x

KLASSIKERN: Ett djupdyk i en surrealistisk värld

KLASSIKERN: Ett djupdyk i en surrealistisk värld

Nuförtiden försöker Jill Johnsson göra den amerikanska countryhuvudstaden Nashville till sitt kommersiella varumärke genom verandor och vin, därför återvänder en gärna istället till mitten av 60-talet när legendariska singer/songwritern Bob Dylan åkte dit under sin kreativa topp. Hans musiker hann knappt spela klart sina kortspel och pingismatcher i pauserna innan Bob hade spottat ur sig en ny låt att spela in och improvisera över. GAFFAs Jim Knutsson återvänder till albumet Blonde On Blonde som idag firar 55 år.

Det suddiga omslaget vittnar om att Bob aldrig stod stilla utan alltid hade full fart framåt under de fria tyglarna han fick från skivbolaget under de spontanta skapandeprocesserna som utgjorde inspelningarna, som blandar blues, rock och förvånansvärt lite country med tanke på var det är inspelat. Medan en ung men blivande countrylegend som Kris Kristofferson jobbade som vaktmästare i studion och bevittnade ett mästerverk skapas från en blygsam distans så satt Bob i fokus vid pianot och skrev outtröttligt hela natten lång. 

Det tunna, vilda och metalliska ljudlandskapet som är det närmaste han kom att efterskapa vad han hörde i sitt huvud inleds av singeln Rainy Day Women #12 & 35, som gör det motsatta än att sätta tonen för resten av albumet. De marschliknande trummorna bjuder in orkestern av tuba och trombon till gatufesten i vad som skulle kunna vara en parad nästan åtta timmar söderut i New Orleans, när det jublas och skriks i bakgrunden medan Dylan nästan skrattar fram texten.  



Efter den extravaganta inledningen så går det dock snabbt över till att bli mer igenkännbart med skrikande munspel, släpiga bluesrytmer och Dylans särpräglade nasala röst. Hans texter som är skrivna med finess och subtilitet är öppna för fria tolkningar och alla fans har sina egna visioner av vad de anspelar på, ibland mer och ibland mindre långsökta förklaringar. Fantastiska uptempolåten Visions Of Johanna med sin studsiga bas som antagligen skrevs medan han bodde på legendariska Chelsea Hotel i New York kan handla om allt från folkmusikern Joan Baez, i alla fall enligt henne själv, till egentligen vad som helst som en själv vill tolka in i den, då den droginfluerade atmosfären lämnar låten helt öppen för tolkning. Ingen kommer någonsin veta den komplexa sanningen om vad som rymmer sig i de fängslande sju och en halv minuterna, om det nu bara finns en.



Efterföljande förstasingeln, folkrockiga One Of Us Must Know (Sooner Or Later) med sin signifikativa hammondorgel, är desto enklare att tolka som en bekännelse och ursäkt för sitt dåliga agerande i en relation som sprack. Han känner ånger över att han inte fick det att fungera, och även om det är för sent att reda ut så vill han göra det för sig själv för att få ro i tankarna. 



Dylan söker nya uttryck och i detta bjuder han på briljans som i lättsamma, skarpa och direkta popdängan I Want You med spralliga gitarrer som borde ha gjort The Beatles avundsjuka, ackompanjerat av munspel och elorgel. Han har mycket utrymme för att experimentera då detta anses vara pop- och rockhistoriens första dubbelalbum även om det nuförtiden är en obetydlig sak i den moderna streamingvärlden. 

Han är rakt på sak i den simpla refrängen men i de mer svårbegripliga verserna radar han nästan för snabbt upp märkliga figurer, allt från berusade politiker och sovande frälsare till ett dansande barn med kinesisk kostym som har tiden på sin sida. Vissa har därför valt att tolka den sistnämnda som en något långsökt passning till gitarristen Brian Jones i The Rolling Stones som hade en hit några år tidigare med Time Is On My Side. Han hade dock inte tiden på sin sida när han tragiskt nog dog i en drunkningsolycka bara några år senare, strax efter att han hade fått lämna bandet för sina drog- och alkoholproblem. 



Fantastiska singeln Just Like A Woman som sedan dess har fått otaliga hyllningar i form av coverversioner avslutar den första LP-skivan, och även om andra LP-skivan fortfarande håller hög kvalité när han blandar ballader med snabbt tempo så är det mest minnesvärda krutet bränt redan i första halvan.



Något som sticker ut är Fourth Time Around som låter som ett lekfullt svar på The Beatles Dylaninspirerade Norwegian Wood med en eventuell skämtsam känga i slutet när Bob sjunger "I never asked for your crutch, now don't ask for mine", men det är avslutande och episka Sad-Eyed Lady Of The Lowlands som klockar in på drygt elva minuter som tar mest fokus. Först klockan fyra på morgonen kände sig Bob nöjd med inspelningen av den långa låten vars ackordföljd ironiskt nog skulle inspirera George Harrison till att skriva The Beatles låt Long Long Long

Titeln Sad-Eyed Lady Of The Lowlands tyder på att den skulle kunna handla om Dylans dåvarande fru Sara Lownds (syftandes på likheten mellan efternamnet och det sista ordet Lowlands). Många har också påpekat att titeln på albumet Blonde On Blonde kan förkortas BOB. Som tur är så behöver vi för första gången inte gissa angående låttiteln när Dylan var snäll nog att ett decennium senare bekräfta detta i direkta och okomplicerade låten Sara med dessa textrader.

"Staying up for days in the Chelsea Hotel,
Writing Sad-Eyed Lady of the Lowlands for you"

Surrealismen som utgör mästerverket Blonde On Blonde fick äntligen något konkret att förhålla sig till, samtidigt som charmen med skivan är att det går att djupdyka hur långt ner som helst i den psykedeliska världen som Dylan målar upp.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA