Thundermother har inga kvävebaser i sitt DNA, de har AC/DC, Alter Bridge och ZZ Top.
När jag bläddrar bland mina recensioner av Thundermothers tidigare plattor har jag genomgående haft negativa saker att säga om Guernica Mancinis röst. Att den har för mycket kräm eller är malplacerad. Femte gången gillt antar jag, för efter att ha diggat mig igenom Black And Gold kan jag inte rekonstruera hur jag tänkte ens när jag återvänder till det äldre materialet. Man kan aldrig få för mycket kräm.
Förra årets GAFFA-prisvinnare av årets hårdrock/metal har pumpat upp en allt större internationell hajp och i skrivande stund håller de Scorpions sällskap på deras USA-turné (Whitesnake drog sig ur). Och Black And Gold är en demonstration i hur långt man kan komma bara genom att andas, leva och vara pur rock’n’roll.
Kvartetten har inga kvävebaser i sitt DNA, de har AC/DC, Alter Bridge och ZZ Top. De höjer inte förstärkaren till elva, de greppar en åskvigg, boxar sönder den och köper en större. De visar att de behärskar öset med den omedelbara hitten Watch Out, men räds inte heller att dra ner tempot – plattan inleds rentav med en tung-långsam Skid Row-blinkning och presenterar tidigt bluestryckaren Hot Mess.
Pastischfällan undviks på Indiana Jones-manér. I Don’t Know You löper från ett Angus Young-riff in i en poprockrefräng med melankoliskt anslag och det blir tydligt att det är äkta återupplivare av hård rock det handlar om, inte kopior. De senare får sig rentav en känga i All Looks No Hooks (vem handlar den om? Tell me!) Att albumet har en del fillers stör inte så värst.
Utmärkelsen Thundermothers bästa låt någonsin tillskriver vi powerballaden Borrowed Time. Det är nog här Guernica övervinner mig en gång för alla. The Hellacopters får det tufft i kampen om årets hålligångrock.
