Även om GAFFAs Mathias Skeppstedt inte ens tycker att 40-årsfirande Combat Rock är med på topp 3 av de bästa skivorna med The Clash, så anser han fortfarande att det är en fantastisk rockplatta. Och att det säger mer om bandet än om skivan.
"This is a public service announcement
With guitar"
För har man en högsta nivå som är så många steg över alla andra band så kan en skiva med låtar som Should I Stay Or Should I Go, Rock The Casbah och Straight To Hell bara hamna på fjärde plats hos ett band som släppte fem plattor (nej och åter nej, Cut The Crap räknas inte). Samtidigt är det också en skiva med en helt fantastisk A-sida och en väldigt förvirrad och splittrad B-sida som ibland är väldigt nära stupet. För vid den här tiden var The Clash inte ett fungerande band. De var inte ens i närheten.
Just därför kunde det ha blivit ett helt annat album. Kanske just därför är det bandets mest sålda skiva.
1981 var bandet ganska utbränt, det hade turnerat för mycket och släppt trippel-skivan Sandinista. Kokain hade börjat ta alltför stor plats i bandet och trummisen Topper Headon var ganska nerkörd på heroin. Frontmannen Joe Strummer och gitarristen Mick Jones hade börjat skava och allting såg mörkt ut. Bandet åkte tillbaka till Jimi Hendrixs studio Electric Ladyland i New York, den enda studion Mick Jones gick med på att spela in i, och började jamma. Jones krävde att få producera och han och Strummer jobbade i skift så att de knappt behövde träffas. Det är ingen slump att Jones låt på skivan hette Should I Stay Or Should I Go.
Låtarna blev långa och många och skivan gick under arbetsnamnet Rat Patrol From Fort Bragg. När de var klara hade de 18 låtar och 77 minuter musik, Mick Jones ville släppa ett dansorienterat dubbelalbum men Strummer och basisten Paul Simonon ville tillbaka till rötterna med mer direkta och kortare rocklåtar. På grund av att bandet var skuldsatta och deras dubbel- och trippelalbum inte dragit in några pengar blev Mick Jones överkörd.
Demonproducenten Glyn Johns (The Beatles, The Rolling Stones, Led Zeppelin) kallades in och han fick klippa och klistra och mixa och trixa och vips så hade vi ett smärre mästerverk. Och det från ett band som inte ens tyckte om varandra längre.
Men det är just här som The Clash skiljer sig från alla andra, hur illa saker än låg till, hur dysfunktionella de än var så kämpade och slet de tills de landade med ett riktigt förbannat bra verk. Hur nerknarkad Topper än var (och det var så illa att han efter inspelningen fick sparken, vilket också var exakt det ögonblicket då The Clash dog), så spelade han in, helt på egen hand, Rock The Casbah. Han hade ett pianoriff han gillade och eftersom ingen annan dök upp i studion så spelade han in det. Han adderade också trummor och bas i sin ensamhet. När Strummer hörde vad trummisen gjort tyckte han det var så pass bra att han loopade vad Topper spelat in två gånger och lade på sång, sen var det klart. En av världens bästa singlar var skapade.
"Number one
You have the right not to be killed
Murder Is a crime!
Unless it was done
By a policeman or an aristocrat"
Albumet öppnas med vad som kanske är ett av de starkaste öppningsspåren någonsin, Know Your Rights. Ett stenhårt och tight producerat rockmanifesto där Strummer skriker ut rättigheterna man har som fattig och utan rösträtt. Trummorna har ett grymt driv och gitarrerna hamrar rytmiskt i förgrunden låten igenom. Låten drar ett streck i sanden med en gång och lägger ner lagen för vart Strummers texter kommer att gå.
Men höjdpunkterna på Combat Rock är ändå Straight To Hell och Ghetto Defendant. Två låtar där Joe Strummer sjunger bättre än någonsin och där hans känslosamma och plågade röst passar musiken och texterna på ett fulländat sätt. Straight To Hell är en bossanova som spelades in den absolut sista kvällen i New York innan bandet flög hem och den är på alla sätt och vis perfekt. En plågad låt om orättvisor och precis som resten av skivan är den delvis en antikrigslåt och delvis en låt om arbetslöshet och behandlingen av invandrare.
Ghetto Defendant däremot är en låt där storheten kommer ifrån kontrasten mellan Strummers känslosamma sång och poeten Allen Ginsbergs mörka raspiga röst när han mellan verserna läser en dikt. Tillsammans med den dubinriktade och mer psykedeliska musiken blir den till den absoluta höjdpunkten även genom att den ligger placerad mellan två av albumets svagare spår.
The Clash var väldigt influerade av filmen Apocalypse Now och Vietnamkriget och passade på att låta Pennie Smith fotografera omslaget i Bangkok i Thailand 1982. Och även om det inte är ett lika ikoniskt omslag som hon skapade för London Calling, så är det ändå ett klassiskt omslag där ett slitet och trasigt band som är på väg att falla sönder poserar på en järnväg i Thailand. Ett omslag som man alltid känner igen. Bandet hade spenderat två veckor i Bangkok eftersom Simonon dragit på sig en tropisk sjukdom och hamnat på sjukhus. Tiden spenderade Jones med att försvinna, Topper tog upp sitt heroinberoende ytterligare ett snäpp och Strummer satt och drack i barer. Om man vill kan man säga att man ser det i bilden på omslaget, men det är också bara en väldigt cool på bild på världens bästa band, precis innan allting föll i bitar.
"You have the right to food money
Providing of course
You don't mind a little
Investigation, humiliation
And if you cross your fingers
Rehabilitation"
LÄS OCKSÅ: The Clash släpper specialutgåva av 40-årsjubilerande Combat Rock
Lyssna på den senaste tidens bästa låtar, spellistan uppdateras kontinuerligt:
