Stuart Braithwaite från albumaktuella Mogwai snackar inspelning, dålig blues och bandets barnslighet.
De skotska postrockarna i Mogwai har allt sedan starten 1996 gjort sig kända för spelningar med volymratten på tian. Sju studioalbum har det hunnit bli på de 17 åren och förra året släpptes även ett hyllat soundtrack som bandet har gjort till "zombie"-serien Gengångare (Les Revenants).
Mogwai kastade sig in i nästa projekt, deras åttonde album Rave Tapes, som i lika rask takt blev inspelad, färdigställd och släpps på måndag (20 januari).
GAFFA ringde upp Stuart Braithwaite, gitarrist och sångare i den mån det nu förekommer sång i Mogwai, för att höra om bandet vuxit upp och ifall det var något särskilt som bandet tog med sig från soundtracksprojektet in i den egna skivan.
– Jo, men det är ju klart att man tar med sig erfarenheter. Det var ju inte särskilt länge sedan så vi använde ungefär samma uppsättning instrument och jag tycker att båda skivorna har liknande ton. Samtidigt görs ett soundtrack för att passa in till bilder och handling. Så jobbar vi ju inte när vi gör våra egna plattor, musiken på dem måste kunna stå på egna ben, säger Braihwaite till GAFFA.
Rave Tapes tog bara nio månader från början till slut, något som ställde höga krav på bandet.
– Det kräver ett större mått improvisation. Som tur är spelar jag med killar som är otroligt bra på att snabbt skriva nya partier och improvisera fram saker. Det är den enda anledningen till att processen fungerade. Men det är stressigt.
Mogwai ger sig nu ut på en Europa- och Nordamerikaturné som ska sträcka sig till slutet på maj. I mars kommer bandet till Sverige för två spelningar, den 23 mars är det Göteborgs Konserthus som gäller och dagen efter kommer bandet till Circus i Stockholm. Ingen rast och ingen vila för bandet alltså.
– Nja, ska jag vara ärlig så tycker jag det ganska avslappande att ge sig ut på turné. Så det ska bara bli skönt, skrattar han.
I år fyller post rock-bandet alltså 18 år, en viktig ålder och det är kanske dags för bandet att börja bli vuxet. Något som Stuart inte håller med om.
– Nej, det skulle jag inte säga. Det finns ju inslag på denna skiva som är ganska barnsliga. Det är ju trummaskin, mycket gnissel och oljud. Kanske kommer vi till vår vuxenplatta någon gång och drar på oss akustiska gitarrer och arrangerar våra låtar för symfoniorkester, men där är vi inte än, konstaterar Stuart Braithwaite.
Så det kommer dröja innan vi får se en gubb-blues-skiva från Mogwai?
– Jag tror verkligen inte att Mogwai-blues skulle bli särskilt bra.
Ändå finns låten Blues Hour på plattan?
– Jo, fast det där är bara ett namn. Ett löjligt namn.
