter med en suck.

– Från första början var det ingen sång alls, säger Tobias. Men när vi sedan spelade in den la Calle sången på hela låten så han stod och skrek i tolv minuter, lägger Tobias till.

– Det är ju kanske taskigt att säga det han säger, men jag tycker ändå att den texten är ganska rättfärdigad. Det är ju så man känner ofta när man ser dem på TV. Sen är det ju väldigt daterat med de här samplingarna. Men det är ju lite kul. Samplingarna är ju flera år gamla och vi har George Bush och Carl Bildt. Jag slutade kolla på TV för väldigt längesen och det här var väl ungefär det sista jag såg, säger Peter och skrattar.


Var det någonsin tveksamheter inför att släppa en dubbel-LP?

– Ja, det var jag som tog tag i det och sa: det blir för långt det här, säger Tobias. Vi kan inte skippa någon låt för då blir det konstigt och klipper man ner en låt så blir det något helt annat. Vi var tvungna att höra av oss till skvbolaget "du, det blir en dubbel-LP är det okej eller?" och han säger typ "helvete det blir ju dubbelt så dyrt". Men egentligen var det ju bara coolt, det var ju nästa steg att göra en dubbel-LP.

Peter återkommer till problemen han har haft med sina händer och under hans tröja sticker ett handledsskydd fram och jag undrar vad det är som hänt.


– Det är förslitningar och stukningar som aldrig riktigt blivit bra. På grund av de problemen så har jag ju inte kunnat spela så mycket gitarr så jag har köpt mycket effektpedaler och lärt mig använda det.

Har det påverkat ditt gitarrspel?

– Jaja, herregud. Jag spelar helt annorlunda nu. Jag har alltid haft samma gitarr och samma stärkare som låter väldigt bra om man spelar högt. Och jag har tyckt att effekter är något man använder om man inte kan spela. Och nu kan jag ju inte spela så man kan säga att jag mörkar lite med ekon och sådant där. Men jag spelar ju mindre intensivt och jag har fått lära mig att spela lösare. Jag hamrar ju inte alls på som jag gjorde förr.


Kan du spela en timme live?

– Vi har nog aldrig spelat en timme, säger Tobias. Jag pallar ju inte att spela en timme så snabbt som jag gör med Paper. Jo i Tyskland var det ju "tyskarna räknar med att ni kör 18 låtar", haha. Och då spelade vi ju en timme. Annars spelar vi runt 40 minuter. Det är rimligt tycker jag, man vill ju inte tråka ut publiken.

Blir det någon turné nu?


– Det blir ströspelningar i vanlig ordning. Men det kanske blir lite festivaler, säger Tobias. Vi har ju svårt att dra på turné. Jag jobbar ju som lärare så jag kan inte ta ledigt.

– Sen är det väl inte jättebra planerat allt det här från våran sida, haha. Man kanske skulle sett till att skivan kommit tidigare, säger Peter.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


ANNONCE