GAFFA rapporterar om exklusiva bokningar.
Progressiv rock: musikgren som utvecklades på 60- och 70-talet av band som Yes, Genesis och Pink Floyd, och kännetecknas av konceptalbum, långa låtar och musik färgad av medlemmarnas spelskicklighet. Ej att förväxla med den svenska proggen.
För tredje året på rad anordnade Marcus och Anna Enochsson festivalen Progressive Circus genom föreningen Kulturpunkten. Festivalen har växt sig större och starkare för varje år, framförallt vad det gäller yta. I år stod Slagthuset i Malmö för lokalen, med fördelen att den stora konserthallen är utrustad med sittplatser. Rätt skönt när det är åtta timmar progressiv rock som står på schemat. Över 300 besökare från hela Sverige och flera andra länder samlades för att gotta sig i knepiga taktarter, synthborgar och 15-minutersstycken.
Festivalens lineup smällde kanske inte högre än 2015. Tanken var att årets festival skulle vara uppdelad under två dagar, men när ena huvudakten Three Friends (med medlemmar från Gentle Giant och Jethro Tull) ställde in satsades allt krut på den 9:e april. Uppställningen var dock fortfarande stark, och bortsett från husbandet Soniq Circus spelade Me And My Kites och Harry Bult. De största namnen utgjorde ett av Sveriges vassaste progband Anekdoten, Malmögruppen Atlas som för kvällen återförenades efter 35 år samt brittiska IQ. De sistnämnda firar 35 år och besökte Sverige för första gången.
Progressive Circus har med sitt upplägg och sina bandbokningar verkligen fyllt en lucka som länge saknats i norra Europa. För varje år lyckas arrangörerna fiska fram bokningar som en aldrig trodde skulle visa sig i närheten, och törsten är redan stor efter nästa års bandsläpp. Det är bara att applådera åt en åter igen finfint genomförd tillställning. Nedan följer recensioner av tre utvalda spelningar.
Atlas
"Det kommer kännas jobbigt de första minuterna i första låten, sen ska det flyta på" sade Micke Pinotti i en intervju till Skånska Dagbladet några dagar innan spelningen. Han och resten av originalmedlemmarna från det kultförklarade bandet Atlas hade efter några luddiga planer de senaste åren slutligen bestämt sig för att återförenas för en kväll. De splittrades strax efter debutskivan som kom 1979, och har inte spelat ihop sedan dess.
I början märks det mycket riktigt av – frågan jag ställer mig är om de ens hanterat instrument i någon större utsträckning sedan 80-talet. I inledande långköraren På Gata haltar det på flera fronter, och missar är ju inte direkt förenligt med progrock. Förmodligen handlar det om nervositet snarare än för lite tid i replokalen, för Atlas rycker upp sig mer och mer. Bäst är Blå Vardag med sin härliga etnotouch av flöjt och vattenrör, och som konsert betraktat blir det slutligen godkänt. Att sedan musiken hade lyfts ytterligare av sång är inte mycket att göra åt så här 37 år efter att låtarna färdigställdes.
Konserten ser nästan ut att vara den som drar om inte högst jubel så åtminstone störst publik för kvällen. Ironiskt nog hinns inte några extranummer med – "vi har ju tre låtar till men alla är en kvart långa". Spelscheman och prog är inte bästa vänner direkt.
Betyg: ★★★☆☆☆
Anekdoten
I över 25 år har Anekdoten från Borlänge varit ett av flaggskeppen för svensk, äkta progressiv rock. Inte bara i bemärkelsen att låta "som det ska göra", utan också i att vara progressiva på riktigt. Om vi tittar bakåt finns likheter med bland annat King Crimson, och i samtiden finns paralleller att dra till vad Opeth sysslat med de senaste åren. I övrigt gör bandet musik som verkligen utmanar, trollbinder och griper tag i en. Det gäller såväl på skiva som på scen.
Det är faktiskt första gången som Anekdoten spelar på skånsk mark, och de får generöst med speltid. En frisk blandning från bandets sex album bjuds, bland annat en trippel med det bästa från 2015 års All The Ghosts Are Gone. Shooting Star är en av festivalens höjdpunkter, och ändå överträffar de sig själva i avslutande Gravity med ett hypnotiserande slutparti som live närmar sig postrockmarker. Marty Willson-Piper flyger iväg i vansinniga soloutflykter efter att ha hållit låg profil under kvällen.
Att Anekdoten är en av mellotronens främsta beskyddare gör väldigt mycket för ljudbilden, och Anna Sofi Dahlberg borde vara bland de bästa i Sverige på att hantera det magiska instrumentet. På något sätt är det hon som står för hela konsertens inramning tillsammans med den väl uttänkta ljussättningen. Det är en fasad per låt som gäller, och snyggast blir det när det rödgröna skimret i The Great Unknown för tankarna till skogsdungen på omslaget till A Time Of Day där låten är hämtad ifrån. Långa, invecklade spelningar kan lätt få en att skruva på sig oavsett kvalitet, men här bibehålls förtjusningen från första till sista ackord.
Betyg: ★★★★★☆
IQ
När publiken strömmar in i konserthallen för kvällens huvudakt möts de av en äkta progscen. Britterna har förutom tre projektorer föga överraskande med sig ett megatrumset, femsträngad bas och en mindre keyboardborg. Inga konstigheter. IQ bildades i början av 80-talet och är tillsammans med Marillion det största namnet inom vad som kallas för neoprog. Helt enkelt den andra vågen av progressiv rock som kännetecknas av mer känslomässiga och sofistikerade stämningar än 70-talsbandens musik.
Bandet bjuder inte på några jam utan håller sig till perfektionistiska kompositioner med en hel del backtracks, och under stora delar av konserten verkar alla komponenter bli för mycket för någon bakom scen. Sångaren Peter Nicholls beklagar sig ett par gånger utan att låta det påverka hans framförande – det verkar bestämt vara gitarren det är fel på. Mike Holmes skiftar mellan att vara dödscool stränggud och tjurande gå av scenen under konsertens första timme. Utåt låter det dock fenomenalt, bortsett från att just gitarren inte riktigt alltid når fram.
Den lilla petitessen blir rätt påtaglig med tanke på vilken genre det handlar om, men IQ klarar ändå av att leverera en fantastisk konsert. I två timmar låter bandet publiken njuta av stycken från hela katalogen. 20-minutaren The Narrow Margin, semiballaden Guiding Light och flera låtar från klassiska The Wake utgör höjdpunkterna. Nicholls gestikulerar genomgående överdrivet till vartenda ord i sann Peter Gabriel-anda och projektionerna blir en rolig dimension vare sig de visar politiker, rymdskepp eller mupparna. Om inte bandets uttalade "no-encore policy" är ett skämt måste de varit väldigt nöjda med responsen, för efter att ha klivit av bjuder de slutligen på Awake And Nervous. Det är inte ofta en publik lyckas klappa i 7/8-delstakt eller vad tusan låten går i.
Betyg: ★★★★☆☆
